- Project Runeberg -  Romerske kejsare i marmor samt andra uppsatser i konst /
Kristus och Magdalena

(1914) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
344

Kristus och Magdalena.

(Kalendern »Svea» 1893.)

Magdalena, den rike mannens dotter, den hårda och högfärdiga, går till källan. Lycklig är hon icke i sin högfärd. Hon bär på hemligheter, som tära hennes fägring. Hon ser sig i vattenspegeln, som skonslöst förtäljer än en gång, att glansen av hennes ungmöskönhet bleknat. Hon står där dyster, förbittrad, då en fattig vandrare kommer. Han ber henne om en dryck ur källan. Nej, hon har intet kärl att däri räcka honom vatten. Kunde han då icke få dricka ur hennes hand? Hon tillåta en sådan stackare, en usel träl, sämre än hennes faders sämste tjänare, att med sina läppar komma hennes hand nära!

Vandraren säger några ord, som hamna i det själsdjup, vari Magdalena döljer synder undan världens dom och fåfängt vill dölja dem för sitt samvete. Är det möjligt? Känner han, vad som krälar i detta djup? Häpen utbrister hon: säg vad du vet!

Var äro dina tre gossebarn? Han, som du lämnade åt elden, skulle blivit en av denna världens store. Han, som du dränkte i brunnen, skulle blivit en Sveariddare. Han, som du sänkte i
345
kärret, var ämnad till en ordets förkunnare, hög i Guds rike.

Magdalena sjunker på knä. Du är Kristus! Hon tvår med sina tårar hans fötter och torkar dem med sina lockar. Gör mig till vad dig lyster: en spång att gå, en bro att trampa på.

Den finska folkvisan om Maria Magdalena, sjungen till en av de gamla Kalevalalåtarna, var ett barndomsminne hos Albert Edelfelt. Det återkom en dag och ställde sig in i en omgivning, som var ett barndomsminne även: insjön med de speglande näsen, kantad av björk och furu. Magdalena trampar de gulnade bladen, som björkarna fällt över strandhöjdens vissna gräs. En vandrare nalkas. Han, som är när oss alla dagar intill världens ända, står inför henne i den karelske herdens dräkt. Ty hans hembygd omsluter insjöarna där borta i Karelen lika väl som Galiléens sjö. Han är så hemma i de finska skogarna som bland olivlundarna i Judaland och cederdungarna på Libanon, och han bär den klädsel, som de betungade bära, var än hans väg går fram. I den är han igenkännligast som deras broder. De armodets plagg, som inbillningskraften giver honom, med olika stoff och snitt hos olika folk och i skilda århundraden, ikläder han sig gärna -- så gärna den nordiske herdens långrock och näverskor som den helleniske herdens kiton och sandaler. Bysantinske målare -- västerländske även -- ha räckt honom ärkebiskopsskruden att ståta i vid högtidliga tillfällen. I den torde det vara svårast att igenkänna nasarenen för dem, som mött honom i evangelierna.
346

Den karelske herden står framför Magdalena. Några ord från honom, en blick ur det ädla anletets outgrundligt goda ögon ha böjt den rike mannens dotter till jorden, knäppt hennes händer, vätt hennes kinder med gråt. En vindfläkt krusar insjön, och solen sprider över stränder och vatten ett sken, som genom björkarnas höstliga bladverk gjuter en gloria kring hugsvalarens huvud.

*

Det är en själshistoria Edelfelt här målat. Han har gjort det så, att hon är begriplig ensamt genom framställningen, utan att kräva en förklarande text. Sak samma, vad de heta, mannen och kvinnan. En buddist skulle säga: mannen måste vara Budda. En kristen: mannen måste vara Kristus. Och båda skulle säga: här skildras skuldmedvetande, ånger, bön om hjälp; här skildras väckelse, hugsvalelse och frälsning.

Sak samma även, om vi försöka uppfatta mötet så som tron i sitt mystiska skede utan ansträngning var i stånd att göra: som en yttre verklighet. Eller om vi, såsom E. G. F. i en vacker redogörelse för tavlan [1] gjort: som en inre verklighet av sådan gestaltningskraft, att den varder till en hallucinatorisk yttre och ställer för synderskans ögon bilden av honom, vilken som ande klappat på hennes hjärtas dörr.

