Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
THEODORE. ROOSEVELT
New York hela den 1,500 mil långa vägen från Oklahoma. Efter dem åkte
Roosevelt tillsammans med borgmästaren och Cornelius Vanderbilt.
Derefter kommo representanter tör legislaturen, mottagningskomitén o. s. v.
Svenskarna voro äfven såsom nation representerade i denna storartade
med-borgarhyllning. Svenska föreningar med sina standar tågade med i
processionen, och såsom öfvermarskalkar tjenstgjorde ingeniör Emil F. Johnson
och dr Johannes Hoving.
Roosevelt ägnade sig nu någon tid åt literärt arbete. Han skref en
sjelf-biografi, ombesörjde utgifvandet af sina afrikanska reseskildringar, hvilka
han skrifvit under färden genom Afrika och infört i Scribners Magazine,
som betalte dem med $1 pr ord, och han blef medarbetare i tidskriften
Outlook med en lön af |30,000 om året, efter hvad det påstods. En
bokförläggare hade bjudit honom $2 pr ord för hans Afrikaskildringar, men
Roosevelt ansåg det förmånligare att antaga det lägre budet och få dem
först tryckta i en tidskrift och derefter utgifna 1 bokform. Under 1911
företog han en föreläsningsresa ända ut till vestkuststaterna. Men i mån
som tiden nalkades för nästa presidentval, vaknade åter hos honom
lusten att uppträda på den politiska arenan, och dels af egen drift, dels
ock kanske mest på grund af påtryckning från sina beundrare, som
genom bref, telegram och personliga besök inverkade på honom (så t. ex.
reste sju guvernörer från de vestra staterna till hans hem vid Oyster Bay
för att öfvertala honom), beslöt han sig slutligen för att söka bli
nominerad som presidentkandidat på den republikanska valsedeln vid
konventet år 1912. Detta uppretade många emot honom, emedan han vid sitt
utträde ur presidentembetet 1909 försäkrat, att han under inga
omständigheter skulle mottaga presidenturen en gång till. Han urskuldade sig
emellertid med, att Taft icke hållit sitt ord att fortsätta den föregående
administrationens politik med samma trohet, som Roosevelt fullföljt sin
företrädares, och att det derföre vore Roosevelts pligt att återupptaga
striden för mänskliga rättigheter. Han begaf sig åter ut på resor, äfven
besökande vestkusten för tredje gången, höll eldiga tal, i hvilka han icke
sparade på ovett och beskyllningar mot regeringen, och blef hvar helst
han uppträdde hälsad med stor sympati, men också i många tidningar
hånad och begabbad. Vid konventet, som hölls i Chicago, uppträdde han
och kämpade för sin egen sak, men fast otvifvelaktigt majoriteten af de
delegerade var för honom, blef ändock Taft nominerad, emedan, såsom
Roosevelt trodde och enligt senator Depews mening hade orsak att tro,
en del af delegaterna och just sådana som voro för Roosevelt blefvo af
tekniska skäl uteslutna från röstningen.
Efter några veckors funderande beslöt Roosevelt på ifriga
uppmaningar af en stor mängd af sina mest framstående landsmän att organisera
ett nytt, oberoende parti. Detta skedde också vid ett möte i Chicago
den 7 augusti. Det nya partiet, hvars namn blef det progressiva partiet,
fast. det vanligen gick under benämningen Bullmoosarne
(elgtjurar-na), nominerade Roosevelt för president — och Hiram Johnson från
California för vice presidentembetet. I sitt antagningstal yttrade den
sistnämnde, att han hellre ville lida nederlag med Roosevelt än vinna seger
med någon annan presidentkandidat, och troligen tänkte de flesta, om ej
alla, af mötesdeltagarna på samma sätt. Roosevelt återupptog omedelbart
striden för sig och det nya partiet. Då han den 14 oktober skulle hålla ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
