Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerske kejsare i marmor - V. Nero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Känslig, grannlaga, smärtsamt berörd av det dåliga
han mötte, måste varje dag han levde medfört åt
honom något av pinbänkens kval. Men han vill icke
tillåta sig att hysa en skugga av bitterhet mot
människorna, som beredde honom lidanden. Man finner
av de självbetraktelser han antecknat, att han
envisades att i dem se endast viljesvage bröder,
som behövde en trofast hand att föras på rätta
vägen, och när han frestades att döma omilt om en
annan, sade han sig, att han själv hade felat och
behövde överseende. Otacksamhet hade han ofta rönt;
men, skriver han, man har ingen rätt att fordra
tacksamhet; när man får den, är den en gåva av Gud.
Otacksamme skall man fortfara att visa välgärningar;
illasinnade och fiender skall man förlåta. Genom
hans omgivning och genom vidsträckta kretsar
därutanför gick ett rop av förfäran, följt av
skarpaste klander, då han benådade upprorsmän, som
velat frånrycka honom diademet. Detta var ju
detsamma som att belöna förrädare! Kejsaren
genmälde, att hans öde vilade i Guds hand; att Rom
kan få en bättre styresman, om han själv avlägsnas,
och att det är ingen konst att förlåta, när
förseelsen ej är stor.
Från Epiktet skiljer sig Markus Aurelius däri,
att medan den förre framhåller människans kraft
att göra sig oberoende av ödet, är den senare
dess mer övertygad om hennes svaghet. Då han
motstod de frestelser till vrede, otålighet,
sorg, ängslan eller hopplöshet, som ville
bemäktiga sig honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
