Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerske kejsare i marmor - V. Nero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra det. Då Tigellinus såg det öde, som hotade
honom, tillställde han en liderlig fest och avskar
under orgien sin strupe med en rakkniv.
*
Om Neros utseende i gosse- och ynglingaåldern är
ovan talat. Bland de flera bilder man äger av
honom från hans mannaår torde den i Kapitolinska
museet vara den bästa. Det livfulla huvudet
vänder sig något åt sidan – samma ställning,
som Karakalla sedan härmade – och ögonen riktas
nedåt, som om Cesar vid gudarnes bord kastade en
konstkännareblick till jorden och såge något där,
som väckte leendet kring hans finsmakaremun.
Anletsdragens epikureiska uttryck ökas av en
fyllig, dock ej vitelliskt svällande dubbelhaka,
under vilken drager sig upp emot kinderna en
smal, välvårdad skäggkrans.
Vatikanen äger en liten stod av Nero som
cittraspelare. Det är ett flyktigt utfört arbete,
men den självförnöjelse, varmed sångaren är inne i
sitt föredrag, har lyckligt återgivits, och ögonen
röja den långsynthet, varom Plinius talar och
varpå måhända även Suetonius med ordet »hebetior»
syftar. Samma uttryck i blicken, men parat med
något av ångest och dåligt lynne, finner man i den
kända bröstbilden i Louvren med den trånga, av
stråldiademet omgivna pannan och de utspända
kinderna. Det är ett så kallat karaktärshuvud,
varmed en senare konstnär avsett snarare att träffa
kejsaren sådan eftervärlden föreställde sig honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
