"Om kriget yttrade jag här helst ingenting alls", började den sårade soldaten. "Innerst i min själ förbannar jag det. Detta icke för mitt söndertrasade huvud men för dess våld på allt av kärlek, sanning och rättfärdighet. Vi voro ett detachement kanadensare, som från belgiska fronten sänts att understödja en fransk arméavdelning, vilken satts att försvara en höjd söder Piene-Aigle.
Av en eller annan orsak fördröjdes det väntade tyska angreppet; och i flera dagar lågo trupperna å båda sidor alldeles overksamma. Detta var någonting ovant för oss kanadensare, som alltsedan vår ankomst till fronten befunnit oss i ständiga fejder. Vi fingo under dessa dagar av dådlöshet tid att reflektera över hela detta obeskrivliga vanvett, som kallas krig och krigsrustningar. Bland kamrater, som under denna tid stodo mig nära, var en frälsningsofficer. Först sedan han fått se den fasansfulla människoslakten på nära håll, hade han fått upp sina ögon för det mot Kristi anda stridande i hela detta rysliga skådespel. Under striderna i Belgien hade han haft en upplevelse, som tycktes för alltid ha släckt friden i hans själ. Det var under en bajonettstrid. På något för honom själv oförklarligt sätt hade han som de övriga gripits av ett besinningslöst ursinne och stack så sin bajonett rakt i hjärtat på en tysk. Hans "fiende" sjönk ögonblickligen till jorden. Under det förbittrade handgemänget hade den fallnes vapenrock rivits upp och min vän upptäckte nu att han innanför bar den röda tröjan med Frälsningsarméns vapen och devisen "Eld och Blod". Han såg att han fällt en av sina kamrater i striden för Gud, en korsets kämpe såsom han själv, en broder. För ett ögonblick hade han helst velat sticka bajonetten i sitt eget hjärta och sålunda följa den andre salvationisten i döden, men braket och dundret omkring honom hjälpte honom att tills vidare trampa på sina egna känslor och fortsätta sargandet och dödandet. Men sedan striden för den gången avblåsts och han återvunnit något av sin inre jämvikt var han icke mera sig själv. Han förbannade i tysthet den dag, då han lät sätta sig vapnet i händerna. Vi talade ofta han och jag om de kristna samfundens bankrutt inför kriget. Vi påminde oss, huru strax efter krigsutbrottet några varmhjärtade kristna män hade riktat en vädjan till Frälsningsarméns general Bramwell Both, att han borde förbjuda sina officerare över hela världen att gå med i krigets massmord. Vi insågo båda, att ett sådant förbud icke kunde haft någon reell betydelse, då väl även frälsningsofficerare voro underkastade i första hand egna länders lagar, men som ett exempel av vilja till Kristi efterföljd skulle det varit av stor moralisk verkan. Men frälsningsgeneralen underlät att ge sådant förbud. Vem vet, huru det blivit, om det varit i gamle William Booths tidigare år, då Armén ännu var förhånad och föraktad? Sedan den nu njuter all världens ynnest och har de mäktiges understöd, var det svårare att stånda för sanningen. Och så måste vi medgiva, att förhållandet var enahanda med allt vad kristna samfund heta.
Ja, om sådant talte vi och sörjde tillsammans. Det flera dagar fortgående uppehållet i striden gav ökat rum för det rent mänskliga inom oss på samma gång som den för krigisk aktion nödiga vilddjursnaturen trängdes tillbaka.
En dag träffade jag på min vän frälsningsofficeren, sysselsatt med några pappersark, dem han medelst några behändiga vikningar formade till små pappersdrakar. På min fråga vad han avsåg med dessa svarade han icke, förrän han fått färdig den "drake" han för ögonblicket höll på med. Vid den flygfärdiga tingesten knöt han så en meterlång fin silkestråd, i vars andra ända var fästad en liten papperslapp. Denna höll han nu fram för mig och visade följande ord som han skrivit: "Vi hata ingen. Vi äro söner och fäder, såsom I ären. Vi ligga här och känna oro för våra hemmavarande såsom ock I. Gud göre nåd med eder och oss! Hälsningar! "
Han såg så storbelåtet på mig, medan jag läste. Han var lycklig över sin idé. Lyckligtvis voro vindförhållandena särdeles gynnsamma just nu för experimentet. Min kamrat släppte sin "drake" och hade nöjet att se honom buren av vinden bort emot de tyska skyttegravarna bland vilka han hoppades, att den skulle sänka sig och falla. Den ena pappersdraken efter den andra sändes upp, alla med samma hälsning; och de primitiva små budbärarna lyfte och sänkte sig på vindens vingar och försvunno så småningom utom synhåll. Man skulle kunnat tro, att naturen själv fann behag i fraterniserandet, ty efter ett par dagar hade vinden slagit om. Tyskarna hade vetat begagna sig av denna omständighet till besvarande av hälsningarna. Sålunda upptäckte vi under en pratstund ovanför skyttegravarna en liten "drake", som krängde för kastvindarna på sin luftiga färd i riktning mot oss. Ensajn Scott, så var frälsningsofficerens namn, blev högeligen inträsserad. Han sprang upp och följde pappersfågeln, till dess han såg den fastna i ett träd. Med rätt mycken möda lyckades han få ner den; och på den vidhängande pappersremsan läste han: "Tack för hälsningen! Över allt står kärleken. Endast den lumpnaste hatar."
