Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om Arnold Böcklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stranden, men havet vilar ännu. Vemodigt borttonande
skimmer från några strålar ur den nedgående solen
andas över vattenöknen, som snart skall häva sig
med brusande vågslag i dyster skymning under
jagande moln. Med huvudet lutat i handen skådar
en svartklädd kvinna bort mot synranden. Vem
är hon? Vad känner och tänker hon? Vem hon i
övrigt må vara, är hon den sorgbundna stämningen
i detta skådespel. Det är, som om hon inväntade
ljusets död och det eviga mörkrets nedfallande
över världen.
Eremiten. Ett stelt uppstigande berg. Av den blå
himmelen blott en skymt mellan vilt formade
träd. Vid branten knäböjer inför korset en
halvnaken man, som svänger gisslet mot sina
lemmar. Han är motsatsen till den lycklige
botgöraren doktor Marianus, som ser från bergets
topp den i etern svävande ungmön – gudamodern
omgiven av änglar och saliggjorda. De bevingade,
som kretsa över denne vetyngdes huvud, äro
korpar, som vädra förgängelse. »Ur djupet ropar
jag till dig, Herre!» »Mina och mitt släktes synder
äro större än att de kunna förlåtas.» Den olidliga
motsatsen mellan en härligt skrudad jord och ett
skändligt människosläkte förnimmes mindre i denna
klyfta, vars hemskhet är den enda hugsvalelse
botgöraren kunnat söka i stoftet.
Prometeus, ett annat kvalens offer, som
lider i medvetandet av en värre skändlighet än
människosläktets och ej, som eremiten, kan höja
bedjande blickar mot himmelen, emedan den är
för honom föraktligare än jorden. Kaukasus stupar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
