Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tutilo, en konstnär i 9:de århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fra Angelo da Fiesole tog icke penseln utan att
hava bett till Gud. Man kan förmoda, att konstens
adel ingenting led därav.
Eftersom Tutilo utlånades för ovan nämnda
ändamål, och han dessutom enligt klosterkrönikan
»var skicklig budbärare i när och fjärran», måste
bröderna icke sällan säga honom farväl, då han
utanför klosterporten satt i sadeln på en starkt
byggd häst och höll i sin konstfärdiga kämpanäve
en flätad läderpiska, lik den som hängde på väggen
i kapitelsalen. Radbert, annars föga känslosam,
sörjde då. Det kunde ju hända, att den av Gud
så rikt benådade icke skulle återkomma. Notker,
som var öm om hans själs välfärd, tröstade sig med
tanken, att han nattetid hade överraskat Tutilo
gråtande - som han trodde, i syndaruelse. Kanske
bar denne under den glada ytan ett hjärtesår, som
smärtade emellanåt. Han var en o b l a t u s, en
»offrad» broder. De, som i barnaåren blivit av sina
föräldrar bestämda för klosterlivet, kallades så.
Om läderpiskan i kapitelsalen berättades länge
en sägen från denna tid. Det fanns en Loke inom
klostret, refektoriets föreståndare Sindolf, som var
biskopens i Konstanz’ örontasslare. Han lurade
vid fönster och nyckelhål på Radberts, Notkers och
Tutilos samtal, för att uppsnappa några ord och
bära dem misstydda till priorn. Med lögnaktigt
skvaller sökte han reta bröderna mot varandra.
Det spökade ofta kring Notker, som då trodde sig
höra djävulen; men Tutilo var inom sig övertygad,
att den djävulen var Sindolf. En gång fann man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
