Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Schnaffs’ äventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
fördriv, bara för att skratta åt hans ömkliga
uppsyn. Och han tyckte sig redan stå med ryggen
mot en mur mitt för tolv bösspipor, som tittade
på honom med sina små svarta, runda hål.
Tänk om han mötte själva den franska hären?
Förtruppens män skulle ta honom för en spejare,
för någon djärv och farlig soldat, som givit sig
ut ensam på rekognoscering, och säkert skjuta
på honom. Och han hörde redan de skott, som
med oregelbundna mellanrum kommo från de i
snåren liggande soldaterna, medan han, som stod
mitt på ett fält, sjönk samman, genomborrad
som ett såll av kulorna; han riktigt kände hur de
trängde in i hans kropp.
Han satte sig åter ned förtvivlad. Hans
belägenhet tycktes hopplös.
Natten hade nu fullständigt brutit in, den tysta
och mörka natten. Han satt orörlig, men vid
alla de hemlighetsfulla och svaga ljud som höras
i mörkret spratt han till. När en kanin krafsade
litet på kanten av sin håla, var det nära att Walter
Schnaffs hade begivit sig på flykten. Ugglornas
tjut gick honom genom märg och ben, och han
fick anfall av plötslig ängslan, som gjorde lika
ont som sår. Han spärrade upp sina stora ögon
för att försöka se i mörkret, och han tyckte hela
tiden, att det var någon som gick i närheten.
Efter ändlösa timmar och helveteskval såg han
den ljusnande himlen genom sitt grentak. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
