Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - No. 12. December 1933 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta förklarar dess dystra grundstämning. Cherubini hade med
starka, personliga band varit fästad vid den franska
konungafamiljen, och de fruktansvärda händelserna kring den olycklige
konungens död kunde han aldrig glömma. Man har också i
hans dödsmässa velat se en återklang av hans livsuppfattning
och i kontrasten mellan de mörka instrumentalgrupperna och
den ljusare korsatsen få fram en symbol för motsättningen
mellan jordelivets intighet och tron och tilliten till ett högre
liv. Hela verket kännetecknas i övrigt av en enkelhet och
knapphet i form och skärpa i tanken, som givit det en rangplats inom
den kyrkomusikaliska litteraturen.
Den mörka grundkaraktären antydes redan i början av
Introitus med unisona celli och fagotter och understrykes
ytterligare därigenom, att hela satsen saknar violinstämmor
och melodien ligger i violan. Kören sätter in med en homofont
behandlad, klagande melodi. Först vid slutet komma nya
musikaliska tankar in, och den smärtfyllda stämningen viker för
ljusare känslor. Kyrie ansluter sig till Introitus som en stor coda
och mynnar ut i C-dur. Liknande, fast mildare, karaktär
kännetecknar Graduale. Även här utföres ackompanjemanget enbart
av viola, cello och kontrabas. Dies irae har en särställning i
dödsmässan. Denna sats, som skildrar yttersta domen, vredens
dag, är uppbyggd över den gamla medeltidssekvensen och
sålunda ej ansluten till den kyrkliga ritualen som de övriga delarna.
Här har kompositören fritt spelrum för sina tankar och känslor.
I motsats till Mozart har Cherubini skrivit hela Dies irae i en
enda väldig sats, allegro maestoso, som först vid »Lacrimosa
dies illa» avbrytes av ett largo. Komponisten har även helt
avstått från solister och använder endast kören, som hålles i
övervägande deklamatorisk form, ofta innesluten i
instrumentalsatsen. Hela satsen är uppbyggd med väldig dramatisk kraft,
som ytterligare accentueras genom den starka växlingen mellan
breda, melodiska fortepartier och kanoniskt uppbyggda
pianissi-modelar.
Offertorium inledes av kraftiga tema, som ge en bild av
skärselden och de eviga straffen. Träblåsare och violiner leda så
över till den väldiga dubbelfugan »Quam olim Abrahae promisti»
(Som du en gång lovat Abraham). Slutet hålles i en mild,
försonande ton. Sanctus är ytterst kort och mindre betydande
liksom Benedictus, som här ej är någon självständig sats utan
inramas av »Osanna». Karakteristiskt är ackompanjemanget
i staccato. »Pie Jesu» närmar sig åter Introitus’
grundstämning och saknar violiner. Sista delen, Agnus Dei, har även
samma mörka karaktär. Efter kraftiga, upprörda motiv i
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
