Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bekännelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I3i
De levde tillsammans alla dagar av sitt liv,
utan att skiljas en enda gång. De gingo sida
vid sida, oskiljaktiga. Men Marguerite föreföll
alltid sorgsen, nedtyngd, dystrare än den äldsta,
som om hennes sublima uppoffring hade bräckt
henne. Hon åldrades fortare, fick vitt hår redan
vid trettio års ålder; hon var ofta sjuk, tycktes
bära på en hemlighetsfull sjukdom, som tärde på
hennes krafter.
Nu skulle hon dö först.
På det sista dygnet hade hon ingenting yttrat.
Hon hade bara sagt, vid morgonrodnadens första
skimmer:
•—• Gå efter kyrkoherden, nu är stunden
kommen.
Sedan hade hon legat i krampryckningar och
med läpparna i ständig rörelse, som om
förskräckliga ord stigit upp från hjärtat, men icke kunde
bana sig väg, och hon hade ett uttryck av fasa
i ögonen, som var hjärtslitande att se.
Hennes syster, som var utom sig av sorg, grät
hejdlöst med pannan mot sängkanten, och hon
bara upprepade om och om igen:
— Margot, Margot, min kära Margot, min
lilla syster!
Hon hade alltid kallat henne »lilla syster»,
liksom den yngre alltid sagt »stora syster».
Steg hördes i trappan. Dörren öppnades. En
korgosse trädde in, åtföljd av den gamla prästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
