Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I skymningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu till ett påstående, som naturalismen upptagit från
annat håll och gjort till sitt.
Det intresse jag känner för konstverksamheten och dess
historia skulle synas mig omotiverat, missriktat och
förtjänt att kvävas, om den lära vore sann som nu för
andra gången under detta århundrade haft och har
sakförare – den lära nämligen, att konsten, den
diktande såväl som den bildande, är till endast för
sin egen skull, har sitt mål allena i sig själv.
Vore det så, och har t. ex. målarekonsten ingen annan
uppgift än den att åstadkomma harmoniska eller i varje
fall intresserande färg- och formförhållanden, så är
det uppenbart, att konstverksamheten har ingenting att
skaffa med de ansträngningar och strider, som djupast
uppröra vårt släkte och utkämpas inom folken och inom
personligheternas hjärtan: striderna mellan det goda
och det onda, mellan vårt sanningsbegär och hävdvunna
villfarelser. Konsten är då en avstängd Olymp, vars
gudar, för att tala med Stagnelius,
»sorgfritt dricka sina glädjemängda viner
och med liknöjt öga blicka neder
till vår jords ruiner;»
liknöjt, även om den sista av forskningens facklor
skulle släckas därnere och den sista röst, som ropat
på rättfärdighet, skulle förstummas. Konsten vore
då till själva sitt väsen den lyxartikel, som hon
själva verket under vissa epoker av sedlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