Hela denna sak artade sig att bli ett avhållet tidsfördriv. Snart började man litet var inom truppen syssla med dessa hälsningsutbyten med ''fienden". Förhållandet kom till befälets kännedom; och till att börja med måtte man ha betraktat saken som oskyldig nog, men en vacker dag utkom en generalorder med absolut förbud mot allt fraterniserande med fienden, "emedan", som det hette, "sådant kan komma att inverka menligt på energien i krigföringen".
Då ensajn Scott fått del av denna generalorder, blev han djupt allvarlig till sinnes. En hel dag satt han försänkt i grubbel. Slutligen sade han till mig: "kamrat, jag har fattat mitt beslut. Jag vägrar härefter lyda varje befallning till mord på medmänniskor."
"Du vägrar", sade jag, "det blir din död." "Naturligtvis, om Gud ej annorlunda styr för mig. Vet du, det blir mig härefter omöjligt. Den där generalordern har öppnat mig ögonen för krigets vanvett i hela dess vidd. Våra hälsningsutbyten med motståndarne skulle kunna menligt inverka på 'energien i krigföringen'. 'Energien', vad är det här? Jo, vilddjursinstinkten. Död åt kärleken och fram med hatet! Ned med det mänskliga i människan och fram med vilddjuret i henne, eljest blir det intet krig av. Alltså, livets högsta värden, kärleken, rätten - dessa som Kristi församling kallats att alstra, vidmakthålla och bringa till fortsatt utbredning, de skola i krig förtrampas och förkvävas. Och det skola vi vara med om! O, Gud, att jag någonsin kunde."
Han sänkte sitt huvud i händerna och började snyfta.
Några häftiga trumvirvlar hördes, och som en löpeld spred sig nyheten om att tyskarna beredde sig till anfall. Kommandoorden började ljuda och uppställningen till strid skedde under stor brådska. Under den allmänna rörelsen hade jag ryckts bort från ensajn Scott och kände oro för honom. Det tyska anfallet dröjde, och vi fingo längre tid på oss, än vi beräknat.
Min vän Scott hade hållit ord. Han hade nekat taga sin plats i ledet, nekat komma med sin hand vid vapnet och hade tillika öppet och oförbehållsamt fördömt allt vad krig och krigsrustningar hette. Processen blev kort, domen ljöd på arkebusering och gick i omedelbar verkställighet i hela detachementets åsyn. Jag skulle ha velat giva mycket för att ha sluppit se salvationistens martyrdöd, och likväl ställer jag nu gärna minnet därav inför min inre syn. På Scotts egen begäran underlät man att bakbinda hans händer och förbinda hans ögon. Det fanns ingen tvekan hos denne korsets soldat. Hans blick var lugn och uttryckte stor själsfrid. Då ögonblicket var inne och den lilla bödelstroppen satte gevären till skuldran, rev martyren upp vapenrocken, tog av den och kastade den till marken och stod där nu i sin röda tröja, den han alltid burit under vapenrocken. På bröstet sågs Frälsningsarméns vapen med devisen "Eld och Blod" samt i bågform däröver Gud är kärlek. På ett kort kommandoord smattrade gevären. Ensajn Scott föll så att han ett ögonblick först vilade på sina knän, innan pannan slog mot jorden.
Det var en äkta salvationists död.
Kulorna hade väl slitit upp orden om att Gud är kärlek och dränkt dem i blod, men den sanning, som här i ord var uttryckt, lever och skall leva trots bilor och svärd.
Då helt kort härefter de tyska granaterna började spela mot oss, hälsade jag detta med djup inre tillfredsställelse, eftersom det skulle hjälpa mig att bli kvitt den bittra smärta jag kände över min vän Scott; och jag hade nu egentligen blott en enda önskan och den var, att jag måtte få komma mitt in i kulrägnet och träffas och dö. Det var ej heller långt ifrån att denna min önskan gått i uppfyllelse, ty i den tilltagande stridshettan blev jag sårad i huvudet och föll medvetslös till marken. Lyckligtvis blev jag rätt snart upptagen av ambulansen och förd i säkerhet. Såret visade sig ej vara uteslutande allvarligt, men ansågs likväl göra mig obrukbar för fortsatt krigstjänst, och under sådana förhållanden var det en lätt sak att få avsked och resa hem.
