Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 9—10
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
3
Rätt är makt.
Av Sigrid Kruse.
Under de märkliga debatter, som den
18 maj 1912 fördes i riksdagens båda
kamrar angående kvinnans politiska
rösträtt, framgick med all önskvärd
tydlighet, att vi kvinnor åtminstone
hade den teoretiska rättvisan på vår
sida — en nog så mäktig bundsförvant,
om också våra motståndare i det
längsta vilja förvägra oss praktisk
rättvisa.
Men dessa herrar politici av första
och andra ordningen ha med detta
erkännande godkänt våra krav och dömt
sig själva till en fruktlös kamp.
Ty huru cyniskt man än må förklara
att makt är rätt, så veta vi dock att
rätt också är en makt, och att den, som
har rätten på sin sida, i längden är den
starkaste.
Då vi svenska kvinnor nu begära att
få vara med i samhällsarbetet som
fullmyndiga och ansvariga
medborgarin-nor, så är det på samma grunder, på
vilka de svenska männen fått sin
rösträtt. Vår kamp är fortsättningen på
den strid, som för männens räkning
slutade med 1907—1909 års
rösträttsutvidgning. Professor Kjellén kallade
1911 hånfullt den kvinnliga rösträtten
for den sista frukten på
gammalliberalismens träd — och däri hade han
ej så orätt.
Ty liberalernas närmaste mål var
just att giva medborgarrätt åt hela
Sveriges folk, så att de, som voro
underkastade lagarna, skulle utöva
inflytande på deras stiftande, så att de, som
skulle bidraga till statens utgifter, även
skulle få rätt att bestämma om dessa.
Den ville samla hela folket med
medborgarrätt till medborgaransvar.
Denna liberalernas ställning till
rösträtten uttalade hr Ernst Beckman i ett
valtal i Stockholm år 1893 på följande
sätt:
"Det liberala partiet skall gå framåt
och skall bevara samhället på den
grund — av vad jag sade om den
allmänna rösträtten — att det har
förmåga att knyta så många berättigade
krav vid sig, förmåga att bära fram
dessa krav och förmåga att hålla
ögonen öppna för att rättvisan inom
politiken varar längst." Hr Beckman har
hållit sina ögon öppna för den saken —
och nu snart tjugo år efter det att
dessa ord yttrades, är han ordförande
i "Männens förbund för kvinnans
politiska rösträtt". Rättvisan i att alla
myndiga och oförvitliga medborgare
oavsett samhällsställning eller
förmögenhet skulle vara med att avgöra sina
egna angelägenheter — det var
kungstanken, det var den enande och bärande
tanke, som oemotståndligt förde
rörelsen framåt och till seger för männens
del. — Och det är denna tanke —
samma förhånade rättvisa, som även
skall föra kvinnorösträtten framåt och
till seger. Den första frukten är
inhöstad — den andra skall väl också bli
det.
Arbetet för allmän rösträtt är ett
grundläggningsarbete inom staten. De
som arbeta därför vilja åstadkomma
verklig solidaritet — de anse att
statsnyttan bäst tillgodoses på det sättet.
Nu tycks det som om statsnyttan
tagits på entreprenad av några få
medlemmar inom riksdagen, vilka
ensamma anse sig kompetenta att utröna vad
som tjänar den — detta är onekligen
inte litet anspråksfullt, isynnerhet då
man vågar påstå, att man ej behöver
taga hänsyn till rättvisan.
Och så behagar man resonera om
stat och samhälle, som om det bestode
endast av män och tillhörde dem
allena. Männen ha så länge styrt och
ställt där som förmyndare, att de rent
glömt av att samhället ej tillhör dem
.allena — de nöja sig icke ens med
^brorslotten. Människan är visserligen
ett sent begrepp i historien, men sedan
hon kommit dit, lär man ej komma
ifrån, att människan är man och
kvinna, och då man erkänner den allmänna
rösträttens idé, kommer man ej heller
ifrån halva mänskligheten.
Motståndarna komma också med underliga
skäl och vederlägga varandra. Nog är
det litet hårt, då hr Hildebrand i år
förklarar att endast de, som utföra ett
nyttigt statsarbete böra tillerkännas
politiskt inflytande, och att kvinnorna
därför ej böra få rösträtt, då hr Kjellén
i fjol förklarade, att den största delen
av Sveriges kvinnor uppehöllo riket
från grunden (det är väl ett nyttigt
statsarbete) och voro allt för nyttiga
för att få rösträtt.
Det är väl ej att undra på, om vi ej
kunna förstå de lärda herrarna —
deras logik är oss för manlig. En annan
sak, som vi ofta få höra, är att nu ha
männen fått rösträtt — man har
genomfört en så stor rösträttsreform, så
att nu vill man ha lugn för dylika
frågor.
Det är alldeles som då man säger
till systern, "nu har din bror fått så
mycket, nu är han nöjd — därför
behöver du ingenting" — det är väl också
manlig logik.
Varför ha männen fått sin rösträtt1?
