Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 16
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
5
Kvinnorösträttens riksdagshistoria.
Av Gulli Petrini.
VIII. 1908 års motioner. Debatten i Första kammaren.
Sedan riksdagen 1907 lyckats få ett
förslag om allmän rösträtt för män
med proportionella val till riksdagens
båda kamrar antaget som vilande,
beslöt Frisinnade landsföreningen att
finna sig i denna situation och ej arbeta på
att bringa förslaget på fall under nästa
period. Efter detta beslut var således
förslagets slutliga antagande
betryggat, och det förnämsta skälet mot det
omedelbara genomförandet av
kvinnans politiska rösträtt — att denna
icke finge försvåra männens
rösträttsfråga — förfallet. I överensstämmelse
härmed uttalade sig Frisinnade
lands-föreningen för ett omedelbart
upptagande av denna fråga, och det liberala
samlingspartiet inlämnade redan till
1808 års riksdag en motion,
undertecknad av dess förtroenderåd, om valrätt
och valbarhet för kvinnor till
riksdagens båda kamrar på samma villkor
som dem, vilka förra riksdagen
antagits för män.
Socialdemokraterna och "gruppen
Lindhagen" inlämnade också motioner
om rösträtt och valbarhet för kvinnor,
men dessa motioner avsågo också att
ändra den föregående riksdagens
beslut med avseende på övriga
bestämmelser i rösträttsvillkoren m. m.
Slutligen kom hr Sjöcrona med en
motion, som gick ut på rösträtt för
kvinnor till riksdagens andra
kammare, men ej valbarhet.
Liberala samlingspartiet inledde sin
motion med en historik över frågans
föregående behandling i riksdagen
och påvisade att de viktigaste skäl,
som anförts mot den kvinnliga
rösträtten voro, dels att kvinnorna själva
icke intresserat sig tillräckligt för
densamma, och dels att den ej finge
försvåra männens rösträttsfråga. Men då
männens rösträttsfråga nu var
preliminärt löst, kunde man ej längre hysa
några farhågor i sistnämnda
avseende, och mot det förra skälet, som kunde
ha varit riktigt för tio år sedan,
hänvisade motionärerna till den livliga
agitation kvinnorna sista tiden
utvecklat, såsom L. K. P. R:s hastiga
framåtskridande med dess många
lokalavdelningar, masspetitionen m. m. Vad
utredningen beträffade, så kunde
näppeligen dess siffror bliva sådana, att
man på dem kunde grunda rösträtt för
kvinnor under andra villkor än dem
som 1907 års riksdag fastställt i fråga
om männens rösträtt. Någon
vidlyftigare juridisk utredning ansågs ej
heller vara av nöden, då något extra
"streck" till följd av mannens
målsmanskap över hustrun ej torde
ifråga-komma. "Redan nu" heter det, "har
praxis alltmer utvecklat sig i den
riktningen, att mannens målsmanskap
anses innefatta huvudsakligen endast rätt
att förvalta hustruns egendom jämte
de befogenheter som därav kunna
härledas. Det skulle stå i full
överensstämmelse med denna utveckling att i
grundlagen uttryckligen fastslås, att
gift kvinna i politiskt avseende är att
betrakta såsom fullt självständig".
Såväl reformens anhängare som dess
motståndare hade framhållit, att
fordran på politisk valbarhet för kvinna
utgör en konsekvens av medgivande
av kvinnans valrätt och: "Det måste
ock medgivas, att skall man till fullo
kunna uppnå det uppställda syftet med
ifrågavarande reform: beredande av
möjlighet för kvinnorna att bevaka
sina särskilda intressen inom
riksförsamlingen samt till gemensamt gagn
där göra sina säregna egenskaper
gällande, då måste kvinnorna
tillerkännas ej blott valrätt utan även
valbarhet."
Såväl socialdemokraterna som
gruppen Lindhagen angrepo i sina
motioner 1907 års lösning av rösträttsfrågan
och återkommo med sina föregående
krav på mera djupgående ändringar i
författningen, men det framgår dock
tydligt av motiveringarna, att det
enda de med sina motioner ansågo sig
ha någon möjlighet att vinna, var
kvinnans rösträtt, varför de också
särskilt betonade denna fråga.
Hr Sjöcrona hade helst nu som förut
stannat vid att föreslå rösträtt åt
kommunalt röstberättigade kvinnor, men
då 1907 års beslut fastställt allmän
rösträtt för män utan några
census-bestämmelser, ansåg han inte att dylik
begränsning kunde ifrågasättas för
kvinnor. Som hr Sjöcrona emellertid,
åtminstone än så länge, var
motståndare mot kvinnans valbarhet, ville han
framkomma med denna motion för att
valrätten ensam också måtte komma
under prövning.
