- Project Runeberg -  Rösträtt för Kvinnor / I Årg. 1912 /
4:5

(1912-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 16

RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR

4

Kvinnorösträtten - nationens räddning.

Inlägg i rösträttsfrågan av f. ledamoten i Riksdagens första kammare Alb. Bergström.

Från de rösträttskrävande
kvinnornas trofaste vän och mångårige
förkämpe inom riksdagen brukspatron
Alb. Bergström bar redakt, mottagit
nedanstående inlägg. Den
rashygieniska synpunkten vid bedömandet av
rösträttens utsträckning till kvinnorna
torde vara det mest djupgående
argumentet för kvinnorösträtten sedd från
hela folkets synpunkt och i själva
verket alltför sällan påpekat. Vad
förslaget att tills vidare giva rösträtt
endast åt gifta mödrar och kommunalt
röstberättigade kvinnor beträffar, är
det uppenbart, att det icke kan finna
stöd hos L. K. P. R., som ända från
början satt som sitt mål: rösträtt för
kvinnor på samma villkor som för män.

Det finnes väl knappast några
förhållanden i tillvaron, som ej kunna ses från olika
synpunkter och därigenom uppfattas olika.
Saken i sig själv är densamma, men den
ter sig på helt olika sätt, beroende på den
ståndpunkt från vilken den ses — och de
möjligheter som finnas i förmåga att
uppfatta. De yttre tingens form kunna ej
uppfattas av en blind, tonerna ej beröra en
döv. Ja, t. o. m. om vi ha sinnen normalt
utvecklade, vilseledas vi av dem. Icke är
det växande gräset grönt. Det reflekterar
endast ljusstrålar av en viss våglängd, som
på våra synorgan frambringar intrycket
av denna färg.

Man får då ej låta sig uppröras utav, ja
man kan knappt förvåna sig över, om det
i en så mångsidig fråga, som den om
kvinnans rösträtt, finnes olika uppfattningar
och man har knappast rätt till annat, och
för att bedöma graden av vars och ens
befogenhet, vilket ju är det viktigaste, än att
söka grunderna på vilka de olika
meningarna uppbyggts.

Men hur skall man, med utsikt att komma
till rätta, kunna verkställa en dylik analys,
om man icke ens fullt kan lita på sina
egna sinnen — för att nu icke ingå på det
förhållandet, att vi, efter allt att döma,
sakna sinnen för uppfattning av kanske t.
o. m. de flesta företeelserna i vå^
omgivning?

Detta möter svårigheter, men vid
närmare eftertanke torde nog i allmänhet
tillfredsställande ledning finnas för
bedömandet. Det är visserligen sant att mången ej
kan säga om t. ex. en gran är röd eller
grön, men granen har ändå en massa
egenskaper, som för alla skiljer den från t. ex.
en björk och gör en förblandning otänkbar.

Bland dessa egenskaper vill jag särskilt
här framhålla en, nämligen att granen
sätter frö av vilka endast granar kunna
uppkomma, liksom att björken sätter frö, av
vilka aldrig gran kan erhållas. Detta är
ett förhållande som ej slår fel enligt någons
uppfattning. Frö av ena eller andra slaget
kan komma på en plats, där det ej gror, det
kan i sig själv" vara mindre kraftigt, och
om det kommer i grobar jordmån, kan
denna vara mer eller mindre lämplig,
därigenom beredande olika möjligheter för
plantan att utveckla sig, men granfröet kan

ändå aldrig ge annat än en gran som
resultat.

Men det är ej blott granen som ger
granfrö och björken björkfrö, utan hos allt
som lever och fortplantar sig ärva
efterföljande generationer så i huvudsak
föregåendes yttre former och inneboende
egenskaper, att beskaffenheten av allt levande som
finnes, måste ses som en given följd av
denna naturens stora och allmänna lag.

Tillämpat på ett folks tillvaro ställer
detta som ett oavvisligt krav på föregående
generationer att deras såväl kroppsliga
egenskaper som andliga begåvning, tränas
och utvecklas i alla riktningar, vilka ha
betydelse för folkets framtida sundhet och
lycka. Och det är ej nog med vad man i
det avseendet gör för männen. Det är fullt
lika viktigt, att allt göres även för
kvinnans daning, emedan hennes egenskaper
och begåvning nedärvas likaväl som
mannens. Vi se huru en historieskrivare
framhåller, att t. ex. bröderna Ericsson icke
ärvde sin andliga begåvning efter fadern,
utan efter sin mor, som medfört den i arv
inom sin släkt.

