Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å
&ÖSTRÄTT FOR KlTIfillVrOR
N:R 5
nor, som bekämpa det liberala förslaget om
kvinnlig rösträtt, själva med liv och lust
kasta sig in i de politiska stridigheterna.
Somliga skriva, såsom friherrinnan
Åker-hielm, tidningsartiklar, bland annat mot
kvinnornas inkastande i partipolitiken;
andra äro vid valtillfällena synnerligen
nitiska med att värva röster och fullmakter
samt att utfärda upprop till sitt partis
förmån o. s. v. Ja, rätt ofta händer det till
och med att kvinnor inom själva riksdagen
bereda sig tillfälle att offentligen gripa in
i förhandlingarna, framför allt i sådana
frågor där kampens vågor gå särskilt höga.
Under de 22 år jag varit ledamot av Andra
kammaren har det sällan hänt att
talmannen måst bruka klubban, men då det hänt
har det så gott som alltid varit mot
applåderande damer på läktaren. Rätta
förhållandet torde i själva verket vara att
kvinnorna redan nu ta en ganska livlig del i
de politiska striderna, detta icke blott på
vänstersidan, utan lika mycket, 0111 ej ännu
mera, på högersidan.
Nu torde möjligen någon vilja invända:
Ja, men om så är, vartill behöves då
valrätten även till Andra kammaren samt
valbarheten till båda kamrarna? Vartill skola
de tjäna, när kvinnorna i alla fall redan ha
ratt att utöva politiskt inflytande och i
vidsträckt omfattning även utöva den?
Svaret är för oss liberala mycket enkelt.
Enligt vår åsikt är det icke rätt och sunt
att kvinnorna uppfatta det politiska livet
såsom ett pikant skådespel eller ett
spännande intrigstycke, i vilket de visserligen
kunna ingripa, men för vilket de detta
oaktat aldrig ha något ansvar. Vår grundsats
är att ingen medborgare eller
medborgar-inna skall ha makt som icke tillika har
ansvar. Meddelaktighet och medansvarighet
skola här som eljest följas åt.
Kvinnorösträtten och nykter hets
salen. Vid ett stort politiskt möte i Hjo,
utlyst av Frisinnade landsföreningens
lokalavdelning därstädes, yttrade
redaktör Alkman från Göteborg i en
längre vidräkning med högern för dess
taktiksvängningar att
"en frontförändring försiggått inom
högern från förliden sommars kampanj; då
framhölls att religionen och näringarna
voro i fara, men i stället för frågorna om
Gud och Mammon hade högern nu vänt sin
uppmärksamhet till den kvinnliga rösträtten
och försvaret. Den kvinnliga rösträtten
hade även högern på sin tid ej visat sig
avog emot, men ett omslag hade skett efter
resultatet om förbudsomröstningen 1910
blivit känt. Omfattningen av det kvinnliga
deltagandet i denna hade gjort att högern
ansett sig böra taga front mot kvinnans
politiska rösträtt.–––––
I Fenixpalatset.
Mötet i Stockholm.
Icke ens kvinnornas argaste fiender
kunna göra gällande att de i sin kamp
haft den hjälp och det stöd, som
tilläventyrs kunna ligga i de flygande
fanorna och de klingande spelen. I
rösträttsarmén är till och med generalen
soldat och arbetar som sådan — det
veta bäst vi stockholmskor som i
nattens sena timmar på väg från arbete
eller nöjen passerat upplysta
"rösträttsfönster", som likt ensamma och
sena stjärnor varsla om den kommande
dagen. Våra hjärtan ha rörts och vår
tacksamhet givits inför sådana sent
brinnande arbetslampor. Hittills ha de
fått ersätta en mera festlig eklärering.
Vid kongressen var det ju litet
annorlunda — men vi veta ju själva att
det endast var återskenet från alla
våra många arbetstimmars lampor som
åstadkommit det vackra resultatet.
Emellertid ha vi numera åtminstone
en dag att peka på då vår rösträttssak
varit omgiven av härlighet och fest.
Det var i Stockholm söndagen den 14
april. Stockholmsföreningen höll
offentligt opinionsmöte i Fenixpalatset
för att stödja propositionen och för att
antaga den resolution som är känd
landet över.
