Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr. 8. 1933. Svensk självstyrelse. Internationella ekonomiska frågor - Svensk självstyrelse - II. Professor Sven Tunberg: Svensk självstyrelse på landskapslagarnas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK SJÄLVSTYRELSE PÅ
LANDSKAPSLAGARNAS TID.
SÅSOM OVAN framhållits, avses i Sverige med självstyrelse
dels landets i det hela, rikets, fria författning, dels
medborgarnas självverksamhet i de smärre samhälligheter, på vilka
riket är uppbyggt. Förevarande föredrag åsyftar svensk
självstyrelse i båda dessa bemärkelser, ehuru på grund av
förhållandenas art den senare bemärkelsen måste åtskilligt överväga.
Riket Sverige har framväxt på grundvalen av ett flertal mer
eller mindre självständiga Land, landökap. Inom landet var den
högsta myndighetens bärare landstinget, vilket på bestämda tider
sammanträdde för gemensamma ärendens handläggning. Varje
land utbildade sina speciella rättsgrundsatser, vilka tillsammans
utgjorde landets lag. Landskapslagarna systematiserades och
upptecknades vid medeltidens mitt, särskilt under 1200-talet.
Det är också detta senare århundrade, som framför allt kommer
i fråga såsom »landskapslagarnas tid».
Landstinget kan sålunda sägas ursprungligen hava varit ett
uttryck för statlig självstyrelse. Som landen ännu långt fram i
tiden bevarade sin karaktär av i förhållande till varandra
fristående statsbildningar, kunna de svenska landstingen även för
den period, med vilken vi här sysselsätta oss, i någon mån
betraktas som statliga självstyrelseorgan. Men med den så
småningom skeende rikssammanslutningen framstod behovet av
nya organ för folkets medverkan i rikets styrelse. Såsom
rikets så gott som enda förtroendeman stod till en början
konungen. Men snart framträdde vid hans sida såsom
betydelsefulla riksfaktorer olika slag av riksförsamlingar. Det
gemensamma konungavalet framkallade ett konungavalmöte, vilket för
utbildningen av svensk representationstanke spelat en synnerlig
roll. Därtill kom herredagen: konungen samlade omkring sig
framstående män från rikets olika delar jämte sina förnämsta
tjänare och kyrkans ledande prelater för att med dessas stöd
övervinna den landskapliga partikularismen och åstadkomma
en enhetlig rikspolitik. Ej minst viktigt som representativ
riksinstitution blev rlketö råd, kärnan i herredagen och den
mera ordinarie bäraren av folkets inflytande vid de centrala
riksärendenas handläggning.
Men vid sidan av den statliga självstyrelsen fungerade
alltjämt den mera lokala. De viktigaste institutionerna här voro de,
vilka sedan urminnes tider bestämt folkets sociala liv och
samhälleliga verksamhet. Högst på skalan stod naturligtvis
landstinget, varom nyss talats i dess statliga bemärkelse. Under
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
