- Project Runeberg -  Bakom rosenröda snören /
VI. Kring fredsmonumentet

(1918) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VI. KRING FREDSMONUMENTET.

En solig och ljuv augustidag sågs från Charlottenbergs lilla stationssamhälle en främling styra sina steg i riktning mot den helt nära liggande svensk-norska gränsen. Trakten var honom tydligen främmande. Han gick sakta och stannade gång på gång i tankfullt beskådande av det väna landskapet. Den gamle var doktor Torolf Hogland. Han hade redan dagen förut anlänt till den svenska gränsstationen och skulle i dag i en för honom själv lika angenäm som viktig angelägenhet möta några av reskamraterna från den nyss förut ändade oceanfärden.

Efter att hos en mötande vägvandrare ha rådfrågat sig om vägen sågs han snart inne på en skogsväg, som ledde honom fram till den uthuggning i skogen, där det imponerande svensk norska fredsmonumentet reser sig och förtäljer i en mäktig ock tilltalande symbol om en hundraårig brödrafred på den skandinaviska halvön. Om monumentets tillkomst hade han läst i tidningarna redan vid dess resande, och han hade glatts mycket åt detta uttryck för god vilja till fortsatt fred mellan Skandias folk. Att på ort och ställe taga det i betraktande ingick som en punkt i programmet för hans Skandinavienfärd, redan innan han lämnat Amerika. Sina stora ögonblick, ville den gamle doktorn för regel helst ha ensam med sig själv. Och åsynen av detta i granit förevigade handslag mellan tvänne närbesläktade folk, till vilka han kände sig stolt att själv få räkna sig, var honom ett verkligt stort ögonblick. Sålunda hade han föredragit att resa före de andra och ensam begrunda inför brödrafredens symbol.

Med blottat huvud sågs han närma sig minnesmärket, och, kommen i dess omedelbara närhet, stannade han och stod länge orörlig med huvudet böjt i andaktsfull bön. "O, Gud", bad han, "på detta rum, där brödrafolken mötts i tacksamhet för hundraårig fred, höves mig att likaledes tacka dig. Jag tackar dig för mina föräldrar, födda och fostrade här i nordanland och för allt vad du genom dem givit mig. Jag tackar dig för förmånen att nu ha med egna ögon sett Skandinavien och för ynnesten att stå på detta rum med dess vittnesbörd om tvänne folks, upphöjda kärlek till fredlig id. Låt mig ock tacka dig för den siste unionskonungen, som vid en tid, då denna kärlek sattes på sitt hårdaste prov, med stark och vislig hand betvingade hotande storm. Och nu, fader, folkens Herre, låt efter löftet din Ande vila över nordanland, och förbjud blodig klädnad släpa över Skandias jord."

Så slöt den gamle sin bön inför monumentet med den vackra dubbelpelaren såsom inför ett altare, rest till fridens Guds ära.

Då han därefter såg sig om för att taga den skogiga omgivningen i betraktande, blev han överraskad av en något oväntad syn. På knappt ett stenkasts avstånd åt norska sidan, stod under en högrest fura en intagande flicka i bländande vita kläder med rosor vid bröstet och i de mörka lockarna. Tyst och stilla hade hon ämnat smyga sig in på området såsom i ett tämpel, men då hon fått se den gamle sänkt i bön, hade hon stannat i djup vördnad.

"Åh, miss Irgens, ni redan här! "

"Ja, förlåt mig doktor, om jag stört. Vi ha så överenskommit, att jag skulle inträffa här från norska sidan. Samuel har gjort en tripp inåt Värmland och är förmodligen här vilket ögonblick som helst i sällskap med de övriga av vårt lilla ressällskap. Tåg ha just för några minuter sedan anlänt till Charlottenberg från båda sidor.

Den unga kvinnan, som vi redan förstått vara "Portlands ros", hade skyndat fram och fattat doktorns framsträckta hand.

"Well, jag är glad, att ni är här", yttrade doktor Hogland. "Och ni är viss på att ingen av de övriga anar eder avsikt att i dag eklatera?"

"Ja, åtminstone ha vi ej kunnat förstå att någon anat det. Vi ha blott framhållit det lika angenäma som originella uti att mötas vid fredsmonumentet för att säga varandra farväl och tacka för angenämt ressällskap."

"Och ingen har misstänkt något?"

"Tror ej det. Beror på huru det kan vara med pastor Lejving. "

"Skulle just säga det. Han är kanske icke så lätt lurad. I alla fall komma de nog en var att tycka det här vara ett behändigt påhitt. - Men tyst, nu ha vi dem här!"

Samtalande röster hördes, och några ögonblick senare skönjdes de annalkande mellan trädens stammar.

"Se där", utbrast doktor Hogland, "ha vi vår gamle skåning från Filadelfia, och se där San Franciscomakarna. Roligt se dem alla. Och se där pastor Lejving. Kunde tro att han icke skulle försumma sig."

Fröken Irgens såg dem komma den ene efter den andre, allt efter som doktorn namngav dem, men stod tyst och med undran spanande. Men plötsligt fick hennes kind rodnad och ögat liv:

"Och se där kommer Samuel", utropade hon och ville springa sitt hjärtas utkorade i möte.

Doktorn hejdade henne.

