Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antinous
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att den mytiska naturen uttryckes genom de
tilläggstecken, som utmärka en viss heros eller
gud. Här åter har konstnärn sammansmält två typer
eller, rättare, låtit dem spela in i varandra.
I profil och halvprofil har ynglingens anlete en så
slående likhet med Antinous’, att något tvivel om
uppsåtlighet härmed ej kan äga rum, ehuru
underläppen ej har den vanliga fylligheten och
kindens friska rundning saknas. Men sedda framifrån
gå dragen in i en annan typ.
Därtill kommer, att vi icke återfinna Antinous-
bröstets egna och lätt igenkännliga välvning, och
att kroppen i sin helhet, där trånsjukan tär på
en älsklig lembyggnad, ej har den antinoiska
rytmen.
Vilken är nu denna andra typ? I Museo Pio
Clementino finnes en i Centocelli vid Rom
uppgrävd ynglingastod, som Visconti utan minsta
skäl och mot all sannolikhet givit Apollos namn,
medan det sänkta huvudet, den stirrande blicken
och det trånfulla uttrycket visa på Narcissus vid
källan. San-Ildefonsogruppens Antinous har
framifrån största likhet med denna stod och torde
sålunda vara en Antinous-Narcissus.
På en i Neapel förvarad pompejansk målning
ser man bakom Narcissus, som speglar sig i
vattnet, en genius med fälld och brinnande fackla.
Ett dylikt konstverk har måhända ingivit Ovidius
den liknelse han i sin sköna framställning av
Narcissussagan nyttjar, då han liknar ynglingens
mottaglighet för lidelsen med facklors för den
närmade elden. Det förekommer även i denna dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
