- Project Runeberg -  Bakom rosenröda snören /
V. Hemma! Hemma!

(1918) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

V. HEMMA! HEMMA!

Bergensbanan i Norge, järnvägen, som från Bergen leder direkt till den norska huvudstaden, är med hänsyn till de oerhörda terränghinder den övervunnit ett mästerstycke i ingeniörskraft och konst, som väcker berättigad beundran. Men i och med sitt lopp upp i och genom fjällregionerna blir den även från turistsynpunkt en av de mest beundrade bland järnvägar. Också i sådant hänseende är det ingen dålig uträkning att föra i Amerika födda skandinaver, vilka vilja se sina fäders jord, över Nordsjön in i Bergens skärgård, som ganska mycket liknar Stockholms, även om dess något stelare konturer måste av en stockholmare konstateras, och så med Bergensbanan upp i fjällen. Intrycket måste med nödvändighet bli det allra fördelaktigaste.

Så hade det ock blivit inom den lilla skara resenärer vi återfinna i sluten trupp i ett hörn av en tredje klassens kupé, medan tåget genom tunnlar och förbi jättestup strävar upp emot snögränsen. Vi känna igen dem alla från samtalsstunderna å oceanångaren. Doktor Hogland ses även här mitt i kretsen som det lilla sällskapets hedersmedlem. Alltsedan han från fartyget börjat skönja de första norska klipporna och skären, hade han förhållit sig anmärkningsvärt tyst och tillbakadragen. Och alltefter som det norska landet med sin säregna skapnad framträtt i allt vidare vyer för hans fängslade blickar, hade han funnit ökat inträsse uti att minnas sina älskade och vördade föräldrar, vilkas stoft sedan många år dvaldes i Amerikas jord, längst ut i Västern, där vindarna från Stilla havet sprida doften från Californias trädgårdar vida omkring. Detta var sålunda landet, som sett dem födas och som hägnat deras barndom och ungdom. Varför fingo de ej ock sin grav här? Vad kunde ha varit, som drev dem över vida vattnen till så fjärran avlägsen ort? Han erinrade sig nu, att han aldrig frågat dem därom och förebrådde sig i stillhet därför. Men så dröjde hans tanke vid hans eget flydda liv och vid den missionsgärning han fått nåd att utföra, och så småningom formade sig hans tankar i Mästarens egna ord: "Ja, fader, ty så har varit behagligt för dig". Med den benägenhet för jämförande studier, som var honom medfödd, övergick han på försöket att tyda den norska folkkaraktären, sådan han sett den demonstrerad genom sina föräldrar, i ljuset av landets natur. Och han fann dessa studier inträssanta. De gåvo stöd åt den uppfattning han gärna alltid närt, den nämligen att ett lands natur alltid står i någon relation till dess folks lynnesart.

Med samma tankfulla allvar som doktor Hogland läto dock icke de andra norska herrarne och damerna i ressällskapet sitt fäderneslands bedårande naturscenerier upprullas för sig. De ömsom gräto och ömsom skrattade, medan de sjöngo varandra i munnen: "Ja, vi älsker". Vid de korta uppehållen å stationerna kunde de springa ut av tåget och sträcka händerna upp emot fjällen under det de ideligen utropade: "Tänk, att detta är vårt Norge, vårt eget fosterland"!

Även pastor Lejving hade hela tiden efter framkomsten till Norge förefallit sluten och allvarlig. Norrmännens rent barnsliga glädje vid åsynen av sitt älskade fosterland hade han funnit tilltalande, men det var dock med vemodsfulla känslor han hörde dem utropa: "Tänk, att detta är vårt Norge, vårt fosterland"! Med bitterhet i sitt sinne viskade han tyst för sig själv: "Vårt", "mitt" Ah, tala därom så litet som möjligt nu, sedan våldet lössläppts och rätten förtrampas! Vad skulle belgerna säga, om de hörde de norskes glädje. O, I våra skandinaviska fäderneländer! Kanske skall även eder ödestimma slå en dag. Gud förbjude det! Men haven I verkligen akt på eder tid?

Men vi återgå till doktor Hogland och finna, att där är något mera än naturstudierna, som lagt beslag på hans inträsse och det är omsorgen om den lilla norska änkefrun, som hela tiden varit mycket klen och särskilt, sedan hon steg på tåget i Bergen, plågats av en svår huvudvärk. Välvilliga reskamrater ha tagit hand om hennes båda små barn, och själv har hon förhjälpts till en bekväm plats i ett hörn av kupén, där hon lutar sitt värkande huvud mot en kudde. Doktor Hogland befinner sig hela tiden i hennes närhet och med den vana vid sjukvård, som en missionär även utan att vara direkt läkarmissionär, lätt förvärvar sig, bereder han henne all möjlig lindring i hennes smärta. Det är särskilt tanken på den långa och besvärliga återstoden av resan, som plågar henne. "Ack", suckar hon, "det är ännu så långt till Kristiania och sedan den långa besvärliga färden därifrån och hem! Jag står aldrig ut. Jag dör, innan jag kommer hem. Ah, mitt huvud, mitt huvud. " Milt och faderligt tröstade henne den gamle missionären under försäkran, att hon trots allt snart skulle vara hemma hos de sina.