Sällan har väl en förväntansfull och
glad publik fått samlas i en vackrare
möteslokal. Solljuset silade som guld
genom det färgade glastaket högt över
våra huvuden, strömmade ned över
läktarnas ljusa trävirke och fann
blommor och grönt att gnistra och leka med
runt pelarnas omtag och framme vid
talarstolen — från läktarna hängde
flaggorna raka och tunga i blått och
guld, och uppe på estraden strålade den
uppgående solen på alliansens banér —
sannerligen, värdinnorna kunde vara
nöjda — de hade anordnat en vacker
yttre ram kring det ståtligaste möte
den svenska rörelsen hittills haft att
inregistrera.
Med statsministern i spetsen hade
nämligen flertalet medlemmar av
landets regering infunnit sig, och bland
den fulltaliga publiken i den stora
salen syntes ett mycket stort antal
riksdagsmän.
Talen ha redan blivit återgivna i hela
den svenska pressen. Anna Lindhagen
öppnade mötet och gav ordet åt Anna
Hot och för.
Ett möte i Uppsala.
Det är en känd sak, att när en fråga
eller en rörelse, om vilken meningarna äro
delade, börjar nalkas sin lösning, då sluter
sig oppositionen samman för att lägga så
inånga stenar som möjligt på den sista
vägsträckan.
En sådan sten på vägen mot målet:
rösträtt för Sveriges kvinnor, skulle det möte
vara, till vilket ett antal damer av
framskjuten samhällsställning i Uppsala
inbjudit dem, som ej ansågo, att de skäl, som
framförts för den kvinnliga rösträtten,
voro tillräckligt uttömmande.
Mötet, som var till trängsel besökt av
såväl anhängare som motståndare till
kvinnans politiska rösträtt, hade ej mindre än
5 inledarinnor, vilka var och en från sin
sjupunkt gav ett nekande svar på de båda
frågorna: "Behöva kvinnorna den
politiska rösträtten?" och "Behöver samhället
kvinnans politiska rösträtt?"
Huvudtalare var fru Anna Söderblom,
vilken såg saken uteslutande från den
lyckliga makans och moderns synpunkt, från
deras synpunkt, "som stodo djupast inne i
livet". Rösträttskvinnornas
framtidsperspektiv var enligt hennes påstående "ett
idealsamhälle, där välmående herrar och
damer gingo omkring med var sitt barn och
var sin röstsedel i handen".
Den andra talarinnan, fröken Eneroth,
uppräknade alla de gamla välkända
höger-skälen mot kvinnans rösträtt och slutade
med att framhålla, att kvinnan ju redan
ägde ett område, där hon kunde verka och
Whitlock, som talade 0111 K. P. R. som
ett led i all modern och demokratisk
politik. Fru Montelius rekapitulerade
rörelsens utveckling och historia, fru
Agda Östlund förde med talang de
socialdemokratiska kvinnornas talan, och
d:r Gulli Petrini, som alltid höjer
andakten vart hon kommer, gjorde så
även här. Och regering och folk
applåderade under och efter talen, och
rösträttskvinnornas hjärtan fröjdades och
hoppades, och till och med för de mest
pessimistiska må det ha legat nära till
hands att tänka tio år tillbaka i tiden
— då en liten hop kvinnor, endast
ägande en fast förtröstan, sammanslöto
sig på en blygsam lokal icke långt från
Fenixpalatset för att söka verka för
medborgarrätt för Sveriges kvinnor!
Gwen.
gagna, nämligen det kommunala. Det är
för övrigt märkvärdigt att iakttaga huru
skarpt man på detta håll skiljer mellan
kommunalpolitik och statspolitik,
glömmande att kommunen är en stat i smått och att
i våra dagar politiken mer än någonsin
spelar in i de kommunala valen och det
kommunala livet.
En tredje talarinna, fru Ribbing, sökte
med hjälp av lagparagrafer bevisa, att
kvinnornas intressen voro på ett fullt
tillfredsställande sätt tillgodosedda genom våt
nuvarande äktenskapslagstiftning och att
det vore ett fel hos kvinnorna själva, att
de ej begagnade sig av de möjligheter, som
här stodo dem till buds, t. ex.
äktenskapsförord och boskillnad.
