Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
N:r 9—10
Strindberg, kvinnan och kvinnofrågan.
Av C. J. Engström.
III.
Vid var riksdags öppnande uttalas
den förvissningen att hela riksdagen
och varje dess medlem skall handla,
det vill säga tala och rösta,
uteslutande av fosterlandskärlek. Och vid varje
liksdags slut konstateras, att denna
förvissning gått i uppfyllelse. Men
fosterlandskärleken är en känsla, och alla
tankar som grundas på den äro
känslotänkande. Hela riksdagen lever och
andas sålunda i känslotänkande under
sitt fyra till fem månaders
ansträngande dag- och nattliv. Med Faust kan den
säga: "Namn är rök och dön, känsla
är allt." Detsamma gör pressen under
sitt ständigt vakna och vakande liv
året runt. Fråga en riksdagsman eller
pressman, om hans handlingar, ord och
tankar bestämmas av annat än
fosterlandskärlek — svaret är givet på
förhand. Hur ogrundade beskyllningar i
motsatt riktning äro, ser man av den
bitterhet varmed de mottagas. Om
någon vore utan denna känsla, skulle han
naturligtvis ej uppröras över
påståendet, att han saknade den, lika litet som
en ateist blir upprörd över
beskyllningen att ej tro på Gud. Hela vårt
borgerliga liv är sålunda uppbyggt på
manligt känslotänkande, liksom det
kyrkliga är eller säges vara uppbyggt
på den religiösa känslan hos man och
kvinna. Den värsta icke juridiskt
straffbara skymf man kan tillfoga en
offentlig person är att beskylla honom
för brist på fosterlandskärlek, alltså en
känsla och ett känslotänkande. Den
starkaste invändning man anser sig
kunna göra mot kvinnans deltagande i
det offentliga livet är, att hon skulle
vara fallen för känslotänkande — den
själsyttring, varur kyrka och stat
framgått. Sådan kan den manliga
logiken vara.
Aldrig har väl svensk
universitetslogik blivit så illa medfaren efter
Alm-quists tid som i fru Gulli Petrinis
vidräkning med de akademiska
utlåtandena rörande kvinnors tillträde till
statsämbeten. I dessa aktstycken och
deras bemötande firar det manliga kän-
dant är denna världsmedborgarinnas
liv, och den stora frihet hennes
ekonomiska ställning ger henne, höjer henne
över partierna. Hon är en länk i den
stora internationella kedjan av
röst-rättskämpande kvinnor, men hon är
icke infogad i något bestämt parti.
Suff-ragetterna ha rätt, deras taktik är
nödvändig i England, men de andra, som
använda fredliga medel, ha också rätt.
Till det gemensamma stora målet leda
många vägar, och mrs Fels kan endast
beklaga, att icke alla äga hennes
upphöjda ståndpunkt För henne står
sammanhållningen som det främsta.
För mrs Fels är kvinnans
frigörelse en av de mest
världsomstör-tande händelser, som någonsin
inträffat. Vi veta icke ännu, vad denna
frigörelse kommer att uppenbara, men
med varje dag som går uppenbaras allt
mera om kvinnornas förmåga, hittills
i många fall brukad till onyttiga ting.
Då amerikanska lyxkvinnor vända sin
obrukade energi till rösträttsarbetet,
åstadkomma de ett duktigt arbete och
tillföra sig själva en skatt av styrkta
själskrafter.
— Giv kvinnan fri, giv henne frihet
att begå misstag, men låt henne finna
sin egen väg, detta är grundtonen i mrs
Fels ord, där hon sitter med ett brev
i handen från George Lansbury M. P.,
suffragetternas värme försvarare i
parlamentet.
slotänkandet och den kvinnliga logiken
en triumf. De avstyrkande
professorerna, ha ej kunnat anföra de verkliga
grunderna för sitt motstånd, ty dessa
voro icke skäl utan instinkter, en
ingrodd , nedärvd eller förvärvad
motvilja mot hela saken. Men sådant går
ej an att säga i ett papper som skall
till regeringen. Därför måste
känslorna svepas i något som liknar
förstånds-mässig bevisföring eller vad man
kallar svepskäl. Det är rörande att se
hur författarna vånda och vända sig
under bemödandena att icke logiskt slå
ihjäl varandra. Det hela måste sluta
med en olycka. De bedrövliga
spegel-fäkterierna blevo ett ömkligt rov för
den kvinnliga kritiken, som i sin klara
och stilla obarmhärtighet är en fest för
själen, en vemodig litterär njutning.
För några år sedan recenserade
Sveriges nu levande främste
litteraturbedömare i två på varandra följande
nummer av sin tidning ett par
utkomna avhandlingar om Geijer. Den ena
blev tämligen omilt behandlad för dess
brist på stringens, dess motsägelser och
oreda. Den andra fick starka lovord
bland annat för den påfallande stränga
och genomförda logiken. Det nära till
hands liggande framhållandet av det
egendomliga i att den första författats
av en man, den senare av en kvinna,
gjordes ej av recensenten.
