Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antinous
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ögonblick, då dödens genius icke längre står
i bakgrunden av tavlan, då Narcissus känner hans
närvaro och kallar honom till sin sida som en vän
och förlossare:
primoque extinguor in ævo,
Nec mihi mors gravis est, posituro morte dolores.
(I ålderns morgon jag slocknar,
dock är ej döden mig tung, ty kvalen stillas av döden.)
Är nu ynglingen en Antinous-Narcissus, då är här
onekligen, såsom Tieck gissat, frågan om ett
dödsoffer och ej om ett trohetsavtal, och då är
Persefone, såsom lika lämplig för en tydning åt
båda sidor, bättre på sin plats än Isis, som endast
kunde hänsyfta på den enes död i Nilen, men ej på
den andres vid källan. Och då kan fackelbäraren,
med avseende på Narcissus, vara dödens genius med
förgänglighetens och oförgänglighetens facklor:
med avseende på Antinous Hadrianus’ genius, som
gav hans älskling döden och odödligheten.
För den tidens myt-tydare var Narcissus icke
egenkärleken. Spegelbilden, vari han förälskade
sig, var idealet, och källan verklighetens kalla
bölja, som möter, när man vill famna det.
Uttrycket hos Narcissus är fördenskull trånad.
Idealet når han icke, förrän trånaden förtärt allt
jordiskt i hans varelse. I Antinous har konsten
uttryckt en annan, men närskyld stämning. Antinous
har något panteistiskt hos sig. Han synes utan
återvändo stirra i den heraklitiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
