Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romas kristna katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit till oss under titel af de sibyllinska, delvis uppstått
eller omformats, hade man äfven under Orpheus’ namn
diktat hymner, innehållande förnämligast kristliga tankar.
Möjligen har man därvid stödt sig på äldre sånger, som burit
Orpheus’ namn. Säkert är, att man öfveralt i kristenheten
trodde på deras fullkomliga äkthet och redan Justinos
Martyren (omkr. 100—165 e. kr.) förklarar det bibliska
innehållet i dessa dikter på det sätt, att Orpheus under en
resa i Egypten skulle blifvit bekant med Moses böcker (!).
Alexandrinerna läto Orpheus bland annat ställa följande
förmaning till sin son Musaios: »Blott för de fromma
sjunger jag, bort I oinvigde! Du, Musaios, som härstammar
från den tysta månen, lyssna till mig! Förut har du af
mig fått lära fördärfliga ting, som äro till hinder för det
kommande lifvet. Nu skall jag gifva dig en bättre lärdom.
Betrakta det gudomliga ordet, lef dig helt och hållet in
däruti! Styr därefter ditt hjärtas tankar och dina steg, gå
på den raka vägen och tillbed verldsaltets konung! Han är
den ende, som har lif i sig själf och som har skapat alt.»
Det är på dessa ord, som Klemes från Alexandria, den
presterlige filosofen (död år 224) hänsyftar, då han talar
om att Orpheus, sedan han lärt afgudaläror, sent omsider
sjöng »en helig palinodi.» Theodoretos (död 457), äfven han
österländing, anför ett ställe ur Orpheus’ sånger, som har
en slående likhet med ett par verser (15, 16) i sjätte
kapitlet af Paulus’ första bref till Thimoteos.
Sålunda blef den trakiske sångaren på sätt och vis
likstäld med åtskilliga af de personer i gamla testamentet,
som ansågos för Kristus’ förebilder, och kyrkan bemäktigade
sig hans gestalt; att detta ej skedde utan all tvekan, därpå
är sällsyntheten af denna framställning inom den älsta
kristna konsten ett tillfyllestgörande bevis, ty hade det ej
så varit, skulle en gestalt, som i sig infattade så mycken
symbolik, under de tider då det var nödvändigt att så
mycket som möjligt omkläda de kristna sanningarna i en drägt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