Konstitutionsutskottet behandlade
dessa motioner ganska lättvindigt. Det
åtnöjde sig med att, vad
kvinnorösträtten beträffade, anföra vad det
särskilda utskott, som föregående år haft
rösträttsfrågan om hand i denna punkt
hemställt och fortsatte därefter: "Då
de skäl, som av nämnda utskott
anfördes mot ett bifall till de då väckta
förslagen. fortfarande synas äga full gil-
tighet, har utskottet funnit sig böra
avstyrka samtliga de yrkanden om
politisk rösträtt och därmed förbunden
valbarhet för kvinnor, som blivit i de
nu föreliggande motionerna
framställda." Nio utskottsledamöter reserverade
sig till förmån för hr Staaffs m. fl.
motion.
I Första kammaren öppnades
debatten av en av reservanterna, hr Säve,
vilken ansåg att det i rösträttsfrågans
nuvarande läge var av den största vikt,
att de av kammarens ledamöter, som
hyste sympatier för den kvinnliga
rösträttsfrågan även uttalade sig, på
det att den kvinnliga
rösträttsrörelsens ledare måtte se, att de hade ett
stöd för sig även i denna kammare.
Han var nämligen av den åsikten, att
den kvinnliga rösträttsrörelsen, som
"börjat antaga karaktären av en
lavin" icke kunde hejdas, men att om
högern ständigt uppställde hinder för
densamma, komme den att gå
oavlåtligt fram mot vänster och ge ökad
styrka åt de element i vårt land, inom
vilka högern räknade sina principiella
motståndare. Det var dessutom hans
fasta övertygelse att kvinnorösträtten
skulle bli till landets bästa särskilt
för de sociala frågornas skull.
Slutligen vände han sig mot ett yttrande,
som hr J. F. Nyström fällt ett
föregående år vid en dylik debatt, att "allt
stort som utförts här i världen utförts
genom män, och att ingen stor man
varit kvinna", och förklarade att
kvinnorna kunna inom sina led uppvisa
många stora och framstående
personligheter. Från "hävdernas
vittnesbörd" anförde han som exempel
De-bora, Cornelia, Orleanska jungfrun,
Elisabet och Maria Teresia och
tillfogade: "Våra karoliners glänsande
hjältesaga skulle ännu i denna stund
vara oskriven, om icke deras mödrar
tidigt lärt dem plikten, att när så
krävdes villigt giva sitt liv för konung och
fosterland." Hr Trygger förundrade
sig icke över, att utskottet inte ansett
sig kunna tillstyrka någon av
motionerna, då det vore ett alltför vådligt
experiment att nu med ens ge alla
kvinnor rösträtt. Det kunde medföra
faror för vår ställning till andra
stater. Men kammaren borde dock ge ett
otvetydigt bevis på, att den värderade
kvinnans insats i samhällslivet, även
det politiska. Han föreslog därför
rösträtt åt kvinna, som är i
kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad. Hr Sjöcrona förklarade, att
han egentligen mest sympatiserade
med hr Tryggers förslag och därför
inte hade något emot om kammaren
antoge detta, men yrkade dock bifall
till sin motion för att kammaren skulle
få välja mellan båda. Efter detta kom
dock diskussionen huvudsakligen att
röra sig om hr Tryggers förslag, och
sedan man fått veta att hr Sjöcronas
förslag fallit i Andra kammaren,
förenade sig alla rösträttsvänner i hr
Tryggers yrkande. Hrr Bergström, v.
Möller och Gripenstedt talade för
förslaget. Den sistnämnde påpekade
faran av att först säga nej till allt för
att sedan bli tvungen att säga ja till
allt. Det vore bättre att iakttaga
måttfullhet och begagna rätta ögonblicket.
Hr Blomberg ansåg, att kammaren av
aktning för sitt eget beslut och för K.
M:t måste invänta utredningens
resultat, innan den fattade beslut i
denna fråga. Det principiella
motståndets talan fördes denna gång i främsta
rummet av hr Clason på följande
originella sätt: "Den kvinnliga
rösträttens förkämpar pläga möta oss med
ropet på medborgarrätt och säga oss,
att vi utestänga halva nationen från
medborgarrätten. Jag får säga, att
jag förstår icke riktigt det där talet.
’Medborgare’ är för mig genus
masku-linum och om kvinnorna klaga över att
de icke äro ’medborgare’ i den
bemärkelse det här gäller, så kunde de
enligt min uppfattning med ungefär lika
mycket skäl klaga över att de icke
bliva män eller fäder. Men det är icke
vårt, icke lagstiftningens fel. Och det
är icke blott min uppfattning, att
’medborgare’ i denna bemärkelse är genus
maskulinum, utan det är nog den
uppfattning, som i regel stått sig genom
historien sedan äldsta tider; och även
om jag går tillbaka till de tider och
länder, där medborgarkronan lyste
klarast eller medborgarnamnet
skattades högst, till det gamla Grekland, till
Bom, vars medborgare skapade en
statsmakt utan like, till den franska
revolutionens Frankrike, då
medborgarnamnet uttalades med en dittills oanad
klang, eller till våra dagars kraftigaste
och mest utvecklingsivriga stater,
sådana som England och Tyskland,
möter oss överallt medborgarskapet i just
samma bemärkelse." (Man förvånas,
när man läser detta, över att hr
Clason, som väl i likhet med de flesta andra
historici håller hårt på den
humanis-tiskt-latinska bildningen inte vet att
det latinska ordet civis, som betyder
medborgare, plägar anföras just som
exempel på ord som äro genus
com-mnne, d. v. s. både maskulinum och
fe-minimum, och att ingen av alla Första
kammarens latinvänner kunde ge
honom den vänliga upplysningen). Hr
Clason utlade vidare texten, varför
Otaliga äro de tvärsäkra - -
Av Elin Wägner.