Jo, därför att de rösträttslgsas
intressen aldrig komma riktigt till sin rätt,
därför att var och en själv bäst vet
var skon klämmer och därför att varje
samhällslager bäst representeras av
sina egna. Detta erkänner man nu, då
det gäller männen; men på samma
gång, som man så starkt som möjligt
betonar väsensolikheten mellan män
och kvinnor, söker man inbilla oss, att
män äro de lämpligaste att
representera kvinnor och att lagstifta för dem.
"Vi lagstifta ju så utmärkt för
kvinnorna", säger man. "Kvinnornas
intressen ha vunnit all berättigad
uppmärksamhet", förklarade hr Nyström i
Andra kammaren i år. Jag tror visst,
att de maktägande alltid tyckt, att de
lagstiftat utmärkt för dem, som intet
inflytande ägt — alltid ansett, att de
rösträttlösas intressen "vunnit all
berättigad uppmärksamhet". I regel är
det väl ej de, som stiftat lagarna, som
äro missnöjda med dem.
Men det är ej så säkert att de äro
lika nöjda, vilka ej haft tillfälle att få
vara med att göra sina synpunkter
gällande.
Jag undrar, om männen skulle vara
belåtna om endast kvinnor — kloka,
välmenande kvinnor, kärleksfulla
mödrar, systrar och döttrar, som själva
tyckte, att de togo hänsyn till alla
männens berättigade intressen, skulle
lagstifta för dem? Månne de ej skulle
tycka det vore en del saker, som de ej
förstode! Och när nu männen, låt
vara kloka och välmenande män,
kärleksfulla fäder, bröder och söner, äro
ensamma om att bestämma våra
viktigaste intressen, — så tycka vi detsamma.
Det finns naturligtvis en hel mängd
kvinnor, som inte satt sig in i vad det
betyder för dem att få politisk rösträtt
och valbarhet, som ej direkt känt
personligt behov av rösträtt, liksom väl de
flesta män, som år 1909 fingo rösträtt,
ej känt ett dylikt personligt behov.
Men detta beror bara på att man ej
haft tillfälle att sätta sig in i vad det
gällde.
Männen lära nog efter förra årets
valstrid lärt sig vad rösträtten är värd,
och kvinnorna lära nog också snart att
inse det.
Ty vad är det Som gör rösträtt så
eftersträvansvärd? Varför ha männen i
vårt land arbetat därför i över trettio
år? Varför är det verkligen den
viktigaste medborgarrätt i ett fritt
samhälle? Varför sträva nu kvinnor, som
kunde ha det lugnt och fridfullt i sina
goda hem för denna sin rätt? Vad är
det som gör att kvinnor, som ha ett
träget arbete på kontor, i skolor och i
fabriker, använda sina lediga stunder
till ansträngande och oavlönat arbete
för denna sak? Vad är det som gör,
att även äldre kvinnor trotsa köld och
oväder och alla en resas besvärligheter
för att få tillfälle att väcka andra
kvinnor i långt avlägsna bygder till insikt
om nödvändigheten, att även
kvinnorna få rätt att deltaga i
samhällsarbetet?
Riksdagsmän få vi nog vårt
deltagande förutan, det är ej ens säkert att
vi i allmänhet skulle få andra, vi skulle
kanske rösta på alldeles desamma.
Men vi kvinnor ha viktiga intressen
att bevaka för oss och för andra. När
sådana lagar stiftas som
äktenskapslagar, lagar angående nykterhet och
sedlighet, angående barnavård och
ungdomens utbildning, angående
ar-betsskydd, fattigvård, kvinnors
anställningar, löner och pensionsförhållanden
m. m., då måste kvinnorna vara med,
om lagarna skola bli tillfredsställande
ej endast för männen utan också för
kvinnorna.
Och bli bara kvinnorna väljare, så
tar man nog hänsyn till deras
intressen, då sätter man sig in i deras
frågor på ett helt annat sätt än förut —
och bli de valbara, så kan kvinnornas
talan föras av dem, som äro
sakkunniga i dessa ämnen. Det är ej nog att
kvinnor äro med i förberedande
kommittéer, de skola vara med om att
diskutera lagförslagen — vara med om
att antaga eller förkasta dem.
Visste jag ej förut vad politisk
rösträtt var nyttig till, så hade jag lärt
mig det under förra sommarens
valrörelse, då Sveriges män första gången
gingo till val enligt de nya
bestämmelserna.
Det var rent av märkvärdigt att se,
huru alla partier vaknat till den mest
levande insikt om lantmännens,
särskilt småbrukarnas intressen.
I de olika partiprogrammen intogo
småbrukarefrågorna ett framstående
rum. Socialdemokraterna tummade på
sitt jordprogram till småbrukarnas
favör. Stora godsägare läto villigt
degradera sig till rätt och slätt
"lantbrukare" och t. o. m. "småbrukare",
direktörer med villa och trädgård
uppträdde som "lantmän", och i valtalen,
åtminstone på landet, vinnlade talarna
sig om att tala i lantliga liknelser.