Med det fullständiga beroende som vi stå
i till det lands lagar, institutioner och bruk,
i vilket vi fostrats och verka, ligger det i
sakens natur att utformandet av dessa är
ett synnerligen gynnsamt fält för den
andliga begåvningens utveckling. Varje
åtgärd från det allmänna medför verkningar
för enskilda i det dagliga praktiska livet,
och om man själv har inflytande på de
åtgärder, Bom vidtagas av samhället i sin
helhet, så tvingar det ansvar, som naturligt
ligger häri, att överväga dessa åtgärders
verkningar. Saknar man inflytande, då är
den drivande kraften för arbetet, och i och
därmed även daningen bortryckt. Man sår,
genom att underhålla detta inflytande,
liknöjdhet, skördar okunnighet, och har
slaven som resultat. Till och med gamla
tiders kulturfolk, som hade så ringa insikter
och erfarenhet om villkoren för rasers
såväl förädling som degenerering, hade klar
uppfattning härom och förklarade, att
intet verksammare medel fanns att hålla ett
folk i slaveri, än att hålla det i
okunnighet.

Sett sålunda från synpunkten av denna
stora, allmänna, allt levande gällande
naturlag, att efterkommande ärva föregående
generationers egenskaper och begåvning,
bör kvinnan ej undandragas inflytande på
allmänna angelägenheter, och hon bör
lämnas rösträtt, det enda lagliga sätt, som nu
finnes för att utöva detta inflytande.

Men det gives flera skäl för kvinnans
rösträtt, om dessa också icke äro av så
allmän och genomgripande natur. Som
medlem i samhället och beroende av dess
lagar och institutioner har hon rätt att på
dessa öva inflytande. Samma mänskliga
rättigheter har också kvinnan som mannen.
Allt tal om allmän rösträtt är ett bedrägeri,
så länge kvinnan, halva nationen, saknar
den. Det inflytande till förbättring och
utveckling av samhället, som endast kvinnan
genom sin särskilda erfarenhet och delvis
livsbestämmelse är i tillfälle att utöva går

också samhället miste om genom att
förmena kvinnan rösträtt.

Dessa med flera skäl tala så avgörande
för kvinnans rösträtt, att den som gjort sig
någorlunda förtrogen med dem har lätt att
känna sig upprörd av den brist på
förståelse, vilken man ser hos dem som förneka
denna rätt. Se vi emellertid lugnt på de
skäl, som ligga till grund för detta
förnekande, så äro även dessa av sådan
beskaffenhet, att de ej tillåta förbiseende.

Redan angående männens inflytande på
politiken yttrar en av Englands störste
historieskrivare, Lecky: "Nu finner man att
hela massor obildade valmän,
tidningsskrivare, demagoger och intrigmakare
oupphörligt lägga sin näsa i varje fråga som
kommer på tapeten, och i mer eller mindre
grad söka utöva ett tryck på
representanternas åsikter. De svåraste frågor
angående den utländska politiken, medförande
följder av den mest olikartade, invecklade
och fjärrgående natur, behandlas på stora
folkmöten av folkmassor, som ej äga
någon verklig känsla av personligt ansvar och
ej den minsta detaljkännedom om de
frågor, i vilka de med så mycken
tvärsäkerhet yttra sig. Om den inre och ännu mer
den yttre politiken skall bero av dessa
godtyckliga, våldsamma vindkast från en
okunnig, oansvarig och ointresserad
agitation, är fördärvet snart för handen."

Yttrandet, som helt naturligt i högre grad
bör ha tillämpning på kvinnan, vilken
hittills mindre än mannen tränats i allmänna
frågor, kan synas hårt, men den, som av
historien lärt sig dess sanning och
följderna, som ett dylikt sakernas tillstånd
medfört, den kan och får ej se saken så.

Även om därför ingen annan
betänklighet än denna funnes, är det sålunda
uppenbart, att den utvidgade rösträtten måste så
kvalificeras, att den icke leder till en
villervalla, som kan orsaka statens undergång.
Om man sökte dana kvinnans andliga
begåvning på bekostnad av nationens
säkerhet, och denna ginge under, då vore ju all
daning gagnlös, ty vartill skulle den högre
intelligensen och de utvidgade
rättigheterna gagna, om man hade förlorat friheten
och möjligheten att göra dem tillgodo?
Därom kan heller icke råda minsta tvivel,
att kvinnan nu, även utan rösträtt, har en
långt lyckligare ställning, än om hon
tillhörde ett underkuvat folk.