"Se så, min vän", viskade han. "Må de ännu få vara i okunnighet om vår plan så länge. Må överraskningen komma lika oförmodad som angenäm."

Den gamle skåningen var först framme och räckte utan vidare ceremonier doktor Hogland sin hand. En efter annan följde de andra exemplet. Samuel Stålberg och Ebba Irgens tryckte varandras händer varmt och hjärtligt utan att för övrigt röja, vad stunden för dem innebar.

Sedan alla beskådat och beundrat det värdiga monumentet och känt var för sig, vad doktor Hogland nyss förut känt, nämligen en djup tacksamhet till Gud för hundraårig nordisk fred, tog den gamle missionären till orda:

"Jag är viss om, att samtliga mina här närvarande kära reskamrater äro ense med mig om att, då vi ville ses ännu en gång, innan vi skiljas, troligen för alltid, vi näppeligen kunde ha funnit en kärare och lämpligare plats än just här, där våra fäderneländer mötas och där de i detta fredens minnesmärke givit hela världen ett föredöme i storsint kärlek till folkrätten. Nyss gick vår färd över djupen, och ingen av oss undgick att känna, huru litet våra liv egentligen voro värda då. Den rätt till trygg och fri färd, varpå vi på rättfärdighetens grund kunnat göra anspråk, var oss förmenad. För minor och torpeder kände vi nödig fruktan, och i vår frihet gjorde man intrång. Över de män, som sålunda hindrade vår färd, uttala vi intet klander, men så mycket hårdare må vi döma över kriget som sådant. Krig är, från vilken synpunkt man än ser det, ett våldförande av rätten, ett förtrampande av kärleken, ett vanärande av Gud själv.

Redan medan jag ännu var kvar i Amerika gladdes jag och prisade Gud, för det Skandinavien ännu stod utanför den blodiga europeiska häxdansen; och jag glädes däröver ännu mera i dag, efter vad jag under vår nyss företagna gemensamma Atlanterfärd iakttagit.

Sida vid sida stå här den yttersta nordens tvänne folk och här ha de mötts i ett handslag för ömsesidig fred. I granit är detta handslag givet, och detta såsom till stod åt den förste Bernadottens på sin tid uttalade övertygelse, att krig mellan den skandinaviska halvöns begge folk därefter var en omöjlighet. Give Gud, att detta varit ett verkligt siarord.

Och nu, mina vänner, jag återkommer till vår Atlanterfärd. Trots allt avlöpte den lyckligt. Guds hand var med oss. Vår färd gick i det rosenröda snörets tecken, och tack vare denna omständighet stå vi nu på fast och fredlig mark.

I det hela blir oss alla resan ett ljust och kärt minne, ljusare och kärare visserligen för tvänne av oss än för de övriga."

Här sökte talarens blickar kanada-svensken och oregon-norskan. De båda hade avsiktligt stannat på några stegs avstånd från varandra, men vid den vändning, som doktorns tal i ett nu tog, gick Samuel Stålberg med fasta steg fram till "Portlands ros" och ställde sig vid hennes sida, i det han fattade hennes hand i sin.

Samtliga de övriga gjorde stora ögon. "Förhållandet" var anat, men någon eklatering hade ingen väntat få vara med om.

"Se här, I kära unge", fortfor den vördade gamle doktorn, "stigen fram hit."

De älskande trädde fram. Mannen från västfronten högrest och värdig, hans utkorade mera intagande än någonsin. Framför dem stod den vithårige gamle doktorn med blottat huvud, och som en värdig bakgrund reste sig fredsmonumentet med skogen invid.

"På farouppfylld färd funno de varandra först, dessa våra vänner. Länge dröjde det ej, förrän hjärtan och händer räcktes den ene den andre i vårlig, ljuv kärlek". Och härmed har vårt lilla avskedsmöte tillika blivit en förlovningsfäst. De unga tu ha så velat, och alla lyckönska vi dem."

Samuel satte förlovningsringen på den älskades finger, varpå han kysste henne varmt och vördnadsfullt.

På ett tecken av doktorn knäböjde de nyförlovade på marken, medan han bad Gud helga det sålunda ingångna förbundet.

Knappt hade de hunnit resa sig igen, förrän den gamle skåningen, obesvärad fortfarande av alla ceremonier, först av alla klev fram och med en gammal sjögasts hela våldsamhet skakade deras händer och lyckönskade. Mera försynt men därför ej mindre hjärtligt följde de övrigas lyckönskan.

* * *

Några få timmar senare ilade Stockholmståget från Charlottenberg inåt det svenska landet. I sitt kupéhörn satt pastor Lejving och såg ut genom fönstret. De pittoreska värmländska trädgårdarna och hemmen ilade i omväxling med de djupa skogarna oupphörligt förbi hans öga, och han ville som de norske uppe i fjällen utbrista: Tänk att detta är mitt Sverige, mitt fosterland, men såsom då intogs han av en bitter känsla och mumlade halvhögt: "Mitt", "mitt", "vårt". Ah, tala tyst därom nu sedan våldet trätt i rättens ställe. "Och dock, o Gud", fortfor han med veknande sinne, "giv åt Nordens folk ditt hägn! Giv åt Norden fred!"



Project Runeberg, Sat Dec 15 18:38:31 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rosenrod/b6.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free