- Project Runeberg -  Bakom rosenröda snören /
V. Med Norden ned i djupet

(1918) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

V. MED NORDEN NED I DJUPET.

Det har synts mig, började pastorn, att de berättelser, till vilka vi här lyssnat, alla klargjort, huru dyrbart det är att leva i skydd av det rosenröda snöret, d. v. s. i skyddet av Guds hand. Det blir då så sant, vad jag ville med min text vid förmiddagens gudstjänst framhålla att, "evad vi leva eller dö så höra vi Herren till". I så vanskliga tider, som dem, i vilka vi nu leva, äro ju ock dessa ord av stort värde. Och huru jag kommit att alldeles särskilt fästa mig vid dem, skall jag berätta:

Det var en dag under hösten 1914, detta det olyckligaste året i mänsklighetens historia. Jag hade gått ombord på ett fartyg, "Norden" kallat, i och för en resa upp utmed den norrländska kusten. Det dröjde ej länge efter krigsutbrottet, förrän fartygen på denna led började gå i det närmaste uteslutande i fraktfart, och de resande ombord på Norden voro vid detta tillfälle anmärkningsvärt få. Som förstaklasspassagerare var jag den enda. Det artade sig att bli en särdeles tråkig resa. Vädret var både rägnigt och blåsigt. Uppehållet i hamnarna blev osedvanligt långvarigt. Den fullständiga saknaden av sällskap kändes tryckande. Rätt sent på kvällen efter andra dagens resa gick jag att uppsöka min hytt för att gå till vila och sålunda söka sova bort tråkigheten. Jag kom att därvid passera städerskans hytt, till vilken dörren stod på glänt. Jag hann se, att hytten var ett riktigt näpet litet "kryp in". Själv satt städerskan därinne, sysselsatt vid ett handarbete. I två dagar hade vi båda varit ensamma på denna avdelning av fartyget. Vi hade oupphörligt mötts i det trånga passet mellan hytterna och hälsat men utan att säga varandra ett ord. Jag fick nu en obetvingelig lust att slå mig i språk med flickan. Det kunde ju bli ett angenämt tidsfördriv.

"Förlåt, fröken", började jag, "att jag stör, men ni måste medgiva att det till sist bör bli tråkigt för en karl att icke ha en människa att språka med. Får jag komma in till er?"

"Var så god", bjöd flickan; icke utan den likgiltighet, som är rätt karaktäristisk för en ångbåtsstäderska, då hon besvarar resande herrars tilltal. Hon såg ej heller upp från sitt arbete. Egentligen var jag rätt oförberedd att upptaga konversation och därför gjorde jag följande knappast riktigt väl övertänkta fråga:

"Nå, fröken, huru går det för en ung kvinna, som vill vara anständig, att ha plats som ångbåtsstäderska"?

Jag kände genast med mig själv, att jag frågat dumt och visste att, om jag uppfordrats att redogöra för, på vilken grund jag frågat, så skulle jag haft svårt för att klara mig.

Flickans svar kom omedelbart och obesvärat och vred dess bättre själva stämningen till rätta.

"Det har jag aldrig reflekterat över", svarade hon. "Då man har en gammal sjuklig mor, som man är ensam om att försörja, lärer man få lov ta', det man kan få".

Vid dessa ord upptäckte jag helt ofrivilligt ett fotografi i kabinettsformat, som i ett konstnärligt ställ tronade på den lilla byrå, som hytten inrymde. Bilden var den unga kvinnans mor. Ett annat fotografi av samma storlek stod där ock. Det upptog en rumsinteriör från det lilla hemmet på Södermalm i Stockholm. Här sågs återigen modern men även den unga kvinnan själv, hennes dotter, båda sittande vid ett bord med dukad kaffebricka framför sig. Dessa bilder, sammanställda med vad flickan nyss yttrat, gjorde, att jag kände aktning och inträsse för henne. Jag utgick nu från den förutsättningen, som alltid haft gällande kraft för mig, att en ung kvinna, som älskar och vördar sin mor och pryder sitt lilla bo med hennes bild och som tillika lever och arbetar för henne på hennes ålderdom, det måste vara en god ung kvinna.