Aldrig förr hade småbrukarna under
någon valstrid varit föremål för så
livligt intresse, men genom den nya
rösträttsreformen hade den politiska
tyngdpunkten kommit att ligga hos
lantmännen, och i och med detsamma
hade man fått ögonen upp för deras
angelägenheter och besjälades av det
varmaste intresse att ordna dem på ett
tillfredsställande sätt. Ja, så är det då
man är väljare!
Vår generations kvinna, som redan
från barndomen vet, att hon måste "bli
något" för att försörja sig själv och i
stället för en börda bli en hjälp för
sina anhöriga, som redan som ung
flicka kommer ut i världen och får
arbeta sig fram för att skaffa sig sin
utkomst, hon gör många hårda
erfarenheter, hon lär mycket och hon ser
mycket, som en föregående generations
kvinnor ej hade en aning om. Hon
kommer i omedelbar beröring med
samhällsinstitutionerna, och hon
kommer naturligtvis att reflektera över
dem såväl som männen.
Hon kan ej med sin uppfostran, sin
utbildning och sina erfarenheter vara
likadan som de kvinnor, som
omsorgsfullt skyddade, ej lämnade sina föräl-
drars hem, förrän de inträdde som
husmor i ett eget hem.
Det är ju en smaksak, om man vill
rikta blicken tillbaka och svärma för
dessa en gången tids "Anne-Marior"
och "Beaté-Sofior", men det är en
orimlighet att begära, att nutidens kvinnor
skola vara likadana.
Och dock äro alla tiders kvinnor
varandra lika — det centralt kvinnliga,
det moderliga sinnet, sinnet att hjälpa
och taga vara på det som lever,
särskilt dem, som ha det svårt, de små
och de svaga, det är sig likt genom
tiderna.
Men vår tids kvinnor se längre än
en föregående tids, ty de ha kommit ut
i världen på gott och ont. De höra
roster, som aldrig nådde forna tiders
kvinnor, och de ha börjat lyssna till
dessa röster från de små, de fattiga, do
sjuka, de hjälpbehövande i samhället.
Deras moderskänsla har vuxit och dö
ha känt kvinnans ansvar vidare.
Här är mycket att taga vara på; här
äro många som lida.
Men huru skola kvinnorna komma åt
att hjälpa?
Skola de nöja sig med den plats mail
givit kvinnan på slagfältet — att
passivt se på och sedan skadan är skedd,
söka hjälpa en eller annan, eller skola
de försöka att få vara med om att
inrätta samhället så, att så mycket nöd
och elände som möjligt förekommes?
"Att kvinnan har större
humanitets-och kulturintressen, är rena
sanningen", vittnar t. o. m. professor Thyrén.
Bland de kvinnor, som nu arbeta för
kvinnans politiska rösträtt, som offra
tid, krafter och penningar för att nå
detta mål, finnas begåvade kvinnor,
som i skola och vid universitet med
framgång tävlat med manliga
kamrater, men sedan se vägen vidare stängd
för sig, se underlägsna män få de
platser, vartill de varit mera berättigade,
se sig undanskjutna, ur stånd att göra
sina kunskaper fruktbringande, därför
att de äro kvinnor. Där finnas
kvinnor, som ha samma utbildning, samma
arbete, samma ansvar som männen,
men som måste nöja sig med mindre
lön, därför att de äro kvinnor.
Där finnas de, som lida under vår
oefterrättliga äktenskapslagstiftning,
som ger mannen oinskränkt makt över
barnen och tillåter honom att utan
hustruns vetskap förstöra den
gemensamma egendomen m. m. Och där
finnas många andra som lida under en
orättvis lagstiftning och vars anlag
blivit hämmade och utsikter stängda,
därför att de äro kvinnor.
Man framför allt finns där kvinnor,
som i socialt arbete sett huru det
moderliga inflytandet saknas i samhället
och som vilja ha rätt att som
fullmyndiga medborgarinnor få tillfälle att
göra sin plikt just mot de små och de
svaga.
Vi kvinnor ha lärt oss att vilja
något i lagstiftningsväg, vi ha intressen
att bevaka, vi ha idéer att föra fram,
vi ha politiska ideal att arbeta för.
Men våra händer äro bundna. Huru
länge skola de förbliva det? Huru
länge skall Första kammaren ha makt att
hindra oss i vår erkända rätt att få
vara med i statsarbetet? Huru länge
skall en kortsynt politik hindra staten
att taga emot det tillflöde av kraft, som
dess kvinnor kunna giva den?
Vi kvinnor, vi sparas sannerligen
inte eljest. Vi få lida, vi få arbeta, vi få
kämpa fram vårt liv, vi som männen.
Vi göra det sida vid sida med dem. Och
huru ofta är det ej den fysiskt svagare
kvinnan, som fått de tyngsta »bördorna
att bära!
Men då det är fråga om att helt och
fullt erkännas som människa och
myndig samhällsmedlem, då det är fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
