Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr. 8. 1933. Svensk självstyrelse. Internationella ekonomiska frågor - Svensk självstyrelse - VIII. Professor Bertil Boëthius: Adelns insatser i svensk självstyrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»några prejudicerliga protokoll» på spåren. Enväldets nitiska
vänner funno det genast nödvändigt att taga närmare kännedom
därom. Stode i protokollen något »anstötligt», som »rörde Kungl.
Majrts höghet», borde det »aboleras», d. v. s. utplånas.
Riksarkivarien eller sekreteraren i riksarkivet, som det då hette, fick
genast göra en utredning. Det dröjde ej länge, innan han kunde
förelägga en rik skörd ur rådsprotokollen. De yttranden, som
befunnos förgripliga, avspegla alla den gamla högadliga
rådskretsens aristokratiska konstitutionalism. Med fasa fann
man, att »en och annan av de väldige» vågat bestrida konungens
makt »sitt råd att taga, ämbeten tillsätta eller sitt rike styra och
regera utan råds råde». Rådsherrarna hade också gjort anspråk
på att vara »medlare» mellan konung och folk »och dem bägge
tillhålla om deras ed och plikt» ja, fördristat sig att »tala på»
beslut, som redan fattats av kung och ständer. Sin höjdpunkt
funno dessa förgripligheter i strävandena att göra de närmast för
förmyndarregeringarna utfärdade regeringsformerna (1634, 1660)
till verkliga grundlagar, bindande även för myndiga konungar.
En särskilt förhatlig följd av en sådan åskådning var, att
förvaltningens spetsar, de fem höga riksämbetsmännen (drots,
marsk, amiral, kansler och skattmästare), kommo att framstå
som självständiga statsorgan, var och en med »sin stav i riket».
Till allt detta kom, att man »ovarsamt och otillbörligen» velat
»alldeles beskränka och förklena» konungens »rätt och makt
vid lags stiftande och dess uttydande». Man var icke blind för,
att villomeningarna befrämjats av »den gamla lagen, som är gjord
i ett valrike», d. v. s. landslagens berömda konungabalk,
alltjämt prisad som Sveriges »första verkliga författning». Men
fastän denna nu höll på att »rättas» efter enväldets krav, inlät
man sig på äventyrliga tolkningförsök för att undanrycka detta
stöd för de högadliga åskådningarna. Ty om enväldet än var en
diktatur, gjorde det anspråk att stå på den ärvda rättens grund.
De redan hårt kuschade »Kungl, råden» kunde endast vidgå
och av allt hjärta beklaga, att deras företrädare gjort sig
skyldiga till »sådana orimmeligheter och förmätne galne tankar»,
vilka måste uppväcka »en innerlig horreur och fasa». Ständerna
åter fruktade mest, att de förgripliga uttalandena skulle
åstadkomma »irringar» i framtiden: de kunde en annan gång giva
anledning till frågor »som äro till intet nyttige». Man begärde
därför, att K. M:t skulle låta alldeles tillintetgöra dem, var
de anträffades, och samtidigt låta utfärda en berättelse, som
kunde lända var och en till varning. Att Karl XI med välbehag
upptog så mycket underdånigt nit, behöver ej sägas. I sin
resolution av den 10 mars 1689 fann han det visserligen betänkligt att
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
