Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - No. 10. Oktober 1933 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som därav måste följa på konsertmässigt uttrycksmaterial.
Först gamle fader Bach lyckas övervinna dessa hindrande
faktorer. Detta sker i anslutning till den italienska
violinkonserten från vilken den bachska pianokonserten övertagit såväl
byggnad som figurverk. Orkestern utgöres av enbart stråkar.
Ännu hade man emellertid långt kvar till den verkliga
konserttekniken. Nya linjer känneteckna likväl redan Bachs söner.
Hos Johan Christian möta vi ett
andra tema i första satsen, och i
genomföringen användes material
från båda tema. Detta visar hän
mot den klassiska Wienskolan och
dess utpräglade sonatform, som med
Haydn och Mozart vinner fast fot
inom pianokonserten. Hos Mozart
ligga solostämma och orkestersats i
stor utsträckning isolerade från
varandra. Långa orkesterförspel inleda
hans konserter, och ofta förekomma
tre till fyra solokadenser. Orkestern
har nu även fått träblåsare och
horn, ej blott som förstärkning, utan
även för att åstadkomma målande
effekter.
På denna grund bygger sedan
Beethoven och 1800-talets
kompositörer. Hos Beethoven träder en mera subjektiv
inställning fram. Det är nu ej längre fråga om enbart ren
underhållningsmusik. Solot förbindes nära med orkestersatsen,
denna får företräda egna idéer, och hela satsen utmärkes av
en tvekamp mellan solo och orkester, som ger den en rent
sin-fonisk prägel. En programmatisk tendens karakteriserar det
hela. Denna utveckling brytes i viss mån av romantikerna.
Med dem träder den galanta stilen in i pianokonserten. Det
bravurmässiga blir aktuellt, och orkestern åsidosattes för
klaversatsen, som får en virtuos utformning. Det tekniska
materialet utvidgas, och man börjar använda sköna, tjusande
klangeffekter. Riktningens främsta företrädare äro Chopin,
Schumann och Mendelssohn. Liszt åter strävar efter en ny
förbindning mellan orkestern och klaveret på Beethovens
grund. Båda få lika mycket att säga till om. Formbärande
princip i hans konserter är dramatiken, och de bli därigenom
verklig programmusik i äkta beethovensk anda. Samma
tendenser fullföljas hos Tjajkovskij, Brahms och Rachmaninoff.
Fader Bach.
4°5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