Sedan ytterligare ett par talarinnor
framhållit, att hemmets genomsnittskvinna ej
hade tid att deltaga i politiken, som borde
hållas fjärran från hemmets lugna värld,
och att kvinnorna mycket väl kunna
påverka den allmänna opinionen utan att
deltaga i det politiska livet, begärdes ordet av
d:r Lydia Wahlström. I ett storstilat, ofta
av starka bifallsyttringar avbrutet
anförande bemötte hon de föregående
talarin-nornas synpunkter och påvisade varför
kvinnorna behövde rösträtt och varför
samhället behövde kvinnornas rösträtt.
Kvinnorna behövde rösträtt både för att
kunna tillvarataga sina egna intressen och
för att slippa de reformer, som männen
välvilligt ville påtvinga dem.
Staten behövde kvinnornas rösträtt, därför
att den på så många håll ingripit just på
hemmens rättsområde.
Frågan 0111 kvinnans politiska rösträtt
vore ej längre en princip- utan en
tidsfråga.
Därefter framhöll fru Louise
Woods-Beckman, att det ingalunda behövde råda
någon konflikt mellan hemlivet och ett
aktivt deltagande i samhällslivet, att det
viktigaste av allt vore att lära barnen att bli goda
medborgare och att man i fråga om
hem-och samhällsliv mycket väl kunde "det ena
göra och det andra icke låta". Sedan ett
par korta repliker växlats mellan ett par
av inledarinnorna och d:r Wahlström,
förklarade ordföranden mötet avslutat.
Intrycket av detta möte mot kvinnans
politiska rösträtt blev, att de starkare skälen
och de större synpunkterna framfördes av
anhängarna av den kvinnliga rösträtten
och att det sålunda långt ifrån att skada,
tvärtom torde komma att verka för en
kraftigare anslutning till den kvinnliga
rösträttsrörelsen. Ezaline Boheman.
En bot om en personlighet.
Lily Brauns Memoiren einer Sozialistin.
Av Elisabeth Krey.
II.
Vi leva genom människorna, låt oss leva
för människorna, sådan var den maxim,
som Alix von Glyzcinski tog i arv av sin
man och som hon beredde sig att efterleva.
Kort efter mannens död reste hon som
delegerad till en stor kvinnokongress i
London och mottog där starka livsavgörande
intryck. Två saker stå i förgrunden från
denna resa: sammankomsterna i Fabian
So-ciety, där Bernhard Shaw förkunnade
kät-terier om socialismen och ett besök i
Londons slums. Shaws högförrädiska
förkunnelse, att det är de revolterande
borgarna, som föra socialismen framåt, att
arbetarklassens befrielse icke är ett verk av
arbetarklassen själv, ligger och gror i
henne och skjuter upp långt senare i hennes
liv, då hon står inför viktiga beslut. Hon
återvänder till Berlin styrkt i sin föresats
att gå in som medlem i det
socialdemokratiska partiet. Hon känner sig kallad att
uträtta stora ting med detta partis hjälp
och hennes fantasi, som alltid är på språng,
kastar sig över de socialistiska
framtidsutsikter som hon skådar framför sig i det
förlovade landets morgondager. Hon och
Heinrich Brandt tillsammans skola nämnas
som rörelsens ledare. D:r Heinrich Brandt
är en av redaktörerna för Vorwärts och
utgivare av en socialistisk tidskrift "Die
Neue Gesellschaft". Alix von Glyzcinsky blir
hans maka, sedan han för hennes skull skilt
sig från sin fru, och ser med förvåning, att
deras äktenskap framkallar skandal inom
partiet, det hade hon icke trott de frigjorda
socialdemokraterna om. överhuvud taget
är det ett utmärkande drag hos denna unga
ny0111 vända entusiast, att hon överskattar
människorna. Allt det småsinne, det
kotteriväsen och den avundsjuka, som möter
henne hos partikamraterna, kan icke nedslå
hennes mod. Hon förlorar visserligen sina
illusioner, då det gäller de
socialdemokratiska kämparnas personer, men idén står in
i det sista lika hög och oförstörbar över
striden.
