Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
därv. Blir du kvar under Guds andes fostran, kommer
du nog att få smaka tillräckligt av syndasorg. Den
vanart, som bor i ditt väsens djup, skall efter hand visa sig
i syndafall, i försummelse, i tröghet och olust att
vandra på Guds vägar. Ej sällan måste Gud låta frestaren
för oss lägga ut snaror oss till fall: på annat sätt kan
Gud ej för oss uppenbara den vanart, som ännu bor kvar
i vårt inre och som vi tagit det för lätt med, kanske rent
av kela med och söka överskyla. Men Gud tar det ej
lätt med den minsta synd. När Gud så "sätter oss på
det hala" och låter oss falla i synd, då blir det sakliga
anledningar till förnyad och fördjupad syndasorg. Själv
kan du ej åstadkomma mer än att arbeta upp dig i
tomma stämningar. Men–-
"för sorg och självgjord pina
platt intet Gud dig ger.
Den nåd han ger de sina,
den måste bedjas ner."
I Jesaja 53:6 säger profeten: "Vi gingo alla vilse
såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg,
men Herren lät allas vår missgärning drabba honom."
Sådan är Guds frälsningsväg, den har han själv
utstakat. Men börjar människan vilja staka ut sin egen
frälsningsväg, kommer hon endast mer och mer vilse.
Tänk dig en hop vilsegångna vandrare på ett öde fjäll.
Alla titta de nedåt på små gångstigar i ljungen, var
och en tror sig ha hittat den rätta vägen och ropar åt
de andra att följa honom. Den som gått sådana
berg-vandringar vet, hur lätt man på det sättet kommer vilse.
I stället för att de skulle göra, som de sjöfarande i forna
tider — innan kompassen var uppfunnen — gjorde: se
14 Rösten etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