*
347

Maria Magdalena har genom århundraden varit ett älsklingsföremål för legenden och den bildande konsten. Bland mängden av konstverk, som velat åskådliggöra henne, må jag här få visa ett, som, vad kompositionen angår, kommer Edelfelts tavla tämligen nära. [2] Det är målat år 1507 av mäster Jakob från Amsterdam (Jakob Kornelissen, Cornelisz van Oostzanen) och finns i galleriet i Kassel. Här är uppträdet förlagt till en örtagård, och örtagårdsmästaren är Jesus. Han är arbetare även här. Spaden håller han ännu i ena handen, medan han förlåtande och välsignande lägger den andra på den knäböjande Magdalenas panna. I bakgrunden ses Jerusalem och till vänster i mellanplanet Jesu grav.

Redan det komponerade landskapet försätter åskådaren i en annan stämning än den, som andas ut från Edelfelts tavla. Kommande händelser äro av mäster Jakob angivna, och bakgrunden i rummet är, som i många gamla målningar, en symbol av bakgrunden i tiden. Den praktfullt klädda synderskan skall snart varda ett av praktblomstren i Jesu örtagård. Mäster Jakob bryr sig icke mycket om intrycket av illusorisk verklighet; mer om en tankemeddelande symbolik. Hos Edelfelt sammansmälter det naturligt verkliga och det symboliska till ett. Glorian kring vandrarens huvud är solskimret i lövverkets septemberguld. Hon är en ögonblickets lek och skall försvinna med nästa steg vandraren gör. Dock ej för Maria Magdalena, som fäster detta ögonblick outplånligt på ögats näthinna
348
och ständigt skall se i honom världens ljus, vilket icke lämnar i mörker den, som följer honom.

Det vore obilligt mot den gamle mäster Jakob att göra en jämförelse mellan tavlornas enskildheter. Låt oss fördenskull icke jämföra det allra väsentligaste här: uttrycken i anlets dragen! Men se den ädelt måttfulla rörelsen av Edelfelts vandrares högra arm, huru talande och karakteristisk den är! Och se på händerna! Få målare ha som Edelfelt konsten inne att måla uttrycksrika, själfulla händer.

*

Legendens, folkvisans och den bildande konstens Maria Magdalena är icke nya testamentets Maria från Magdala.

Vad nya testamentet förtäljer om denna är, att Jesus botade henne för en psykisk sjukdom; att hon i sällskap med andra kvinnor, som tjänade honom med sina ägodelar, följde honom och hans lärjungar, medan han vandrade i Galiléen, förkunnande Guds rike; att hon följde honom även till Jerusalem och på avstånd bevittnade hans lidande och död på korset; att hon åsåg, huru Josef från Arimatia svepte Jesus och lade honom i graven; att hon tidigt om morgonen efter sabbaten gick med välluktande kryddor till hans grav och då hade de syner och fick de uppenbarelser, som omtalas i Matt. 28, Luk. 24, Joh. 20; samt att hon var den första, för vilken Jesus efter sin uppståndelse företedde sig.

Ingenstädes i nya testamentet säges, att, innan
349
hon lärde känna Jesus, hon skulle ha fört ett lastbart leverne. Icke ens den svagaste antydan därom. De välgörenhetsstiftelser, som kallas Magdalenahem, hava i legenden, ej i evangelierna, grunden för sin benämning.

Minnesbilder, som äga någon likhetspunkt, ha en naturlig benägenhet att beröra varandra och flyta ihop. Med Marias från Magdala ha i legenden minnesbilder sammanflutit av

1) synderskan, som, då hon fått veta, att Jesus satt till bords i fariséen Simons hus, kom dit och vätte hans fötter med sina tårar, torkade dem med sitt huvudhår, kysste dem och begöt dem med smörjelse (Luk. 7: 36-50);

2) kvinnan, som, då Jesus satt till bords i Simon den spetälskes hus i Betania, göt över hans huvud dyrbar smörjelse (Matt. 26: 6, 7. Jämför Joh. 12: 1-3, där Maria, Lasarus’ syster, vid en aftonmåltid i Betania, smörjer Jesu fötter med nardus och torkar dem med sitt hår);

3) »äktenskapsbryterskan» (bör kanske vara: »en som brutit förlovningslöftet»), som Jesus värnade mot hennes åklagare (Joh. 8: 3 ff.).

Sex hundra år efter Kristi födelse vart enheten av Maria från Magdala med de två av dessa tre stadfäst av påven Gregorius den store.