Vad "Memoiren einer Sozialistin" ger oss
till livs av tysk inre politik under de två
senaste årtiondena, må här alldeles lämnas
ur räkningen, kejsarens tal, klasslagarna
inför riksdagen och valkampens hetta
behandlas här på många sidor och äger nog
sitt intresse liksom de raskt gjorda
små-skisserna av Bebel och Liebknecht, av
Wan-da Orbin, den socialdemokratiska
ledarin-nan och de mindre stjärnorna, som omge
henne. Men Alix Brandts personlighet
fyller boken och skjuter allt annat åt sidan.
Man ser henne som talarinnan, vilken med
sin känslostämning behärskar folkförsam-
lingar. Där lever och blomstrar en sida av
hennes väsen, hon öser ut av sitt
medlidande med massorna, av sin frihetskärlek, sitt
hat till förtryck, hon spelar på sina
åhörares sinnen som på ett mäktigt
instrument. En helt annan själ visar hon i sitt
förhållande till sin gosse. Inför honom är
hon den mottagande och den givande i
denna lyckliga växelverkan, som endast en
sann mor lyckas bringa till stånd med sitt
barn. Kamrat i leken och förtroendena,
be-skyddarinna i stunder, då barnets svaghet
behöver det kraftiga moderliga stödet. Av
doktor Brandt ger boken en sympatisk bild,
en man som blir starkare i motgången, seg,
full av kraft till kamp och full av vekhet
inför den älskade. Deras äktenskap hotas
av ekonomiska bekymmer och av de inre
kriser, som intet innerligt mänskligt
förhållande kan undgå. I ett anfall av
missmod och överretning utbrister Alix’ make
till henne: "Äktenskapet är dock en
gräslig inrättning!" Och hon svarar: "Hur
stark måste icke kärleken vara för att hålla
ut med det..."
Efter all den kamp inom och utom
partiet, som denna kvinnliga riddare av
socialdemokratien haft att utstå, kommer hon
till en inre klarhet över sin ställning gent
emot de fördömande partikamraterna och
gent emot socialdemokratiens idé.
— Jag grämer mig icke längre över
deras dom, säger hon. Som de kvinnliga
kamraterna ständigt förargade sig över mitt
yttre, så måste de manliga ta anstöt av
mitt väsen. Det låter mycket högmodigt
och är dock vitt skilt från allt högmod. Vad
jag blivit har jag andra att tacka för, icke
blott mina förfäder utan även de många
tusenden, som gjorde deras tryggade
tillvaro, deras andliga utveckling möjlig
genom sitt slavande arbetsliv.
Alla överlöparna från en annan klass
fÖr-häva sig över hur mycket de uppgivit, då
de slöto sig till socialdemokraterna. Det är
falskt, säger Alix Brandt. — Jag vet nu,
fortfar hon, att vårt offer icke alls var
något offer, utan i stället självhävdelse, ett
aktgivande på den inre rösten. Med idén
om självuppoffring ha vi vilselett oss
själva, men med de andra idéerna vilseleda vi
massorna: med jämlikheten i betydelsen av
lika värde och lika utvecklingsmöjlighet,
med broderligheten i betydelsen av
Ömsesidig förståelse.
I stället måste man respektera de gränser
naturen själv uppställer och arbeta med
utvecklingen, som alltid går från det enkla
till det sammansatta.
Det blir icke mycket kvar av
socialdemokraten Alix Brandt, sedan hon nått detta
utvecklingsresultat. Men det är någonting
hon kämpat sig fram till efter många
lidanden, och med sin vanliga oförskräckta
ärlighet slungar hon ut det i världen. Sen må
de andra slita henne i stycken.
LIFFÖESÄKR1NGSB0LAGET BALDEB
— ÖMSESIDIGT
-Hufvudkontor: STUREGATAN 8, STOCKHOLM.
Alla Balders fonder — omkring 10 miljoner
— tillhöra de försäkrade, som äro de enda
delägarne i bolaget och ensamma förfoga öfver
vinsten.
B&lder har låga premier och årliga
vinstutdelningar, hvilka pågått alltsedan 1892 och
under de senare åren öfverstigit 100,000 kronor
pr år.
B&lder kan bevilja försäkring äfven utan
läkareundersökning. Hafvandeskap utgör ej hinder
för forsäkring i bolaget. Äfven kvinnliga
ombud antagas. (K, R. 402)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