Vägas dessa i all korthet anförda skäl för
och emot kvinnans rösträtt mot varandra,
skall man säkert finna, att den meningen
har lika inskränkt synpunkt vid
bedömandet av frågan, vilken helt vill avstänga
kvinnan från rösträtt, som den vilken vill
göra denna rösträtt allmän. Båda dessa
ytterligheter kunna medföra fara för
staten, och fara av så ödesdiger natur att den
icke ens får frammanas i en partistrid, vad
denna än i Övrigt må gälla.

Svårigheten ligger uti att avpassa
rösträttens utsträckning — sett ur synpunkten
av nationens väl — och att man ej klargör
gränsen genom att uppställa statistiska
befolkningstabeller, det borde resultatet, som
framgick ur rösträttens utsträckning för
männen, till fullo visa, om man nämligen

KVINNAN 1
HEMMET och I YRKET

ÄR BÄST BETJÄNAD
MED EN

"SINGER".

vill draga lärdom av erfarenheten. Man
kan möjligen få statistik på huru många
män som sköta sitt arbete så att det blir
inkomstbringande och till och med i vad
grad detta är händelsen, men att få
statistik på huru många som sköta sina
inkomster, så att dessa skydda dem och familj
mot nöd, ja bete sig som människor mot de
sina, därpå vågar väl knappast någon
statistiker inlåta sig, och dock torde detta hos
kvinnorna vara mera bestämmande för
politiska meningar, än alla de grunder som
uppställts för befolkningsstatistiken.

Rösträttens utsträckning, med hänsyn till
samhällets bästa, torde knappast sålunda
låta utreda sig på de vägar man hittills
beträtt, och någon annan lär väl icke med
tillförsikt kunna beträdas, än att med
minsta risk söka vinna erfarenhet.
Ansvarskänslan är den som i första hand
frammanar omtänksamhet och försiktighet och
denna känsla är i regel icke mera
framträdande än hos en moder, då det gäller
hennes barn. Till och med hos djuren finner
man nästan utan undantag rörande bevis
härpå. Det ligger då nära till hands att
tänka sig att rösträtten i första hand bör
tilldelas gifta mödrar. Nativitetens faktiska
förhållanden ge också en allvarlig maning
härtill. Men i och med männens utsträckta
rösträtt finnes ju ej något skäl emot att
även giva kommunalt röstberättigade
kvinnor denna rätt, en rätt som ej kan medföra
någon fara på grund av deras
samhällsställning.

Men det finnes nog icke mycken utsikt till
att kvinnorösträtten skall komma att
införas på ett så naturligt och försiktigt sätt,
sedan den indragits i partistriderna. Det
kommer nog redan på grund därav att gälla
allt eller intet. Icke kan man för övrigt
tänka sig möjligheten utav, i frågans
nuvarande skede, att i all framtid inskränka
rätten till ovannämnda kategorier, och inte
heller är detta önskvärt, om det visar sig
att kvinnan kan danas för det politiska och
därigenom bli till gagn för samhället.

Det kan därför sättas i fråga, om det icke
redan nu vore skäl att söka åstadkomma en
lösning av hela rösträttsfrågan — den
manliga anses ju icke heller slutgiltigt löst — i
samband med den på dagordningen stående
frågan om den kvinnliga rösträtten, en lös-

EAU MONO

(Professor MONO)
Oöverträffat medel för erhållande av klar och fräsch hy.
Pris Kr. 3 —, 5 50, och 10.—.

FRANSKA PARFYMMAGASiMET

So We ver an tör
21 Drottninggatan 21, Stockholm.

Riks Tel. 33 09. Allm. Tel. 311. (KR 476)

Genom ett fönster.

For Rösträtt för Kvinnor av
Marika Stjernstedt.

En gång längesedan, i en mörk och
avlägsen småstad, gick jag en afton på en öde
bakgata förbi ett lågt envåningshus. Ett
snålt snöfall pinade sig fram, jag stretade
i blåsten, och när det vänliga ljuset från ett
fönster föll framför mig, stannade jag
ovillkorligt och såg upp.