"Det var lika förståndigt som vackert talat av er, fröken", anmärkte jag, "Gud välsigne er"!

Jag såg mig ytterligare omkring i det lilla nästet, vars knappa utrymme svårligen skulle ha medgivit en tredje persons inträdande; Allt var så utomordentligt smakfullt ordnat och vittnade om ett hos den unga kvinnan förefintligt utpräglat skönhetssinne. Det var ett verkligt hem, om ock i påfallande miniatyr. Varjehanda böcker funnos även och bland dessa en födelsedagsbok med ett bibelspråk för varje dag av året. Jag tog denna i min hand och fann på dess första blad skrivet: "Till Nohra från hennes mamma".

Även här spårade jag sålunda ett mellan moder och dotter rådande förhållande av ömsesidig kärlek och huld omsorg.

"Er mor tyckes vara en kristen", anmärkte jag.

"Ja, om någon är det", kom svaret omedelbart och enärgiskt men ej heller ett ord därutöver. Det var tydligen ingen lätt sak att få fart i samtalet. En städerska vädrar gärna mindre sedliga avsikter hos herrar, som öppna samtal med henne. Hon har ju ock sina skäl. Aktningen för kvinnan hör ej till de dygder, som svenska män sätta högt. På det föreliggande stadiet kunde jag emellertid icke gärna ge tappt utan fortsatte:

"Under sådana förhållanden ber jag att få lyckönska er. Jag känner ingen förmån, en dotter beskärd, som kan jämföras med den att äga en bedjande moder. Och i er ställning är denna förmån särskilt stor. Faror möta oss över allt, men det synes ju, att de äro mera överhängande på havet. Helt visst förgäter er mor aldrig att dagligen bedja för er. Eller vad tror ni själv därom?"

Härpå svarade hon intet. Jag såg dock att hennes huvud sjönk djupare ned över arbetet och händerna rörde sig med ökad skyndsamhet såsom för en vaknande inre rörelse. Lätt och nästan omärkbart strök hon en tår från ögat. Efter ytterligare några ord i samma riktning reste jag mig, bad om ursäkt för mitt intrång och bjöd godnatt.

För första gången under samtalet såg hon upp. Det låg tåreglans över ögat och med en icke förut funnen vänlighet i rösten svarade hon:

"God natt! Tack för vänligheten."

Jag förstod nu, att hon tog mig för att vara uppriktig, och det hugnade mig.

Min resa tog ännu ett dygn, varunder jag icke växlade ett ord med den unga kvinnan, förrän jag kommit till målet för min resa och beredde mig att stiga av. Jag räckte henne då ett nytt exemplar av Nya Testamentet, vari jag skrivit hennes namn samt: "Från en tacksam passagerare". Jag meddelade henne, att jag funnit, det hon i sin lilla boksamling saknade en bibel och hoppades, att hon ville göra mig glädjen att lova läsa detta Nya Testamente, när tillfälle skulle givas. Hon tackade och lovade.

Mina vänner. Hösten 1914 bragte oss hemma i Sverige många sorgebud från havet om minsprängda och på andra sätt förolyckade fartyg med ty åtföljande förlust av människoliv. Sådant har väl hänt oupphörligt även sedan, men det är som om vi vant oss efter hand och kunna nu ta' olycksbuden med mera resignation. Men de första olyckorna av detta slag uppskakade oss, särskilt de tätt på varandra följande förolyckandena i Finska viken. Jag glömmer ej snart den dag jag i en morgontidning läste om att ångaren "Norden" gått på en mina och om några minuter med man och allt gått till bottnen. Jag tänkte genast på det lilla miniatyrhemmet ombord och dess unga innehavarinna och antog på goda grunder, att även hon måste ha varit med bland dem som gått ned i djupet. Mitt antagande övergick till full visshet, då nästa dag samma tidning innehöll spaltlånga redogörelser för det antagliga förloppet vid olyckan jämte förteckning över de omkomna. Bland namnen fann jag städerskans. Och icke blott det. På annan plats i tidningen fann jag även hennes och flera andra av de ombord anställdas fotografi.

