Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antinous
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidevarv varit i stånd att självständigt skapa ett
sådant verk som detta. En attisk förebild från
konstens blomstringstid, »trohetsavtalet mellan
Teseus och Peritous», har, måhända på Hadrianus’
eget förslag, tjänat konstnären som ledning. Man
äger ännu en vas, på vilken de båda hjältarne ses
samfällt offra åt Persefone, och på åtskilliga
grunderkan man antaga, att en stodgrupp,
framställande detta ämne, funnits i Aten.
Böttichers tolkning är så tilltalande, att man
gärna skulle hylla henne, om ej några tvivel, som
svårligen kunna undanröjas, ställde sig i vägen.
Vore hon riktig, måste de båda ynglingarnes
uppmärksamhet uteslutande upptagas av den heliga
löfteshandlingen och deras blickar vara fästa vid
altaret eller facklan, som den ene enligt Böttichers
uppfattning räcker den andre. Men alldeles
motsatsen är förhållandet. Ingendera ger akt på
dessa föremål. Bådas anleten äro vända något åt
sidan, båda synas försjunkna i åskådning av ett
okänt något, som ter sig framför dem i ett djup
vid deras fötter. Och huru då tyda det vemodiga
i den enes anletsdrag, det smärtsamt hängivna och
undergivna i den andres? Vad hava dessa känslor
att göra med ett trohetsavtal?
Den av ynglingarne, som är Antinous, synes ock
föreställa något annat. Nästan överallt möter
oss Antinous som ett tvefaldigt väsen: som
historisk människa och mytisk personlighet. I de
andra konstverken åstadkommes denna tvefald i
enheten på ett mer yttre sätt, nämligen så att
anletsdragens och kroppsdaningens trohet fasthålles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
