Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - No. 4. April 1933 - Radioteatern - Alfred de Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det perspektiv ett sekel kan ge, betrakta honom som en
ärke-romantiker. Han representerar blott en annan sida hos
romantiken, ej den socialt och religiöst reaktionära, utan den ofta
nyckfullt individualistiska
sidan, vars främste
målsman i liv och dikt var
lord Byron. Passionernas,
lidelsernas rätt, se där ett
program, som passade
Musset och som han
alltmer realiserade, om också
ej på Byrons
demonstrativa, egenkära sätt, utan
med mindre tro på sin
egen överlägsna tjuskraft
och med mera svårmod.
Musset, av gammal
adel, hade en förfinad,
aristokratisk själ, som
dock ej saknade sina
inslag av spetsborgerlig
bornyr. Han var mycket
av snobb och dandy,
bortkelad av damerna,
han fann att synden var
klädsam och koketterade
gärna med sin egen
lastbarhet. Men hans cynism var ofta affekterad, den utgjorde
ofta en skyddande förklädnad för hans ömsinthet. Känslig som
ett bortskämt barn, ständigt i behov av att älska och älskas, med
nerver, som gjorde varje småsak stor, har han upplevt och skildrat
kärleken på ett sätt, som skaffat honom ungdomens dyrkan.
Han förandligar den kanske lättfärdiga lustan, han gör den
öm, finkänslig, naiv och själfull, jungfrulig och kysk, hela den
förälskade varelsen blir en ton, en känsla. Han ställer den
unga osjälviska kärleken som kontrast mot otrohet, grovhet och
grym tanklöshet. Han parar högt och lågt, de underbaraste
ord brytas mot gaminspråk, naturalism mot dröm, med varsam
hand leker han med pjäsens dockor för att kanske till slut
hastigt sticka ihjäl den vackraste. En melankolisk slöja förtar
allt frånstötande och skänker den bittra leken en graciös
overklighet. Tonen är romantisk rokoko, fylld av esprit och grace.
Det följer med dylika dramer, att de sakna stark dramatisk
byggnad, dess personer äro för veka, de drömma och önska,
tf 4.
J
*39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
