Stjärnorna däruppe otvetydigt klara, mitt hjärta på jorden det otvetydigt klara.
Praktfulla stjärnenatt, vi äro ett.
Sitter jag icke darrande på en lins av stjärnor ... som kunde den brista?
Tid, är det du, sömniga avgrund, som gäspande gäckar mig?
Fara för tröttnande danserskefötter,
fara för slappnande klätterskearmar,
fara för våghalsade utspända pärlband.
Tid - förgås!
Varje stjärna blinkar mig i ansiktet: jag är du!
Varje stjärna kysser mig på munnen: dröj hos mig!
Stjärnorna sluta en ring kring mig, närmare, närmare,
hela min överkropp inne i stjärndunst.
Vad gör jag därinne? Gråter jag?
Aftonen drömmer. Havskonungen dricker ur musslan en skål.
Ingen skall röra sig. Men danserskan stige
fram på midnattstår
och falle på knä och sträcke ut armen
och kysse den sköne.
