- Project Runeberg -  Röster i Radio / 1933 /
32

(1932-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - No. 1. Januari 1933 - Musik - Beethovens nionde symfoni

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alltid sett – och alltjämt ser – den största formen för den
rena instrumentalmusiken. Men man kan vara övertygad om
att Beethoven slagit in på denna nya väg, inte för att chockera
med något nytt utan därför att Schillers ode till glädjen ägde
ett inre samband med de tre första satserna. Med
tankevärlden i Schillers ode var Beethoven ända sedan sin ungdom väl
förtrogen, och redan vid 23 års ålder hade han försökt göra en
sång av denna dikt. Men icke förrän med nionde symfonin
fann han rätta formen för dess uttryck, och symfonins tre
första satser ge hela känslobakgrunden för diktens bekännelse
till tron på mänsklighetens lycka. Denna bekännelse växer
upp ur de föregående satsernas grundstämning —- första
satsens heroiska kamp mot ett obevekligt öde, scherzots virvlande
oro, och adagiots extatiska översvinnlighet: den förlösande
sammanfattningen av all deras längtan heter glädje, den stora
gudaborna glädje, som förenar alla människor i sitt broderskap
och låter ana en skapare bortom stjärnorna. Men bekännelsen
till denna tro kan ej framsägas av en enda röst. Den kräver
en mångstämmig kör – och det är i denna sista sats som om
hela mänskligheten sjönge med i den döve och ensamme
Beethovens lovsång till livet.

Utöver de antydningar, som redan givits, kräva de tre första
satserna näppeligen några kommentarer. Beträffande finalen
må följande anmärkningar vara på sin plats.

Häftigt och brutalt bryter sista satsen in med en hård och
smärtfylld dissonans i den stilla värdsfrånvända andakt, vari
tredje satsens adagio klingat ut. Men efter detta utbrott söker
musiken liksom efter ord – basar och violonceller intonera
ett recitativ. Det upprepas energiskt än en gång, och då svarar
orkestern med att tveksamt intonera första satsens melodi. Nej,
den duger icke, synas de talande instrumenten vilja säga. Det
följer ett par takter ur scherzot – nej, icke heller det, icke heller
adagiots andaktsfulla melodi, som därefter intoneras, finner nåd
inför deras ögon. Då försöka klarinetter och oboer en ny
melodi i ljusaste dur. Ja, den hälsas av bifall och glädje av hela
orkestern, och så börjar den sjungas först av de djupa
instrumenten och därefter i allt högre och ljusare lägen. Men allt
detta är bara en prolog. Den hårda, förtvivlade dissonansen
från satsens början bryter in igen. Men då griper sångaren in.
Basrösten sjunger: O vänner, ej i dessa toner, och så följer
en tonsättning i väldiga dimensioner av Schillers ode till
glädjen, där Beethoven låter varje strof få sitt karakteristiska
uttryck.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:45:53 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rostrad/1933/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free