- Project Runeberg -  Bakom rosenröda snören /
II. Dämpat vikingablod

(1918) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

II. DÄMPAT VIKINGABLOD.

Nere under däcket i en av de trånga korridorerna mellan tredje klassens sovhytter stod, kort efter det passagerarna visats ned, en grupp yngre karlar, stadda i ivrig: överläggning, den de dock förde med sänkta röster. Av dialekterna kunde höras att i gruppen fanns både svenskar, norrmän och danskar. De stodo där i en tät klunga och hade rent bokstavligt slagit sina kloka huvuden i hop. Då och då sågs någon i den lilla skaran vrida på huvudet och se sig förstulet omkring, likasom för att förvissa sig om att ingen gav akt på deras förehavande.

Att dessa vikingars ättlingar inte hade bara gott i sinnet, det kunde ses på de stundom krampaktigt knutna händerna och hårt sammanbitna läpparna.

"Här måste handlas med skyndsamhet och utan räddhåga", hördes en norsk röst ur klungan, vi äro minst två hundra unga skandinaviska karlar ombord och skulle finna oss uti att på detta sätt berövas vår frihet av ett tjog britter! Nej, vid mina berg och fjäll jag det går med på. Vi organisera oss, springa upp på däck och kasta blåjackorna i sjön, det är gjort på ett momang; och därefter återinsätta vi vår kapten på hans plats och fara gladeliga hem. Först gå vi att väcka alla skandinaviska karlar och ge dem del av vårt uppsåt. Barn och fruntimmer skola inte veta ett dryft om det här, förrän de vakna i morgon bittida och finna, att de äro på väg till nordanland."

En något mera betänksam dansk tog härefter till orda:

"Planen är rättfärdig, ja vid Gud är den så och utförbar även, men tillika mycket ansvarsfull och har stora risker. Vi få ej handla uteslutande på egen hand. Vi måste rådfråga oss med någon av de äldre ombord. I varje fall måste varenda skandinavisk karl känna vårt förehavande. Jag tänker på svensken, som predikade vid gudstjänsten, då engelsmännen uppenbarade sig. Vi utse tre man, en från vardera riket, som gå och tala med honom. Hans mening om saken bör vara av värde."

Danskens ord vunno gehör, och man skred genast till val av tre män, en svensk, en dansk och en norsk, som fingo i uppdrag att uppvakta pastor Lejving. De övriga skulle under tiden med iakttagande av den största försiktighet gå från hytt till hytt och väcka och varsko de manliga passagerarna.

I sin hytt, som han var lycklig att vara ensam innehavare av, satt den svenske predikanten vid sin uppslagna bibel. Ehuru man redan var inne på "småtimmarna", hade pastor Lejving icke känt någon håg för att gå till vila. Han ville helst vaken invänta det nya skede i detta reseäventyr, som han förstod måste komma, och då föredrog han att vaka vid Ordet. Ur sina begrundanden väcktes han plötsligt vid en dämpad knackning på hyttdörren. På hans vänliga "stig in" öppnades dörren, och de tre unga nordmännen inträdde.

"Var så god, mina herrar, slå er ner, där I kunnen. Vad förskaffar mig nöjet av detta besök mitt i natten?"

"Jo, det är en rätt allvarlig sak, det är fråga om", började dansken.

"Ja, det måtte det vara", menade pastorn.

"Vi känna en stark förbittring över hela det här äventyret", förklarade svensken.

"Kan mycket väl förstå det.''

"Vi gå här med knutna nävar", fortsatte norrmannen.

"Jaha, det gör ju ingen skada. Knyt dem för resten ordentligt, men stick dem i byxfickan och håll dem säkert kvar där. Det gjorde vi på båda sidor om kölen 1905, och det gick bra."

"Ja, men den här gången är det fråga om att knyta och slå till. Ett tjugutal blåjackor kommer ombord på vårt fartyg och behagar styra i väg med oss, hundratals representanter för nordens fria folk, vi veta ej vart. Nej, herr pastor, det skall bli stopp. Vi ha fattat vårt beslut. Vi organisera oss härnere, och så rusa vi opp och kasta britterna i sjön, och därefter styra vi hem till vår skandinaviska fosterjord och våra väntande anförvanter."

Det var den norske, som på detta sätt refererade programmet och hade just hunnit så långt, då dansken skyndade infalla:

"Vi ha nu i alla händelser velat höra er mening, herr pastor, för att inte i onödan förhasta oss. "

