Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tidens historia, måste komma till den
öfvertygelsen, att menniskoslägtet med få undantag blifvit så
förnedradt, så syndigt, så skildt från sanningen, så
grymt, så hämndlystet och derjemte så olyckligt, som
det är möjligt att tänka sig. Hämnd såväl enskild
som allmän räknades som en dygd. Krig,
blodsutgjutelse och våldsamhet var vägen till ära; blygsamhet
och anständighet, så väl offentlig som enskild, hade
nästan försvunnit; folkets grymhet och vildhet var
sådan, att det blod, som utgöts för dess förlustelse,
skulle hafva mer än mättat ett samhälle med tigrar.
Saker, som i våra dagar skulle framkalla upplopp,
i fall man försökte att införa dem, förorsakade då
upplopp, om man försökte att förhindra dem. Jemte allt
detta rådde den största osäkerhet för lifvet. Alla
gingo öfverallt väpnade, ty lönnmord och förgiftningar
hörde till ordningen för dagen, och man blygdes icke
bedja gudarne att välsigna dolken och giftbägaren.
Tänkande menniskor voro uppfylda med fasa och
vämjelse öfver hvad de måste bevittna och längtade,
hoppades och bidade efter räddning, de visste ej af hvem.
Hvarje Gud, som hedningarne kunde uppfinna eller
låna från eröfrade folk, hade sina altare och tempel
och anropades om hjelp; ja, från bilden af förgängliga
menniskor och fåglar och fyrfotadjur nedläto de sig
till att egna gudomlig dyrkan åt sjukdomar, lidelser,
ohyra och laster, tills de tyckas hafva uppgifvit allt
hopp om räddning.
Platos åsigt har redan blifvit anförd:
»Menniskorna hafva sjunkit under de lägsta bland djuren.»
Plinius skrifver: »Ingenting vist står att finna på
jorden och ingenting fins, som är så olyckligt och dock så
stolt som menniskan». Tacitus väntar verldens slut
till följe af menniskans förderf. Seneca skrifver:
»Allt är fullt med brott och lasten öfverflödar
öfverallt. Mera ondt begås, än som möjligen kan botas;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
