Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - No. 1. Januari 1933 - Radioteatern - Anton Tjechov - Theodore Dreiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
publiken kunde uppfatta. Framgången blev också lika stormande
som varaktig, segern för både författaren och teatern så
överväldigande, att teatern tog måsens i flykt utbredda vingar till
sitt emblem för framtiden. Det var i Måsens och Tjechovs
tecken som Stanislävskys teater fick sin utomordentliga
betydelse och kunde hjälpa till att leda hela samtidens teater in
på ny mark, själsfördjupningens.
I själva verket har Tjechov givit scenen en ny optik, den
introspektiva. När man ställes inför ett tjekovskt drama, kan
man i första ögonblicket bli en smula bortkommen. Handlingen
tycks sakna konturer, men innan man vet ordet av märker
man, att konturerna liksom vända sig inåt, in i känslolivet, ned
mot själsdjupen; tragedien flyger icke fram, den borrar sig
ned i djupet, genom livets lugna eller stormiga yta. Och ledd
av författarens blick ser man där nere, liksom på en underlig
havsbotten, i ett milt och vackert ljus, känslorna röra sig,
människorna sorgset le eller tåligt lida. I detta milda ljus
smälta även skrikande och plågsamma färger samman i den
stora känsla av förlåtelse, som är grundtonen i de tjekovska
dramernas upplösning.
Edvard Alkman,
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
