Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romas kristna katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtjänta af desamma, så olika än dessa båda slags fester voro
till sin beskaffenhet. Äfven antogo de kristnas föreningar
namn som liknade de hedniska kollegiernas. Så höra vi
i inskrifter talas om cultores verbi, ordets dyrkare, och
ecclesia fratrum, brödernas förening. I lagens ögon var
biskopen dessa föreningars ansvariga föreståndare, magister.
Diakonen, som hade församlingens penningar om hand,
gälde som dess kassaförvaltare, (actor, syndicus, quæstor,
quinquennalis). Dessas namn voro bekanta för
myndigheterna samt tillika med själfva föreningen införda i
ståthållarnas och den romerska stadsprefektens ämbetsböcker,
och detta, säger Tertullianus i sin skrift »om flykt under
förföljelsen», i mycket dåligt sällskap, bland krogvärdar,
rackare, badtjufvar, spelare och egare af beryktade hus.
Sin kännedom om deras personer begagnade myndigheterna
ofta nog till utpressningar, därvid lämnande
församlingarna i fred. Nekas kan ej, att det medel att skydda
sig, som de kristna sålunda begagnade, snart skulle vända
sig mot dem själfva. När en förföljelse utbröt, behöfde
myndigheterna numera ej gripa på måfå och utsätta sig
för missräkningen att straffa obetydliga lemmar i den kristna
församlingen i stället för hufvudet. Slaget drabbade nu
genast biskopen och det högsta presterskapet. Äfven
katakomberna hafva kommit i en ställning, som är en helt
annan än under det första kristna århundradet. Då tillhörde
de eller ansågos tillhöra enskilda personer och voro
därför okränkbara. Sedan kyrkan blifvit erkänd som
korporation och fått besittningsrätt till sina
begrafningsplatser, fingo de dela hennes öde.
Detta öde gestaltade sig väsentligt olika efter
Traianus’ reskript än före detsamma. Reskriptets bestämmelser
voro ej så knappa, att det ej tillät mycken frihet och
lämnade vidt fält för de enskilda ståthållarnas olika
uppfattning. Därtill kom, att man numera hade två synpunkter,
ur hvilka man kunde betrakta kristendomen, antingen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
