Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att den sociala medkänslan var en starkare drivkraft i hans
dikt än några litterära formler. Man kände sig också
fullkomligt vilsen, när denna naturalist kort efteråt överraskade världen
med ett drama, till och med på vers, om en stackars misshandlad
bondflicka, som försökt dränka sig, och som i fattighuset ligger
och i feberdrömmar bygger sig ett himmelrike av de få lyckliga
stunder, som hon upplevat under sin eländiga tillvaro —- och
därmed övervinner döden: drömdikten »Hanneles himmelsfärd».
Var icke detta ett återfall i den rena romantiken? Nej,
det var det icke. Man kan gå tillbaka till »Vävarne», denna
monumentala teckning av förtryckets förslöande och
förstörande makt, och man skall finna, att diktaren även där varsnat
solstrålen genom molnen och märkt att förstörelsen ej är
förintelse. Han har sett att människosjälen är oförstörbar, den
lever även under det hårdaste materiella tryck. Den stackars
utsvultne vävaren suckar: »Ack ja, men var människa har ju
sin längtan!» Det är detta hjärtelag, denna rena och ljusa
medkänsla med de elända, som är den eviga livsgnistan i
Hauptmanns hela dramatik, som håller den frisk och lyser den fram
genom tiden, oberoende av doktriner och litterära stilriktningar.
Man finner den levande ännu i hans allra senaste drama, »Vor
Sonnenuntergang», på sitt sätt ett motstycke till Ibsens »När
vi döda vakna», där han låter kärleken värma åldringens hjärta
och lysa över hans dödsbädd.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
