Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - No. 10. Oktober 1933 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■—- Den faktiska släktskapen mellan de allra flesta europeiska
språk frammanar en kort utredning av spörsmålet om varpå
denna släktskap beror. Ha de s. k. indoeuropeiska folken
tidigast bott tillsammans på ett trångt begränsat område, varifrån
de sedan vandrat åt skilda håll? Den germansktalande grenen
av detta urfolk, till vilken vi själva höra, har tydligen ännu
längre hållit ihop, eftersom dess skilda språk visa sig vara ännu
närmare besläktade.
Om ett särskilt nordiskt språk kan man tala fr. o. m. 200-talet
e. Kr. De äldsta källorna äro mest runinskrifter, skrivna med
det 24-typiga runalfabetet. Ur detta ganska enhetliga
urnor-diska språk framgå under vikingatiden de skilda nordiska språken.
Liksom de andra av dessa, indelas också svenskan i perioder:
runsvenskan, fornsvenskan och nysvenskan. Sedan blir det en
fortlöpande skildring, genom valda exempel, av huru den äldsta
svenskan så småningom förändrar sig från att vara ganska tung
och omständlig ■—- med mängder av böjningsändelser liksom
latinet och delvis ännu tyskan .— till den rätt enkla byggnad som
»nusvenskan» visar. Av särskilt intresse äro de rester av det
gamla som ännu i stelnat skick dröja kvar: i handom, a nyo,
o. s. v. Viktiga frågor äro de om hur ett riksspråk uppkommit
ur dialekterna och om tveklyvningen i talspråk och skriftspråk.
Dialekterna äro alltså på sätt och vis äldre än riksspråket, i
varje fall äro de inga »förvrängningar» av detta. Någon
kunskap om de svenska dialektgruppernas viktigaste kännetecken
bör i någon mån möjliggöra även för lekmannen att ställa riktig
diagnos på dialekttalande obekanta. Därvidlag underlättar
accenten och »tonfallet». -—- Svenska språkets stavning genom
tiderna blir ett särskilt litet kapitel. Ses också den saken
historiskt, bör den kunna befrias från den irritation som annars gärna
framkallas av stavningsfrågor.
Man förstår inte svenskans utveckling om man bara följer den
inhemska linjen i förändringarna. Vårt land har sedan äldsta
tider på olika sätt trätt i förbindelse med utlandet, med Orienten,
Medelhavsländerna, Tyskland, Holland, Frankrike, England,
och av detta har språket tagit djupa intryck; i själva verket
mycket djupare än som kan uppvisas genom att peka bara på
utländska ord och uttryck: vi ha efterbildat främmande ord med
egna medel (jungfrutal efter mälden épeech), ja, själva
språkbyggnaden av i dag skulle inte se ut som den gör om vi inte
smält in en del utländska uttryckstyper i vårt språk. Därför
måste dessa språklån få en jämförelsevis utförlig behandling,
även den historisk. Men inom själva detta kapitel få vi en ny
svensk linje; genom att följa kampen mot låneorden, från re-
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