Under allt gick färden, som nu passerat banans högst belägna punkt i allt raskare fart mot Kristiania. Plötsligt stannade tåget vid en mindre station. Länge hade där setts en åldrad man med vördnadsbjudande utseende stå och spana åt det håll, varifrån "Amerikatåget" väntades komma. Då det nu höll framför det lilla stationshuset, sprang han upp på den sista passagerarvagnen och löpte därefter ur vagn och i vagn, under det han ideligen ropade! "Naemi, min dotter, är du med? Säg, var är min dotter Naemi"? Den unga änkan, som tycktes ha slumrat till i sitt hörn av kupén, spratt vid den gamles rop till och slog upp ögonen. I trots av sin svaghet och sin huvudvärk hade hon i en handvändning löst sig själv ur de kuddar och filtar, varmed man omgivit henne och stod nu på sina fötter, ansikte mot ansikte med den vithårige gamle. I nästa ögonblick låg hon vid hans bröst.

"Naemi, älskade barn, sörjande och med oro ha vi väntat dig. Välkommen, välkommen!'!

Den gamle tryckte sin dotter ömt intill sig och kysste henne ivrigt, varpå han förde henne av tåget. Villiga händer skyndade från alla håll till för att samla ihop hennes tillhörigheter, vilka jämte de kära små buros ut på perrongen, där andra välvilliga i sin tur togo hand om dem.

Själv bekymrade sig Naemi om intet, helt och hållet nöjd med att vila vid sin faders bröst och för övrigt nästan vanmäktig av den rörelse, som det oförmodat hastiga mötet med fadern hade uppväckt hos henne. Fader och dotter stodo ännu kvar på perrongen, medan doktor Hogland genom kupéfönstret yttrade några vänliga ord till avsked. Plötsligt såg dottern upp i faderns ansikte.

"Men säg, far", yttrade hon, "vi ha ju ännu så långt hem"?

"Nej, mitt barn, vi äro ju hemma helt nära här. Du har blott ej erinrat Bergensbanans tillkomst efter din avresa från Norge, och att dess sträckning helt nära vårt hem gör resan fram till Kristiania onödig och befriar från den långa besvärliga landsvägsresan. Du har i tankarna uppehållit dig vid de gamla besvärligheterna. De äro icke mera, kära, älskade barn, de äro undanröjda, och du är hemma, hemma, hemma förr än du visste."

"Hemma", viskade Naemi efter och slöt sig närmare fadersbröstet.

Tåget satte sig nu åter i rörelse. Doktor Hogland viftade ett vänligt farväl, varpå han satte sig ned och kastade ännu en sista blick på den rörande vackra gruppen. Den imponerande gamle med det silvervita håret och skägget och dottern i hans famn. Många och hårda hade prövningarna varit, som övergått den svaga i fjärran land, men nu var hon hemma och sluten i sin faders armar. Även samtliga de övriga i sällskapet kände glädje över att den prövade unga änkefrun nu var med sina kära små i gott förvar.

Doktorn, som vid allt, som gjort intryck på honom, gärna knöt en och annan lärdom, tog till orda, sedan tåget åter tagit fart.

"Så där älskar jag att tänka mig, att vi allesammans en gång skola hinna fadersfamnen. Vår stackars lilla reskamrat hade stirrat på alla svårigheterna, till dess hon började misströsta om möjligheten att någonsin komma hem. Och så, då hon minst anar det, är hon framme vid målet. Svårigheterna funnos i realiteten icke till. I varje fall voro de för hennes del övervunna, och då hon trodde sig på väg in i dem, bar det rakt i fadersfamnen. De äro i dessa dagar många, som stirra på berg av svårigheter, vilka en ur gängorna helt och hållet kommen tid hopat i deras väg; och det råder en bland Guds folk vitt utbredd misströstan om utsikterna att hinna målet. Under tiden sitter Gud så visst som allt vid världsstyret, och av allt, vad han talat, skall inte ett ord varda om inte. Verkliga förhållandet är nog det, att vi som Guds folk nu äro närmare målet än vi tro. Genom det världsvida kaos, vari vi råkat, skymtar jag redan hemmet."

Här började de båda makarna från San Francisco sjunga:

"Hur ljuvligt mången gång

Den tanken för mig står:

Det lider mot den sälla stund,

Då jag mitt hembud får.

Närmare hemmet, närmare dig,

Närmare hemmet i dag jag är

Än någonsin förut. "

Några få timmar senare körde "Amerikatåget" in på centralbangården i Kristiania. Från Norska Amerikalinjens Kristianiakontor mötte en tjänsteman med ett telegram, vars adressat han efter något sökande bland de anländande fann i den unge dansk-amerikanske ingeniören, åt vilken han ock räckte det. Denne bröt telegrammet med darrande händer och läste:

"Välkommen till Skandinavien. Mor ännu i livet men mycket klen. Väntar obeskrivligt på dig."

Den unge mannen tryckte hjärtligt till avsked doktor Hoglands och de övrigas händer och for redan samma natt till Köpenhamn.



Project Runeberg, Sat Dec 15 18:38:31 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rosenrod/b5.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free