Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - No. 2. Februari 1933 - Radioföredrag - II. Docent G. Landberg: Fredssträvanden före världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såväl de stora konflikterna, som de allt livligare förbindelserna
mellan staterna ha underbyggt dessa gemenskapstendenser.
Varje större krigsperiod uppvisar en efterverkan i en ivrig
strävan att befästa fredstillståndet. Det omfattande
westfaliska fredsverket (1648) betraktades som en för all framtid
gällande grundval för staternas sammanlevnad och
garanterades av Frankrike och Sverige. Tiden efter det spanska
tronföljdskriget och det stora nordiska kriget för två hundra
år sedan uppvisade ansatser från de ledande statsmännens sida
att på kongresser under fredstid undanröja hotande
konfliktämnen. Efter Napoleonskrigen vann denna kongresstanke
förnyad aktualitet. En freds organisation i egentlig mening var
det inte tal om. Men stormakterna ingingo ett avtal (1815),
om att vid behov genom representanter sammankomma till
konferenser för att taga ställning till hotande konflikter och
handlägga internationella spörsmål av större betydenhet. Mycket
snart splittrades detta förbund, i det att en del av medlemmarna
sökte göra det till ett redskap för sin strävan att till varje pris
hålla inre revolutionära och nationella rörelser nere och med
tvångsmakt upprätthålla det genom Wienöverenskommelserna
skapade statssystemet. Kongresstanken kom under sådana
omständigheter för en tid i misskredit, men fick dock senare vid
flera tillfällen betydelsefulla uttryck (t. ex. London 1830 i
belgiska frågan, Berlin 1878 i turkiska frågan).
Överhuvudtaget framstår en mångfald utrikespolitiska
företeelser från viss synpunkt som en låt vara ofta mycket
primitiv fredspolitik. Om Karl V, Ludvig XIV eller Napoleon I
lyckats axla Alexander den stores mantel, lägga Europa för sina
fötter och skapa en styrelse, som någorlunda tillgodosett skilda
områdens behov, hade måhända varaktig europeisk fred blivit
rådande. —- Även i jämviktspolitikens mest avskräckande
uttryck under 1700-talet, Polens delning, ingick vid sidan av
rovlystnaden en bestämd strävan efter att genom avledning
förebygga krigiska sammanstötningar inom större konfliktområden.
Det brittiska imperiets krigiska historia blir, om man tänker på
resultaten, också ett stycke betydelsefull världsfredshistoria. –
Unioner av skilda slag ha inom trängre kretsar skapat fred
(Spanien, England-Skottland, Italien, Tyska riket, Schweiz).
»Upplysningstiden» är den egentliga pacifismens första
högflodsperiod. Idéer om naturliga gränser, folkgruppers
självbestämningsrätt och frihandel som fredsbefrämjande faktorer
diskuterades och varierades. Mest framträdande var idén om att de
enväldiga, ärelystna furstarna vore de egentliga hindren för en
varaktig fred och att en demokratiskt styrd och, som man menade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
