Rodnande av förlägenhet tog den unga kvinnan till orda.
"Det är sant, att de kalla mig Portlands ros", började hon; och om jag hållit till godo därmed, så är detta icke enbart ett utslag av fåfänga, såsom det väl kan synas. Det är mitt 'indiannamn' och hänger samman med ett äventyr ute i 'Vilda Västern'. Vi voro några ungdomar, som beslutit oss för en resa in i staten Washington och upp mot Mount Ranier, Västerns högsta berg, som vi hade för avsikt att bestiga. I bil hade vi färdats fram till den täckaste lilla turistplats, som gärna kan tänkas, och från vilken bestigningen av Mount Ranier vanligen brukar företagas. Efter ett dygns behaglig och stärkande vila var det ock som vi, ett sällskap på tio ungdomar, vederbörligen utrustade, startade vår vandring uppför det fjorton tusen fot höga berget. Först ett stycke fram på e. m. hade vi hunnit upp till snögränsen. Men där var det också slut med mina krafter. Jag hade, strax efter det vi börjat var vandring, känt mig illamående men tegat därmed i hopp om att det hela var en snart övergående opasslighet. Då vi ett stycke ovanom snögränsen stötte på ett stockhus, ur vars skorsten en blå rökpelare strävade mot den bleknande aftonhimlen, kunde jag inte längre, vare sig för mig själv eller det övriga sällskapet, dölja, att det nu var slut med mina krafter och att jag var nödsakad stanna tills vidare, där jag nu var. Detta väckte rätt mycken förstämning i skaran. Efter en kort överläggning beslöts, att vi skulle hos stockhusets innebyggare utverka tillåtelse för mig att stanna över natten eller till dess kamraterna skulle, såsom alla hoppades, nästa dag återvända.
Vi stego in i hyddan och fann till vår något blandade överraskning, att där bodde en indianfamilj. Strutsfjädrarna, och all den övriga grannlåt, som vi sedan barndomen ansett så gott som oskiljaktig från indianen saknades visserligen, men allehanda skjutvapen jämte hudar och horn av fällda villebråd funnos däremot i riklig mängd och prydde både väggar, golv och tak. Genast, vid det jag trätt över tröskeln, var det något som framför allt annat fängslade mig och det var den gamle indianen själv, där han satt vid ett grovhugget bord med den stora bibeln öppen framför sig. En sådan syn gör alltid intryck på mig. I denna ställning såg jag så ofta min käre gamle far där hemma i Norge. Ehuru ingen i hela vårt lilla turistsällskap kunde säga sig vara avgjord för Kristus, ingav oss åsynen av bibeln genast förtroende för hyddans invånare. Vår anförare hälsade de innevarande. Den gamle vid bibeln såg upp och besvarade hälsningen. Så vana som de voro vid att se främlingar gästa sin stuga, väckte vår ankomst ingen särskild uppmärksamhet. De båda kvinnorna, mor och dotter, som vi fullt riktigt antogo dem vara, vilka vid vårt inträde syntes sysselsatta med beredandet av någon kvällsvard, upphörde icke med sina sysslor. Anföraren hemställde nu hos familjen om tillstånd för mig att stanna till nästa dag, på grund av att jag icke orkade fortsätta vandringen. "Jag antager", sade färdledaren, "att ni äro vana att få härbärgera resande". "Helt visst", svarade indianen, "och utom det, så bjuder oss Herren själv i sitt eget ord att öva gästvänlighet"
Med dessa ord reste han upp sin jättelika gestalt och räckte mig sin grova näve, den jag icke utan en viss tvekan fattade. Allt av intryck från indianhistorier, dem jag i min barndom hört eller läst, strömmade i detta nu över mig och gjorde ögonblicket romantiskt nog. Min värd var ock i sin resliga växt och med det grovhuggna ansiktet, vars låga panna omramades av det slätstrukna stenkolssvarta håret och över vars breda mun vilade ett bistert drag en sannskyldig indiantyp.
"Välkommen, min vän", sade han, "i Herrens namn."
