Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - No. 1. Januari 1933 - Radioföredrag - Professor Axel Moberg: Arvet från österlandet — forntidstankar i nutidsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är något av vår egen kulturs tillblivelse vi här bevittna.
Och detta gäller icke bara dess materiella sida, utan också och
framför allt, såsom det mera bestående och mera djupgående,
den andliga.
Det är emellertid icke om denna genom de sista
generationernas forskning vunna, i och för sig fullkomligt
revolutionerande utvidgning av vår historiska synkrets, som jag vill tala
i mina föredrag om arvet från österlandet. Men vad jag vill tala
om, måste ses mot bakgrunden av denna.
Att vår nutida kulturs äldre historia ligger helt och hållet på
Främre orientens mark, betyder naturligtvis på intet vis, att vår
nutida kultur skulle vara orientalisk till sitt väsen. Ty, för
det första: Vad den än må hava upptagit en gång av orienten –
den har sedan från andra håll mottagit andra gåvor av kanske
lika bestämmande art och värde, främst i och genom antiken.
Ty denna har naturligtvis icke förlorat någonting av sin
betydelse för vår andliga kultur, därför att den kunnat sättas in som
en epok i ett större sammanhang, i en lång historisk utveckling.
Detta värde och denna betydelse hängde ju i ingen mån – om
icke möjligen för en mycket naiv betraktelse – därpå att den
förut hade tett sig såsom den första gripbara begynnelsen av
högre kultur över huvud taget, före vilken allt var öde och
tomhet och barbari. Dess värde var och är dess eget innehåll.
Men det är väl just ett grunddrag i vår kultur, mer och mer
markerat ju närmare vi komma fram mot vår egen tid, och i
karakteristisk motsats mot ett par urgamla och förnäma kulturer i
det från Europa mer avlägsna Asien, att den är beredd att
mottaga, numera också att själv uppsöka, nytt material, nya
synpunkter och uppslag varifrån som helst, hela världen runt.
Och, för det andra: Det är icke det, som är det utmärkande
för en kulturs väsen, vad den upptagit och upptager av främmande
gods, utan vad den gör av det, som den upptager, hur den
assimilerar det och vidare utvecklar det efter sin karaktär och egenart.
Dess väsen är icke ett konglomerat av vare sig egna skapelser
eller kulturlån. Vår har tagit arv efter både antiken och
orienten, men den är därför icke vare sig klassisk eller orientalisk.
Men självständig karaktär och utpräglad egenart betyder
icke harmoni och jämvikt. Att vår kultur just nu skulle visa sig
harmonisk och välbalanserad vore väl mer än lovligt djärvt att
påstå. Vår tröst inför motsatsens faktum får väl vara den
tanken, att just ur kampen och förvirringen något bättre skall födas,
om inre sundhet och livskraft förslå. Disharmoni och
sönderslitenhet kan ligga på bottnen av karaktären, av väsendet självt,
såsom en konstitutiv svaghet. Den kan också vara den naturliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
