Jag såg in i filosofens hus [*]
och förstod att han var lycklig...
Men mina sagoslott
stå
på sköra pelare obeskrivliga.
O mina sagoslott,
störten, störten
i gyllne grus.
Jag älskar eder alltför högt - dön.
Jag bygger eder upp igen
bävande
för att döda er - alltför sköna.
Mina sagoslott
I skolen en gång stå på jorden...
Då för jag mörk bort hammare och mejsel...
Världen tar slut för mig...
[*] Lichtenbergs snäckskal