Varmt och med styrka tryckte han min hand. En kristen indianfamilj! Jag måste medgiva, att min dittillsvarande föreställning om dessa, "den vilda västerns" barn, icke gett rum för tanken på möjligheten av en sådan. Men här skingrades med ens alla tvivel, och jag kände mig snart nog fullt hemmastadd med mina indianska vänner. Då jag senare såg mina kamrater draga sina färde och lämna mig ensam med "vildarna", kände jag ingen saknad och ingen fruktan. Betydligt trött var jag dock, en smula frusen med och även hungrig. I en bekväm stol framför en å spiselhällen högt flammande brasa satte de mig, medan de bjödo mig det mest välsmakande té jag någonsin druckit. Jag försjönk här i en utomordentligt välgörande vila. Mitt värdfolk voro icke alltför språksamma, och det tyckte jag om, ty jag var alltför trött för att ha kunnat besvara några frågor. De sågo, att jag njöt av vilan och förhöllo sig stilla för att ej störa mig. Från härden flammade brasan alltjämt, och jag kunde, där jag satt, bekvämt tillbakalutad i min högkarmade stol, i dess skarpa sken betrakta hyddans inre, som i mycket förtäljde om "indiantider". Allehanda vapen även sådana av urgammal typ prydde väggarna och behornade huvuden av fällda villebråd syntes även. Mina egna fötter vilade på en väldig björnhud. En tavla av betydande storlek hängde ock bland de övriga prydnaderna och bildade mot dessa en i ögonen fallande kontrast. Tavlan föreställde berättelsen om kopparormen, som Moses på Guds befallning upphöjde i Israels barns läger. Den var tvivelsutan ett konstverk av högt värde. I brasans skarpa sken blev allt på tavlan så levande. Jag fängslades efter hand helt och hållet. Man såg ett fält med stor utsträckning, och överallt lågo män, kvinnor och barn, vilkas ansiktsuttryck voro förvridna av smärta, åstadkommen genom de brännande ormarnas bett, såsom vi läsa därom hos Mose. Mitt på fältet var rest en hög stång, utmed vars övre ända hängde en orm av koppar, som tycktes glänsa i solens strålar. Åt ena sidan fanns en liten grupp för sig. Först efter en stund kom jag att fästa mig vid den. Det var en kvinna, en mor, som till skillnad från alla de övriga stod upprätt på sina fötter. Hon höll ett barn i sina armar, tydligen en gosse. Konstnären hade på ett rent av gripande sätt fått fram lidandet i barnets ansikte, och det kunde nu ses, huru modern bemödade sig att vrida dess huvud, så att de slocknande ögonen skulle fästas vid kopparormen och få liv igen, såsom stadgandet löd. Denna illustration gjorde på mig det mäktigaste intryck. Den förde mig i tankarna åter till min barndom och till mina älskade föräldrar. Just så där hade de från mina tidigaste år sökt vända min håg till den korsfäste, utan att jag hittills låtit mig vändas. Det föreföll mig så sällsamt, att, högt uppe på denna öde bergshöjd, Gud skulle nå mig med ett sådant vittnesbörd och det inne i en indianhydda. I den israelitiska moderns anletsdrag tyckte jag mig känna igen min egen moders och då trängde mig tårarna i ögonen. Den gamle indianen såg mig gråta och kom och lade sin hand på min skuldra. "Ni är trött", sade han, "och måhända känner ni er ensam och övergiven bland oss."
Jag försäkrade honom, att jag nog var trött, men icke ensam och övergiven. Tvärtom, jag kände mig riktigt hemmastadd. I varje fall förklarade jag mig nu tacksam att få gå till vila. Var de tänkt göra av mig för natten, hade jag hittills icke förstått. Jag hade sett de båda kvinnorna taga fram ett par bolstrar och lägga upp framför den flammande härden och gissade, att de voro ämnade för mig. Men då hyddan icke inneslöt mera än ett enda stort rum undrade jag alltfort, var jag skulle få min sovplats. Min nyfikenhet blev större, då de båda kvinnorna togo bolstrar och kuddar och bådo mig följa dem ut ur hyddan. Även husfadern följde oss. Knappast tjugu steg från stugans vägg stod ett litet tält skinande vitt som de snödrivor, vilka omgåvo det.
