Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr. 8. 1933. Svensk självstyrelse. Internationella ekonomiska frågor - Svensk självstyrelse - X. Major G. V. Petri: Den svenska bondehären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKA BONDEHÄREN.
Våra förfäders demokratiska samhällsskick utövade ett
avgörande inflytande på försvarsorganisationens gestaltning. De
vidsträckta rättigheter, som tillförsäkrades den frie
samhällsmedlemmen, motsvarades sålunda av obegränsad skyldighet att
med person och egendom biträda vid försvaret mot gemensamma
fiender. Ävenså var han under vissa förutsättningar pliktig att
deltaga i anfallsföretag utanför rikets gränser.
Den allmänna och oinskränkta värnplikten för hembygdens
försvar var för våra förfäder så självklar, att det ansågs onödigt
att ens omnämna den i landskapslagarna. Däremot innehålla
åtskilliga av dessa ganska utförliga stadganden beträffande
anfalls- eller /d<2tf/z^organisationen. I Magnus Erikssons
landslag, som daterar sig från mitten av i3oo-talet, fann man
emellertid lämpligt att kodifiera även den uråldriga landvärnsplikten.
Samtidigt som lagen fastslog inbyggarnas oavvisliga plikt att
gå man ur huse, då hembygden hotades av fiendens anfall,
stadgade den även, att krigsföretag för andra ändamål icke kunde
påbjudas utan folkets medgivande. Denna bestämmelse står i
full Överensstämmelse med den självstyrelse, som på
samhällslivets övriga områden kännetecknar den svenska
statsförfattningen, och synes direkt sammanhänga med tidigare likartade
stadganden rörande ledungsorganisationen.
Krigsorganisationens ändamålsenlighet sammanhängde nära
med ett snabbt och säkert verkande uppbådssystem.
Landskaps-och landslagarna innehålla också utförliga bestämmelser om
strandbevakning samt vårdkasars och budkavlars användning.
Vikingatiden, som var ledungsväsendets glansperiod,
kännetecknades av en militär verksamhet av utomordentlig
omfattning. Under medeltidens första århundraden inträdde emellertid
en kraftig avmattning i den tidigare expansionslustan, och
småningom upphörde anfallsföretagen helt och hållet.
Ledungsorganisationen, som icke längre motsvarade tidens krav, gick
samtidigt sin upplösning till mötes.
Upphörandet av härfärderna till främmande land innebar
dock icke, att våra förfäder ostörda fingo ägna sig åt fredens
värv. Tvärtom inföll nu en tid av sekellånga strider, där
svenskarna ofta icke enbart förde kampen mot yttre fiender utan
även stodo mot varandra inbördes. I dessa strider tog
bondehären en ofta avgörande del.
Liksom tidigare hörsammades i regel utan knot kallelsen att
gå man ur huse till hembygdens försvar. Ävenså visade den
2gi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
