- Project Runeberg -  Bakom rosenröda snören /
II. Där jorden bävar

(1918) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

II. DÄR JORDEN BÄVAR.

Vid doktor Hoglands hänvändelse reste sig mannen från San Francisco från sin plats alldeles som för ett hastigt påkommet illamående och drog sig undan det lilla sällskapet. Hans hustru stannade emellertid. "Ni får vara vänlig ursäkta min make", sade hon med tillkämpat lugn. "Han kan icke höra denna sak bringas på tal utan att bli en smula uppskakad. Min stackars Albert fick nog också slita rätt mycket ont denna fasans tid".

Doktorn ångrade nu, att han alls gjort sin fråga och bad om tillgift för sitt förhastande.

"Åh för all del", svarade frun, "ingen orsak, jag kan så väl förstå, att det måste inträssera en var, att höra närmare om olyckan, och jag vill gärna berätta, vad jag minnes. Det var för övrigt tidigt på morgonen det hände. Min man var redan ute på sitt arbete, själv hade jag just stigit upp och klätt mig; men vara båda barn, som då voro små, lågo ännu försänkta i djup sömn. En tavla, som hängde över mitt huvud, var det första, som föll till golvet, varigenom jag förstod, att det ej stod rätt till. I nästa ögonblick kände jag vid ett väldigt dån, huru vårt hus bävade på sina grundvalar. Min första tanke gick med ens till barnen. Jag har aldrig varit någon stark kvinna och skulle under vanliga förhållanden haft nog av att lyfta på en av våra små, men nu störtade jag, glömsk av min svaghet, fram till deras bäddar och ryckte dem båda upp i mina armar och störtade ut, allt medan marken gungade under mina fötter. Naturligtvis trodde jag att världen nu förgicks och att domen stod för dörren. Likväl var jag i egentlig mening icke rädd men mycket uppskakad. På endast några stenkasts avstånd såg jag väldiga byggnader vackla och falla med ett brak, som nästan bedövade mig. Medan jag ännu kvarhöll barnen i mina armar, lyfte jag mina ögon mot himlen; och jag vill minnas, att jag sade: "O, Gud, vår fader, du vet, att vi med vara små alltid velat tillhöra dig. Vårt hem har alltid varit helgat åt dig och är det i denna stund. Gör nu med oss, som du behagar. Här står jag med de barn du givit mig och kan endast säga: Tag mig, tag dem, tag oss alla i din vård."

När jag ånyo kunde se mig omkring, var allt stilla och tyst. Huru länge jordbävningen varat, synas alla ha varit för uppskakade för att kunna ge akt på. Det är därför alltjämt olika meningar därom. Somliga säga, att det hela tog endast några sekunder, sex eller sju, andra däremot hålla före, att det måste ha räckt minst tre minuter. Mig förefaller, som om denna senare uppfattning vore den riktigaste.

Efter bönen kände jag mig fullständigt lugn, där jag stod kvar på gatan. Barnen hade glidit ned ur min famn och stodo nu tätt slutna intill mig, med tydlig förnimmelse av att något var på färde, dock naturligtvis utan att fatta betydelsen av den olycka, som drabbat vår stad. Gärna hade jag i detta nu velat veta, huru det förhöll sig med min make, vilken jag visste hade befunnit sig vid sitt arbete mitt i den del av staden, som så långt jag kunde se, varit förnämligast hemsökt av katastrofen. Jag kände mig dock trygg även för honom. Just då jag beredde mig att återvända in i vårt dess bättre alldeles oskadade hem, märkte jag, huru på flera ställen ute i staden, över vilken jag från denna höjd, varpå vårt hus ligger, hade en god utsikt, väldiga eldflammor och tjocka rökpelare började arbeta sig upp ur ruinerna. Snart nog hade det hela utvecklat sig till ett enda stort eldhav, som härjade i trenne dygn och varunder många människor förgingos. Såsom genom ett underverk hade min make undgått att begravas i ruinerna av det hus, i vilket han arbetade, just som det instörtade. Då han kom ut och fick någon föreställning om olyckans omfattning, tog han för givet, att också vårt eget hus instörtat och började känna en outsäglig oro för oss. Det var med sviktande knän, som han företog vandringen hem. Han beredde sig på det allra värsta. Huru glatt överraskad han blev, då han kom hem och fick se oss vid allsköns välmåga. Att jag ännu var blek efter den första uppskakningen var ju icke så underligt. Vi möttes nu i en outsäglig tacksamhet till Gud, som hållit sin skyddande hand över vårt hem, över oss och över våra små. Min man återvände emellertid rätt snart ut igen för att deltaga i arbetet med eldens begränsande och i försöken att ur de brinnande ruinerna rädda vad ännu räddas kunde av både liv och egendom. Det var under detta arbete han blev vittne till de skräckinjagande scener, vilka, som det synes, åstadkommit en ihållande skada åt hans nervsystem."

Ja, så lydde californiafruns berättelse; och just som hon slöt den återvände hennes make. Han hade för att återvinna jämvikt i sitt inre endast företagit en liten promenad å en avlägsnare del av däcket. Doktorn skyndade sig att beklaga, det han av obetänksamhet kom att föra det ledsamma minnet på tal och sålunda blev den ofrivilliga orsaken till att den angenäma stämningen blivit störd. På samma gång lyckönskade han mannen från San Francisco att äga en hustru, som visat sig så duktig så väl under jordbävningen som efteråt.

Härtill svarade den lyckönskade, att hans lilla hustru för regel visade sig duktigare än han i farouppfyllda ögonblick, vilket i sin tur gav mr Hogland anledning att betona, det de flesta hustrur göra så, varefter han fortsatte: Det är ock någonting outsägligt stort att ha sitt hem helgat åt Herren. Även om då den byggnad, som bildar den yttre ramen kring hemmet, skulle vackla och falla, så behöver detta icke betyda hemmets upplösning. Må från våra hem det rosenröda snöret alltid synas! Det vill här säga: Låtom oss i allt framstå såsom de där leva icke oss själva utan honom som För oss är död och uppstånden! Tidens stormar må då gå fram över oss och åstadkomma så mycken förödelse de förmå. Själva det väsentliga i hemlivet, den det hela sammanhållande och uppbärande kärleken förstöres ej, där den näres i Gud. Om den kan det ock sägas att den ej av tiden härjas, den är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till.

"Och ni, ingenjör", yttrade doktor Hogland, vänd till den unge dansken, "jag har låtit mig berättas, att ni av anhöriga blivit eftertelegraferad, på grund av att er mor ligger på sitt yttersta. Tillåt mig uttrycka mitt uppriktiga deltagande. Låtom oss även hoppas, att det här äventyret avvecklas fort nog, så att ni hinner hem för att se henne, innan hon dör. Att ni så skyndsamt gav er åstad på farouppfylld färd låter mig antaga, att ni varit mycket fästad vid er moder, och att hon varit en verkligt god moder. Ni vill säkert berätta oss åtskilligt om henne.



Project Runeberg, Sat Dec 15 18:38:30 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rosenrod/a2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free