Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
— "sådan är världens gång. Framför allt: ingen
sentimentalitet !’’
Då hör han bakom sig i öknen en röst: ’ ’Niding! Du
bär blod på dina händer. Du har syndat mot
människor och inför Gud."
Häpen, förskräckt, vänder han sig om: "vem vågar
ropa så till mig?" — Men där var ingen. Det var bara
en röst.
Är han nu en fantasifull, kanske en mera gammaldags
natur, säger han sig: "det var en ande, en ängel, kanske
Gud själv, som ropade detta ord till mig." Är han en
mera nyktert tänkande, modern man, säger han sig:
"den rösten kom ur mitt eget inre. Tänk — kanske bär
jag dock i mitt inre en oförstörbar evighetsvarelse." I
vad fall som helst — nu börjar kanske för honom den
sorg, som är efter Guds sinne och som kommer åstad
bättring, som leder till frälsning (II Kor. 7:10).
Rösten som talade i öknen blir kanske vändpunkten i hans
liv.
Du förstår, min åhörare, av vilken betydelse det var,
att det var bara en röst. Hade där stått en person
framför honom, hade han kunnat ge sig till att disputera
med denne; han hade kunnat fråga, med vad rätt han
lade sig i hans angelägenheter på ett så närgånget sätt;
han hade kunnat söka visa honom, att han rakt inte hade
annat val än att störta den andre som stod i hans väg,
annars hade han blivit störtad själv. Och alltsammans
var ju bara vad som händer dagligdags. Nu finnes ju
ingen att ge sig i tvist med. Det var bara en röst, det
oåtkomligaste som finnes. Men också det mest
oförstörbara. Nej, den rösten, den blir han aldrig kvitt! —
Eller det var kanske tvärtom en djupt bedrövad män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