Meddelandet gick mig djupt till sinnes. Jag frågade mig själv, om jag verkligen tillfullo beaktade det enda tillfälle jag en gång ägde att mana henne att hålla sig beredd för ett möjligen annalkande slut. Jag tänkte på hennes arma moder och föreställde mig, huru tungt slaget skulle falla över henne. Jag beslöt mig för att vid första möjliga tillfälle uppsöka den gamla damen och säga henne ett tröstens ord. Då jag helt kort tid därefter kom på besök till Stockholm, satte jag denna min plan i verket. Hos den förolyckade ångarens redare lyckades jag skaffa mig underrättelse om hennes adress. Uppe bland södra bergen bodde hon i ett litet rum, i vars näpna utstyrsel jag spårade samma flitiga ordnande hand som i den lilla hytten ombord på Norden.

Den gamla frun mottog mig med, som jag kunde finna, mycken undran. Cirka tvenne veckor hade svunnit, sedan den oförglömmeliga dag, då budskapet om dotterns bråddöd nått henne. Under denna tid hade hon levat uteslutande för sig själv, och knappast en levande varelse hade satt sin fot över hennes tröskel. Hon var tydligen nedböjd av sorg. Men det låg något undergivet över hela hennes varelse, och förtvivlan syntes ej ha gripit henne.

Sedan jag presenterat mig, gjorde det mig ont att få lov bringa det smärtsamma ämnet på tal, men jag hade ju ej annan råd. Jag förtäljde henne, att jag ej synnerligen långt före olycksdagen gjort en resa med "Norden" uppåt Norrland och därvid gjort hennes dotters bekantskap. Jag sade henne, ock att jag lärt hålla av henne för hennes ådagalagda varma hängivenhet för sin moder.

"Åh, säger ni det!" yttrade den gamla med tillkämpad behärskning och tillade: "Ja, min älskade lilla Nohra var så innerligt god mot mig, och det bästa av allt är, att hon, innan hon gav sig ut på sin sista resa, hade kommit till tron på sin frälsare." "Åh säger ni det!" blev det nu min tur att utropa med tillkämpad behärskning. "Ja, och det märkliga är, att, sedan hon kommit till visshet om barnaskap med Gud, tycktes hon ha en förnimmelse av, att hon icke hade så lång tid kvar att leva. Då det blev känt, att båten skulle börja gå i fraktfart på Finland, trängde sig de dystra aningarna in på henne mera än förut. Dock var hon egentligen aldrig rädd, men talte gärna om huru stort hon fann det att vara beredd. Någon liten stund, innan Norden lade ut för den resa, som skulle bli dess sista, var jag nere hos Nohra i hennes hytt. Hon plockade då tillsammans en del små värdeföremål och gav mig. "Det här vill jag, att mamma tar hem", sade hon, "så osäkert, som det blir härefter, vill jag ogärna ha det ombord."

För mig att ens föreställa mig möjligheten av en olycka! Omöjligt! Jag tog naturligtvis sakerna men anmärkte litet smått skämtsamt, att hon nog snart skulle vara tillbaka och fordra att få dem igen. Hon svarade härtill intet, men däremot tog hon sitt Nya Testamente, som hon fått av en vänlig passagerare någon tid förut och sade med känsla:

"Men det må mamma veta, att det här släpper jag inte ifrån mig."

"Det var egentligen det sista jag hörde henne säga, ty därefter skildes vi för alltid."

"Och sedan nådde er icke den minsta lilla underrättelse från er dotter?" sporde jag.