"Då ha'n I, mina herrar, visat mig ett lika stort som oförtjänt förtroende, och för detta tackar jag er. Ni begära få veta min mening om eder plan att överrumpla engelsmännen och befria fartyget. Nåväl, låt mig gärna erkänna, att planen röjer friskt mod och även mycken älskvärdhet, då I vågen kuppen av känsla för oss, edra reskamrater, och våra ängsligt väntande anförvanter, men i sig själv är planen just jämt den mest ohöljda dårskap, det gärna kan bli fråga om. I gören med den både eder själva, oss och våra skandinaviska hemländer endast en mycket dålig tjänst. Ingenting hindrar mig att erkänna, att det hela vittnar om personligt mod, men handlingen som sådan vore icke desto mindre till sin karaktär en feg handling. Dessa karlar, som gå däruppe på däcket med gevär på skuldran, vilja oss helt visst intet ont, och det uppdrag de nu fullgöra torde bereda dem det minsta möjliga nöje. De äro såsom vi nu på vårt sätt offer för det våldssystem, som i dessa dagar firar sina triumfer, låt oss hoppas de sista, för att slutligen dömt och tillintetgjort aldrig mera uppstå utan i stället ge rum för ett system på rättfärdighetens grund, ett människokärlekens system. Tusental män och kvinnor från krigförande länder ha efter krigsutbrottet tagit sin tillflykt till de skandinaviska rikena, vilkas upphöjda neutralitet de välsigna. Ett iscensättande av eder plan, mina herrar, kunde lätteligen leda till hela nordens neddragande i denna häxdans i blod och tårar; och huru mycket tröstlösare vore det icke därmed för världen sedan! Då I närmare betänken er, skolen I säkert icke vilja bidraga till att göra de få ljuspunkterna på den nu nattsvarta europeiska kartan ännu färre.

Det finnes en mycket innehållsrik tavla, som jag här och där stött på i alla möjliga reproduktioner och som helt visst även I kännen till. Den föreställer ett hav i det våldsammaste uppror. Ur de rasande vågorna höjer sig en vördnadsbjudande klippa i form av ett kors, vid vilket en vek kvinnogestalt ses klänga sig fast. Ur vågorna skönjes varjehanda vrakspillror av förolyckade fartyg; ja, även en människohand lyftes upp ur djupet likasom gripande efter klippkorset. Detta står där, som det tänkes ha stått i årtusenden. Vågorna rasa kring dess grund och bestänka det med kaskader av skum, som om de svurit att draga det med ned i sitt djup men förgäves. Så tyckes mig, att det hittills förunnats Skandia att bilda klippkorset i den storm, som nu rör upp det europeiska folkhavet, och tusenden ha redan klängt sig fast därvid. Vilka ansatser för att draga det ned i djupet! Men ännu står det där för fredens Guds räkning. Det kräves självövervinnelse att stå kvar. Självövervinnelse! Just jämnt vad som fattades Europas stormaktsdiplomater 1914. Men det får ej fattas oss, ättlingar av nordens friborna folk i dag.

Och nu, mina herrar, tron mig, ej ett hår skall krökas på våra huvuden för denna resas skull. Vi skola alla lyckligt och väl återse våra fädernesländer. Gud har uppenbarat det för mig. Vi resa i skyddet av Guds hand. Mycken bön övas ombord, och fartyget går i följd därav i "det rosenröda snörets" tecken. När edra fötter ännu en gång trampa skandinavisk mark, kommen I att tacka Gud, för det I övervunnen eder själva.

Och nu, god morgon, mina herrar", slöt pastorn och grep efter deras händer, "tag och sov gott på det här, få vi höra, vad I han att säga i morgon."

Det var mera än tydligt, att pastor Lejvings ord gjort ett mäktigt intryck på de ridderliga brushuvudena. De tackade och skredo under tystnad förut.

Under tiden de tre representanterna uppehållit sig hos den svenske predikanten, hade de övriga med överfallsplanerna förtrogna varit sysselsatta med att inträssera och förbereda återstoden av de manliga passagerarna å tredje klass. Då de tre återkommo till sin avdelning, funno de hyttdörrarna här och där stå på glänt, medan i öppningarna visade sig, dels halvt förskrämda och dels modigt beslutsamma karlar. Meddelandet om upprorsplanen hade nämligen mottagits rätt olika. Överallt hade man dock förstått, att det gällde allvar och därför beslutat vara på sin vakt. Alla stucko nu fram sina huvuden och sände de antågande tre ängsligt spörjande blickar. De deputerade delade sig och gingo var och en till sitt antal hytter och underrättade om scenförändringen. Norrmannen var därvid allra minst förtjust över den vändning det hela tagit och föredrog att låta förargelsen gå ut över de stackars omornade karlarne, som stirrade ut från sina hytter. "Kryp ner och lägg er det blir intet av", snäste han till höger och vänster. Dock, väl kommen ned i sin egen hytt, var det med känslor av växande tillfredsställelse, som han intog sin varma, bekväma bädd under allvarligt reflekterande över, huruvida han ändock icke fann sig bättre därmed än med att gå mot engelsmännens bajonetter och kanske tillika draga Skandinavien med i kriget.

Han var för övrigt en i det hela hjärtegod norrman, vilken, då han gav det sunda förnuftet rum, gärna tänkte stora, ljusa tankar. Där han nu låg med sin själ på glid in i drömmarnas rike, passerade allehanda bilder revy för hans inre syn; och bland dessa en, till vilken han slöt sig och somnade, och det var klippan med korset, lyftat ur dånande och skummande våg.

Bergensfjord fortsatte tyst men stolt sin färd mellan klippor ock rev. Sjudande vikingablod var dämpat, dämpat för ett ord i kärlek.



Project Runeberg, Sat Dec 15 18:38:31 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rosenrod/b2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free