"Detta blir ert härberge för natten", upplyste min värd. "Våra gäster bruka sova gott här."
"Det skall helt visst också jag göra", försäkrade jag, som ej var okänslig för det äventyrliga uti att få tillbringa natten i ett litet tält, rest bland höga drivor av snö. Efter ett hjärtligt god natt återvände de båda makarna in i hyddan, medan dottern stannade för att vara mig behjälplig vid ordnandet av bädden. Efter att endast till någon del ha tagit av mina kläder, kröp jag ned mellan de varma bolstrarna.
"Ni behöver icke vara rädd", tröstade indiandottern, "här stör er ingen. Om ni skulle komma att få höra något bösskott fram på natten, så bliv inte ängslig. Det är nämligen så, att en björn visat sig i trakten de senaste dagarna, och mina bröder äro sedan i dag på morgonen ute för att uppspåra och fälla honom."
Därpå bjöd även hon godnatt och lämnade mig ensam. På min begäran lät flickan skynket för tältöppningen vara viket undan, vadan jag från min liggplats kunde se dels in genom hyddans fönster och dels upp i den stjärnbeströdda himlen. Ja, även ett stycke av de tysta snövidderna uppåt berget kunde jag se. Meddelandet om björnen och den pågående jakten efter den ansåg jag nu, att flickan lika så gott kunde ha tegat med. Det passade icke särdeles väl tillsammans med de vänliga orden om att jag inte behövde vara rädd. Jag låg där så varm, medan jag insöp den friska luften i djupa andetag. Jag insomnade inte omedelbart och sökte icke heller därefter. En obeskrivlig känsla av vila och ro genomträngde kropp och själ och all fruktan, även den för björnen, vek. Med stjärnevärlden över mig och de oändliga snövidderna omkring mig tyckte jag mig själv bli till ett stoftgrand men förnam ock, att jag som sådant låg vid den oändliges fötter.
Genom fönstret till stugan kunde jag ännu se eldhärden därinne. Den höll dock på att mojna av; och skenet, som gick ut över rummet, var mera rödaktigt. Det föll likväl tillräckligt starkt på tavlan med kopparormen för att jag skulle kunna se de olika partierna på den. Dock efter hand förlorade sig allt i ett töcken. En välgörande dvala smög sig över mig. Mina tankar förlorade sig in i drömmarnas värld. Det avlägsna ljudet av jägares skott nådde mitt öra men skrämde mig icke. Jag insomnade i utpräglad förnimmelse av, att jag vilade i Guds sköte. Det sista mitt öga uppfångade, innan det slöts för sömnen, var det röda skenet från bränderna på härden. Och som i ett rosenrött skimmer dvaldes därefter min ande hela natten. Först ett gott stycke fram på förmiddagen nästa dag vaknade jag. Det dröjde en god stund, innan jag lckades klargöra för mig själv rätta sammanhanget med, att jag återfann mig själv i ett tält mitt ibland drivor av snö. Då emellertid gårdagens och kvällens upplevelser voro tillfullo återkallade i minnet, låg jag ännu länge och beundrade den omsorg Gud tagit om mig. Från denna natt erfor jag Guds frid i min själ.
Återstoden av dagen tillbringade jag på det välvilligaste omhuldad av indianerna. I skymningen återvände mina vänner från bergets topp, dit de under ihållande strapatser hade tagit sig upp. De voro glada att finna mig frisk och vid gott lynne igen, och efter det jag tagit ett hjärtligt farväl av mitt värdfolk, följdes vi åt ned mot det invid bergets fot belägna turisthemmet. Att jag vistats ett helt dygn bland indianer gjorde mig till sällskapets lilla hjältinna. De kallade mig härefter för indianflickan och tyckte att jag borde ha ett typiskt indiannamn och så kallade de mig för "Portlands ros". Detta är egentligen hela historien med det namnet.