"Nej, jo", svarade hon, "en hälsning nådde mig verkligen, och det var nära nog den käraste jag kunde få. En ångare, som på ett kortare avstånd varit vittne till katastrofen, styrde genast dit. Endast en del vrakspillror och diverse föremål flöto då omkring på vattnet. Man samlade upp den del därav, som ansågs ha något värde, och tillställde rederiet. Bland det uppsamlade och till rederiet överlåtna fanns även Nohras Nya Testamente, som genast sändes upp till mig. Som ni ser, fortfor hon, i det hon tog fram Testamentet ur en byrålåda, är det icke alldeles fördärvat av vattnet. Jag kan ej säga huru glad jag blev över denna ödets skickelse, och rent av gripen blev jag, då jag slog upp boken och fann detta understruket, som ni ser, med rött bläck."

Hon höll fram för mig Rom. 14: 8: "Om vi nu leva eller dö så höra vi Herren, till". Stället var kursiverat med fast hand. "Då jag vid mitt sista besök i hennes hytt bläddrade rätt mycket häri och icke då upptäckte denna understrykning, är det mycket antagligt, att den var utförd, sedan resan begynt", tillade den gamla.

Även jag älskade att tänka mig saken så. Då jag berättade henne, att den resande, som givit dottern Nya Testamentet, var jag själv, kunde hon för rörelse på en god stund icke få fram ett ord, men slutligen förmådde hon framsäga ett stilla: "Gud välsigne er".

"Jag förstår", fortsatte jag nu, "att detta varit en i flera avseenden tung prövning. Er präktiga dotter var ju även rent ekonomiskt sett edert säkra stöd. Det måste kännas hårt att vid eder ålder bli på detta sätt lämnad utan hjälp till livets uppehälle. Dock", tillade jag, "Gud skall sörja för er."

"Just, vad han skall", instämde hon med förtröstan.

"Ja, och därom ville jag gärna, att vi bedja honom, innan vi skiljas", föreslog jag.

Efter en för oss båda vederkvickande stund inför Gud, bjöd jag den gamla farväl.

Vid det jag öppnade dörren, föll till golvet från den lilla brevlådan, i vars öppning det av en brevbärare nyss varit utan större omsorg instucket, ett större konvolut. Det föll alldeles framför mina fötter. Jag tog genast upp det och gav det åt den gamla. Det bar tyska generalkonsulatets i Stockholm stämpel.

"Vad i hela världen kunna de vilja mig", utropade den gamla kvinnan. "Var vänlig dröj ett ögonblick! Måhända är det något, som jag behöver litet hjälp med för att kunna förstå. "

Eftersom jag själv var litet nyfiken, vad det kunde innehålla, stannade jag gärna. Hon bröt konvolutet, som visade sig innehålla ett meddelande om att på konsulatet fanns deponerad en större summa penningar för adressatens räkning, som hade att efter vissa stadgade formaliteter lyfta beloppet. Medlen voro insamlade av i Sverige: boende tyska undersåtar, vilka på detta sätt ville visa sitt deltagande i den sorg, som drabbat i följd av olyckan i Finska viken, föranledd av tysk minsprängning mot fientlig nation.

Just så, sade jag, sedan den vänliga frun delgivit mig innehållet av skrivelsen, det är som det står skrivet: "Förrän de ropa vill jag svara, och medan de ännu tala vill jag bönhöra".

Den gamla tryckte ännu en gång och under meningsfylld tystnad min hand.

Såsom dottern mött sin bråddöd i skydd av det rosenröda snöret, så blev det den ensamblivna moderns förmån att se sin ålderdom framflyta i hägn av samma välsignade kraft. "

Här slöt pastorn sin berättelse.

Doktor Hogland bad att å samtligas vägnar få tacka, men vidhöll, även det å de övrigas vägnar, att pastorn tillika borde berätta dem något av sina minnen från andra sidan av Atlanten, från Amerika.

"Till att börja med - vad har ni för intryck av Amerika i allmänhet, pastor Lejving?"



Project Runeberg, Sat Dec 15 18:38:30 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rosenrod/a5.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free