Folkvisans Maria Magdalena har utövat dragningskraft på ännu en minnesbild ur nya testamentet: bilden av den samaritanska kvinnan, som sammanträffade med Jesus vid brunnen och fann sig genomskådad av honom (Joh. 4: 6 ff.). Magdalenas möte med Jesus vid källan har sin förebild i
350
samaritanskans vid Jakobs brunn och den förras tre »löndemän» [3] i den senares fem.

»Helgonagärningar» (Acta sanctorum) meddelar legenden om en egyptisk Maria. Hon hade i sjutton år tjänat vällusten, då hon kom till Jerusalem, där korsfästelsedagen just firades i den Heliga gravens kyrka. Hon ville gå in; men då hon genom kyrkans förhall, som en bild av den heliga jungfrun prydde, hunnit dörren, stöttes hon som av en osynlig hand tillbaka. Vid förnyade försök att komma in kände hon åter den osynliga handen. Då vaknade hon till besinning. Hennes barm hävdes av suckar, hennes tårar strömmade och föllo på bilden av Maria, då hon vände sig till henne och sade: »du är den renaste av ungmör; men jag ligger djupt i syndens dy. Hjälp mig eländiga, att jag vid din älskade sons kors må bedja för min frälsning, om kraft att försaka världen och dess lustar!» Som buren av oskönjeliga böljor kom hon nu in i templet och tillbad korset. Utkommen i förhallen åkallade hon åter den heliga jungfrun och hörde en röst: »går du över Jordanen, skall du finna ro.» På det fyrtioåttonde året därefter fann munken Zozimas henne där, på hinsidan Jordan, och bragte henne den efterlängtade heliga nattvarden. Hon skrev några ord i ökensanden. Det var en bön, att Zozimas skulle jorda hennes lik och bedja för henne på hennes dödsdag, vilken hon noga förutsade.

Den egyptiska Marias botgöring i ödemarken
351
återfinnes även i Magdalenalegenden. En av de svenska folkvisorna låter Jesus säga:

Och sådan skriftning skall du få:
I åtta år skall du i skogen gå.
Och ingen annan mat skall du få
än löv på lindeträden små
          o. s. v.

Enligt fransk sägen begav sig Maria Magdalena till Gallien för att där förkunna evangelium och levde som botgörerska i en håla vid Arles.

*

Goethe skildrar i andra delen av sin »Faust», huru dess hjälte frälsas och bäres mot himmelen av saliga gossar och änglar för att återförenas med Margareta. Tre botgörerskor bedja för henne till den heliga jungfrun. De tre äro: den stora synderskan (Luk. 7: 36), den samaritanska kvinnan och den egyptiska Maria. Magdalena uppträder icke bland dem, ehuru det väl är sannolikt, att Goethe haft henne i tankarna.

Den stora synderskan (Luk. 7: 36).

Vid den kärlek, som, o moder!
fick på gudförklarad son
gjuta tårars balsamfloder,
trots de fariséers hån;
vid det kärl, som dröp sin rena
vällukt på hans fötter neder,
vid de lockar, som så lena
torkade hans helga leder --
352

Samaritanska kvinnan (Joh. 4).

Vid den brunn, dit, som förkunnats,
Abram sina lamm lät föra,
vid det ämbar, som förunnats
Frälsarns läppar svalt beröra,
vid den rena, rika källa,
som från dem sin bana bryter
och med lopp, som evigt kvälla,
genom alla världar flyter --

Den egyptiska Maria (Acta sanctorum).

Vid den grav, som mottog Herran --
heligaste slummerorten!
Vid den arm, som stött mig fjärran,
varnande, från tempelporten,
vid min bot till själens frälsning
fyrti år i öknens brand,
vid den sälla avskedshälsning,
som jag skrev i hetan sand --

De tre tillsammans.

Då från dig du icke fjärmar
stora synderskor, men stegrar
och i evigheter närmar
till sitt mål vår bättrings segrar;
må din nåd då även strömma
denna goda själ till del,
som sig en gång råkat glömma
utan aning om sitt fel.


[1] I tidningen Nya Dagligt Allehanda.

[2] Se en illustration i »Svea» 1893.

[3] Se visan om Magdalena i R. Bergströms och L. Höijers upplaga av »Svenska folkvisor».


The above contents can be inspected in scanned images: 344, 345, 346, 347, 348, 349, 350, 351, 352

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:42:48 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/romerske/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free