Framför mig låg ett rum, i vilket jag
kunde se rätt in. Det visade en
småborgerlig, hederlig, icke fattig miljö. Intill
fönstret blommade månadsrosor, sällsamt i
vinternatten. Mitt i rummet var ett bord,
och vid detta samtalade två män, en yngre
och en äldre. De voro ivriga, allvarliga.
På bordet lågo papper, handlingar, de sågo
på dem, lade dem tillbaka. Också bläck
och penna hade de till hands, och tydligen
förhandlade de viktiga ting. En familjs
öde, tänkte jag... Men bakom dem, på
soffan vid rummets långvägg satt en
kvinna och grät.

Kvinnan kunde vara den äldres dotter

och den yngres hustru, eller kanske den
äldres hustru, den yngres syster. Hon
hade ett ansikte utan ålder, ej vackert, ej
fult, endast behagligt, ja, gott. I vilket fall
som helst, ingen av männen ägnade henne
den minsta uppmärksamhet. De talade, ett
par gånger såg hon vädjande upp, men de
märkte det ej, gledo förbi det, och hon
återtog sin gråt.

Varför denna gråt?

Ingen av de tre var sorgklädd. Dörren
öppnades, och ett rödkindat barn hoppade
in. Allt verkade vardag, ostört lugn, utom
männens intensiva, avgörande samtal. Den
ene av dem ledde godlynt ut barnet, och
därvid såg kvinnan åter upp, men ingrep
ej, och männen fortsatte som förut.
Kvinnan var utom, hon var som om hon icke
funnits i rummet — inte mer än jag.

Varför, tänkte jag, varför? Och jag
blyg-des för att stå och betrakta detta stumma,
bittra skådespel, i vilket jag fylldes av en
lönlös Önskan att ingripa.

I samma ögonblick öppnades emellertid
dörren på nytt, och nu var det en äldre
kvinna, som stod där. En bred
hedersgumma, mor, svärmor, hur man vill. Med
skarpa ögon bakom brillorna betraktade

hon scenen, ställde en kort fråga (:hur dags
skall maten in? tänkte jag därute!) fick
svar och gick igen. Ack, den gamla frun,
hon visste sin roll, hon, hon stängde
dörren så lugnt bakom sig och höll sig ute,
satte sig i sitt kök, vaktande korngröten
och betänkande, att dramat därinne, det
var männens sak. Hon bara måste förvåna
sig över den andra, som gitter sitta där
och gråta, hellre än att inte alls få vara
med! Den gamla, förståndiga frun!

Men jag måste gå vidare, och när jag en
halv timme senare åter passerade platsen,
oemotståndligt dragen denna väg, hade en
ridå med schweizerlandskap och vattenfall
gått ned för den lilla sorgespelsscenen.
Slutakten fick jag inte bevittna.

Vad hade det varit för historia?

Överflödigt att fråga, där det ges tusen
svar och var och en kan komma med sitt,
tragiskt eller komiskt — om man har
hjärta till det! I mitt minne präglades den
lilla bilden in: det hemvarma, hyggliga
rummet, från vilket endast en glasruta
skilt mig, den allvarliga förhandlingen, för
vilken barnet fördes bort och gamlafrun
drog sig tillbaka, och så den lilla
människan, som ingen gav en blick och som inte

funnit sig någon annan utväg än bittra
tårar i ett soffhörn. Framförallt henne
kunde jag inte komma ifrån, den lilla
ensamma och hjälplösa kvinnan, en bland
tusen, och av henne fick jag det första
fröet till en dyrbar lärdom: aldrig ville
jag, att det skulle gå mig som henne.

Kära lilla fru, det stod en främmande
ute på gatan och såg er, och medan ni inte
fick dela de båda herrarnas bekymmer,
delade hon er sorgsenhet. Kanske, om ni
vetat det, skulle ni fattat en smula mod och
lyft upp huvudet igen, icke minst av
känslan, rätt och slätt, att ögon voro riktade
på er. Ingen ser mig, tänkte ni ju, jag
finns ju inte ens till.

Men så är det inte. Ni finns tvärtom,
och man ser er. Ni är inte ensam, tusentals
främlingar omkring er äro edra vänner.
Vad än tvisten därinne gällde, min känsla
gav er rätt, bara därför att ni visste så
litet om detta och var så svag. Det är
galet, tänkte jag, galet! Ett helt litet
världs-problem visade sig för mig som i ett
nötskal, och vem skall inte förstå, att mitt
hjärta tog parti som det gjorde?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/1/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free