Strindberg hade ju sina svar färdiga
på allt och även på sådana fakta.
Deras styrka låg i varje fall icke i
logiken. Såsom här i en föregående
artikel påpekats, var han långt ifrån
samma förmenta eller verkliga
"kvinnoha-tare" under alla skeden av sin
skiftande utveckling. Teorierna kommo och
gingo med växlande intryck och
upplevelser. I Utopierna har kvinnan
samma stora bärande
framtidsuppgifter som hos Björnson. Hon är fredens
och helandets genius i Samvetskval.
En engelsman får visserligen i denna
skildring uttrycka Strindbergs åsikt,
att drottning Victoria blott hade
"rättighet att spela krocket och slå boll,
men ej tilläts att blanda sig i
politiken". Huru härmed förhöll sig, är
numera en tämligen känd sak. Vi veta
ej hur drottningen spelade sin boll,
men väl hur hon spelade sin roll i
landets politik och det på ett ingalunda
betydelselöst sätt, såsom i föregående
nummer antyddes. Emellertid får en
spanjor i Samvetskval omedelbart
därpå yttra: "Men krigen, krigen, skola
de någonsin upphöra?" — "Ja", svarar
bokens tyske huvudperson, en f. d.
officer, "när kvinnan får rösträtt skola
arméerna reduceras, icke sant, min
hustru r Och hon nickar bifall. "Ty
vilken mor vill släppa sin son, vilken
hustru sin man, vilken syster sin bror
ut i dessa slakter!" Därpå får "en ung
tyrolska" säga det sista
sammanfattande ordet och förkunna
framtidsutopiens, mänsklighetens och fredens
evangelium.
"När kvinnan får rösträtt", skulle
alltså åtminstone en del af allt detta
förverkligas. Strindberg ansåg
följaktligen på den tiden att kvinnan var
en värdefull kraft i statslivet, kanske
den ’värdefullaste så till vida, som
fredsproblemet då och sedan var
honom det viktigaste av alla. Låter det
tänka sig, att hon medför större fred
och arbetsro inom parlamenten, så kan
det ock förmodas, att hon som politiskt
verkande och ansvarsbärande kraft
även skulle mildra spänningen mellan
de av parlamenten representerade
staterna.
Men å andra sidan torde varken
Strindberg få rätt i sitt hopp eller
högern i sin fruktan, att den parlamenta-,
riska kvinnan skall hänsynslösare äif
mannen överallt söka minska
försvarsmedlen. Om det är antagligt, att hon
motsätter sig utövande av våld mellan
nationerna, så ligger däri en dubbel
frontställning: motstånd mot q/tt det
egna starkare folket överfaller ett
svagare och motstånd hos den överfallne
mot det främmande våldet. Det är för
resten icke försvaret, som väcker olust
hos man eller kvinna, utan den
nödvändiga förberedelsen, som allena gör det
verksamt. Försvar i nödens stund till
sista man, till sista blodsdroppen, som
det heter, vilja alla. Men det är
övningsbördan och kostnaderna, som
kännas tryckande, det är dem man strider
om i alla stater, år ut, år in, icke om
plikten att värna landet. En intressant
kvinnlig belysning af hithörande
stämningsläge finnes någonstädes hos Ellen
Key. Hon skildrade för många år
tillbaka en upplevelse i en utländsk
familj, som grep henne starkt och med
stridiga intryck. En tysk eller fransk
mor, jag minns ej vilket, lade i hennes
närvaro handen på sin unge sons
huvud och förklarade med en röst och
blick, som ej tilläto något tvivel på
allvaret i hennes ord, att hon med glädje
skulle offra sin son för fosterlandet.
Om jag ej minns orätt, antyddes i
fortsättningen, att näppeligen någon
svensk moder skulle tala och känna på
liknande sätt. Men mycket har
förändrats sedan dess, och nu skulle scenen
kanske icke väcka stridiga rörelser hos
Ellen Key själv. Ingen svensk man
med en ståndpunkt så långt till vänster
som hennes torde vara så varmt besjälad
för vårt lands militära värn som hon
och ha en så levande insikt om
nödvändigheten att möjliggöra det genom
offer och förberedelser. Det framgår av
hennes -uttalanden i Folkets hus för
några månader sedan. Hon vet bättre än de
flesta svenskar genom egna erfarenheter
vad ras- och gränsmotsättningar vilja
säga. Hon och andra föregångskvinnor
visa att det ej är tankens och viljandets
grepp om offentliga och ideella ting,
som förslöar och förkrymper sinnet på
denna punkt. Tvärtom, det är bristen
på allmänt intresse och ansvar som gör
kvinnan trångsynt och likgiltig i detta
avseende, ifall hon är det mer än
mannen. Och ifall det är sant att den
svenska kvinnan är klenmodig och
blödhjär-tad och blott ryser som den
strindbergska modern, hustrun och systern för
de blodiga "slakterna", när det gäller
att upprätthålla Sveriges nationalitet
och kultur, då. återstår intet annat än
att uppfostra henne till bättre insikt
och större nationell samkänsla. Och
det kan endast ske genom att hon
aktivt får deltaga i arbetet på statens och
samhällets utbyggande och hägn, och
därvid se vad som hotar och botar, vad
som brister och är av nöden.