Resan var lång, böckerna slut och vid
målet väntade ett landsortshotell.
Sällskapet i kupén utgjordes av ett kotteri,
tydligen på hemväg från någon gemensam
familjefest, en femtioårsdag, ett
silverbröllop. Det var två medelålders äkta par och
en yngre, ensam herre. Jag skall
förmodligen aldrig få veta hur det kom sig att den
senare i mig anade en rösträttskvinna, men
att han gjorde det, såg jag på hans min,
då han plötsligt nämnde ordet rösträtt.
— Tro mig, sade han och talade till de
andra, men såg på mig, kvinnorna får
aldrig rösträtt, nej, inte i vårt gamla
krigar-land.
— Ja, jag är så gammalmodig, sade då
fru X., så jag är lika nöjd utan rösträtt.
Jag tycker att vi kvinnor har tillräcklig
sysselsättning i hemmet.
Den unge herrn tittade på mig, som om
han ville säga: si hemmets kvinna!
— Den där kvinnorörelsen, sade han, vad är
det nu för dumheter! Flickorna ska vara
hemma, tills de gifter sig, det är en stor
olycka att de fått smak på att ge sig ut
och förtjäna!
Men då märkte jag ett oroligt drag i fru
X:s hederliga ansikte, och hon skulle just
samla sig till en invändning, när hr Y. tog
till orda:
— Tja, sade han, det låter nog så riktigt
— teoretiskt, men man får ju ändå medge,
att en del flickor inte kan få tillräcklig
sysselsättning i föräldrahemmet. Men låt dem
bli tjänarinnor. Ja, det är verkligen mitt
allvar, att det är ett förträffligt
verksamhetsfält för bildade flickor, som vill ha ett
arbete. De ska inte vara så där mitt
emellan, det är gammalmodigt, utan riktiga
rationella tjänarinnor. Då kommer de inte
ut i en mängd arbeten, som inte passar dem
och där de hindrar männen.
— Ja, och så kanske man för en gång
skulle kunna få ordentligt tjänstefolk, sade
hans fru.
Men nu måste fru X:s modershjärta
protestera. Hon hade själv halvvuxna flickor,
som snart skulle ut i världen, och glömsk
av att lion nyss förklarat att kvinnan hade
full sysselsättning i hemmet och därför
inte behövde rösträtt, måste hon säga ut sin
mening. Det var ju upprörande att en
herre skulle sitta med händerna i
byxfickorna och förklara att alla bildade flickor
skulle bli tjänarinnor.
— De måste väl få välja, vad de har
anlag för, sade hon förtrytsamt.
Jag skall inte relatera den dispyt, som
följde, ehuru jag åhörde den med djupaste
intresse, endast konstatera, hur tydligt det
framgick av samtalet, att var och en av de
talande hade precis den uppfattning, som
betingades av hans eller hennes egna
privatförhållanden. Den unge herrn, som
ville förmena kvinnorna allt arbete, hade,
framgick det, bara en enda liten dotter och
var tillräckligt förmögen att bereda henne
en sorgfri tillvaro som hemmadotter och
gifta bort henne, när tiden blev. Han, som
ville göra alla flickor till köksor och
husjungfrur, hade bara pojkar, men däremot
cn fru, som hade svårt att få tjänarinnor,
och genast skulle alla bildade flickor
församlas till en tjänarinnekår, för att hans
fru skulle få utvälja någon hygglig och
tålig och outtröttlig ung flicka, som skulle
ta det som sitt livs uppgift att utföra de
grovsysslor i det Y:ska hemmet, vilka i
själva verket tillkommit frun själv. Och
mamman med de halv vuxna döttrarna var
nog angelägen om frihet för dem att välja
vad banor de ville, men hon hade icke
kommit till insikt om, att de skulle mötas ute
i världen av åtskilliga orättvisor, vilka
rösträtt skulle kunna avhjälpa, hade
aldrig drömt om att rösträtt kunde betyda
bättre befordringsmöjligheter och bättre
betalning. Därför satte hon stopp framför
rösträtten. Jag tänker nog att hennes
döttrar komma att lära henne bättre och då
kommer hon att sätta gränsen på andra
sMan, just där hennes egna intressen
upphöra.
Samtalet gled sedan osökt in på
personligheter och jag tappade tråden.
Kvinnorösträttsfrågan, ja, hela kvinnofrågan var
utredd och avfärdad mellan två stationer,
så enkelt var det.
De tvärsäkra, tänkte jag, besitta jorden.
Men de veta ingenting om hur tungt det
kan vara att bruka den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
