Jag går i öknen
och sätter mig ensam på berget,
på djävulens sten,
där sorgerna vänta
sen tusen år.
Jag har en syster.
Älvorna vävde hennes silkeskläder,
månjungfrun stänkte dagg på hennes bröst...
Hon var skön - att åtrås av gudar.
O denna syster...
Skulle vi icke berätta sagor för varandra,
oändliga sagor i tusen år,
tills en gång gryningen bryter in -
vår nya gryning.
Min syster...
Hon har förrått mig?
Bär hon dolken vid barmen - den lättfotade?
Svara mig - skrattande öga.
Nej, nej, tusen gånger nej! Jag tror det icke,
om änglarna skreve det med felfria grifflar på
tidernas blad...
Vi överföll mig mänsklig svaghet?
Jag tror ingen i världen är min syster...
Vad hon säger är sant,
hölle ej världen mer ihop
min syster ljuger aldrig.