Ty ingen passivt mottagen lärdom
betyder något i jämförelse med den som
människan lever sig till.
En kvinna i böhmiska
lantdagen.
Den kända ung-tjeckiska
författarinnan fru Vik-Kuneticky har invalts
i landtdagen som representant för
kretsen Jungbunzlau, så lyder den
sensationella nyhet, som nyligen gått
genom pressen. En annan sak blir, om
fru Vik-Kuneticky någonsin får ta
säte och stämma i lantdagen.
Partiledarna inom församlingen ha förklarat, atfc
hennes upptagande där under
nuvarande förhållanden är otänkbart, och
möjligt är, att de få rätt.
Öppet brev från Ellen
Key till L. K. P. R:s
medlemmar.
Den 26 maj detta år stod i tidningen Idun
en artikel af Ellen Key med titel: "Skada
till sin själ." Denna artikel gav upphov
till en vidlyftig diskussion i pressen, och
med anledning härav sände Ellen Key till
rösträttsmötet i Skåne följande brev och
anhöll att det skulle uppläsas vid mötet
samt sedan intagas i Rösträtt för Kvinnor.
Vördade — och i några enskilda
personer — älskade rösträttskvinnor.
Som åtskilliga av Er läst mina ord
om nutidskvinnan så som hade jag
skrivit rösträttskvinnan och som jag
själv tyvärr sett dem brukade mot
Eder, så har jag ett behov att till Er
fest sända en hälsning, som skall
ersätta de sippor, jag enligt en av Er
borde ha strött på Er väg i stället för
att smattra med s. k. "hagelskurar."
Sipporna äro nu slut på Omberg.
Men gärna kransade jag Era huvuden
med i sitt flor stående guldbollar, för
att uttrycka min beundran för alla Era
insatser av kraft, klokhet och
hänförelse i rösträttens sak! Som det vore
anspråksfullt att sända Er några av de
"förgät-mig-ej", som nu också blomma,
vill jag istället nöja mig med att
påminna om mitt ofta uttryckta
rösträttsintresse och berätta Er, att jag nyligen
svarat Ja på frågan om jag ville
underteckna en internationell protest mot
att suffragetterna ej behandlas som
politiska utan som kriminella fångar.
Just emedan jag ogillar
suffragett-tak-tiken, torde detta ja visa att intet sätt
att strida för vår sak hos mig rubbar
kärleken till rättvisan i allmänhet och
vår rättvisa sak i synnerhet!
Mina ord om nutidskvinnan gällde
således varken rösträtten eller —
särskilt — rösträttskvinnorna. De faror,
vilka jag påpekade, finnas för
rösträttskvinnor som för deras
motståndare, för gamla som unga, för män
som kvinnor, for mig som Er!
Och ett av skälen, varför jag önskar
rösträtten snarast möjligt, är att, ju
längre ett socialt stridstillstånd varar,
dess fler faror medför det! Men det
viktigaste skälet, varför rösträtten
hellre borde komma i dag än i morgon,
det är att de många ypperliga
kvinnokrafter, som nu måste riktas utåt, efter
vunnen seger då kunna riktas inåt,
mot de stora mål för vilka rösträtten
endast är ett bland många medel. Först
och sist det målet: att i ett
rättfärdigare samhälle, i bättre skolor, i
lyckligare hem kunna fostra ett starkare
och sedligare, sundare och skönare
nytt släkte!
Detta mål vilja Ni alla. Men vad
ni ej vilja inse, det är att man på
vägen till ett mål — isynnerhet om vägen
blir lång — kan mista de värden, som
det just gällde att föra oskadda fram till
målet, på det att detta fullt och vackert
må vinnas! Här tänker jag främst på
moderlighetens, runt i världen av
många tidströmningar hotade värde.
Men även på alla andra innerlighetens
värden, på själs fördjupning ens värden.
Att varningar för denna fara äro de
behövligaste av alla är den visshet, som
drev mig att skriva om nutidskvinnan.
Och jag kommer att av
ansvarskänsla om och om igen höja samma
varningsrop, bland annat av
ansvarskänsla gent emot den stora rättssak, vars
snara seger ingen av Er varmare
önskar än
Ellen Key.
IJFFÖnSiKRINGSBOLAGET BALDEB
— ÖMSESIDIGT
-flofrtidkontor: STUREGATAN 8, STOCKHOLM»
Alla B&lders fonder — omkring 10 miljoner
— tillhöra de försäkrade, som äro de enda
delägarne i bolaget och ensamma förfoga öfver
vinsten.
Balder har låga premier och årliga
vinstutdelningar, hvilka pågått alltsedan 1892 och
under de senare åren öfverstigit 100,000 kronor
pr år.
lider kan bevilja försäkring äfven utan
läkare-undersökning. Hafvandeskap utgör ej hinder
för försäkring i bolaget. Äfven kvinnliga
ombud antagas, (k. r. 402)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
