Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvällringning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
seln ditintills förmått, bär vittnesbörd om fränd-
skapen mellan människans känslovärld och världen,
varur hon med sina känslor, sin inbillningskraft,
sina tankar och strävanden har uppspirat.
En bland dessa »Fontainebleaumålare», såsom
man kallat dem, var Jean François Millet, bondson
från Normandie och, av utseendet att döma, ättli ng
av nordiska förfäder: skandinaviskt vacker, blond,
finhyllt, högvuxen och axelbred. Han vart bonde-
livets målare, väl förberedd på detta kall genom
en barndom med minnen från åker och äng, av
fränder och grannar, böjda över plog och spade.
Och framförallt: han hade fått rätta vigseln till
detta kall genom ett sinne, som inom arbetarens
grova yta var i stånd att skönja ädlingen med
stamträd från den religiösa trons paradis, med
gudsbelätet inom en förtyngd och trälande skep-
nad. Millet trodde på något barmhärtigt i det
stränga budet: »du skall arbeta i ditt anletes svett»,
på något lika stort och betydelsefullt i fårorna,
vilka plogen skär, som i banorna, vilka solar och
planeter teckna i världsrymden, och det var i
ljuset av en sådan världsåskådning han kunde giva
adel åt sina med strängaste sanningssinne och utan
alla lägre försköningsmedel tecknade, ofta plumpa
bondegestalter.
»Arbetet på åkern är icke så gladlynt, som
visst folk vill inbilla oss,» anmärkte Millet en gång
i ett brev till en vän, »och likväl är det här jag
finner den sanna mänskligheten, den stora poe-
sien.»
Många år tillbragte Millet i sin älskade skog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
