Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rösträtt för Kvinnor 1913.
Rösträtt för Kvinnor kan nu se
tillbaka på sin första årgång och
inbjuda till prenumeration för ett
nytt år.
Med stora förhoppningar motsågo
Sveriges rösträttskrävande kvinnor
det första numret av
rösträttsrörelsens egen tidning, som utkom den
1 mars 1912. Med ett enastående
och ständigt växande intresse har
tidningen alltifrån starten omfattats
icke blott av L. K. P. B:s
medlemmar utan även av allmänheten, bland
vilken den förvärvat många nya
anhängare till kvinnorösträtten, och av
pressen, som genom att i
anmärkningsvärt stor utsträckning citera
Rösträtt för Kvinnor, gjort tidningen
och det mål, för vilket den strävar,
kända i allt vidare kretsar.
För den vackra framgång, som
tidningen sålunda redan rönt, har den
utan tvivel i första rummet att tacka
alla de framstående pennor — inom
och utom rösträttsrörelsen — som
beredvilligt ställt sig till tidningens
förfogande. Rösträtt för Kvinnors
spalter ha lysts upp av namnen på
många stora män och kvinnor. Bland
dessa vilja vi här endast nämna
Selma Lagerlöf, Ellen Key och
Verner von Heidenstam, vilka alla
lämnat originaluttalanden.
Skönlitterära eller mera kåserande artiklar
hava influtit av bland andra Gertrud
Almqvist, C. J. Engström, Gurli
Hertzman-Ericson, Kerstin Hård
af Segerstad, Else Kleen (Gwen),
Elisabeth Krey, Marika
Stjernstedt, Elin Wägner. Jane
Gernandt-Claine öppnade vårt första
nummer med en stämningsfull dikt.
Bland författarna på den politiska
avdelningen återfinna vi de flesta
av dem, som i närvarande stund bära
upp de svenska kvinnornas
rösträttsrörelse: Signe Bergman Ezaline
Boheman, Hilma Borelius, Ester
Brisman, Frigga Carlberg, Anna
Grönfeldt, Ellen Hagen, Ann~
Margret Holmgren, Sigrid Kruse,
Klara Lindh, Anna Lindhagen,
Ebba Palmstierna, Gulli Petrini,
Gerda Planting-Gyllenbåga,Elin
Wahlquist, Lydia Wahlström,
Jenny Velander, Anna
Whitlock, Anna Wicksell, Signe
Wollter, Anna Åbergsson och många
många flera. För nyheterna från
arbetsfältet ute i landet hava F.
K. P. R. i allmänhet själva sörjt och
därigenom kraftigt bidragit att på en
gång göra Rösträtt för Kvinnor till den
länk föreningarna emellan, som den
är avsedd att vara, och till en
avspegling utåt av den arbetsintensitet
och den arbetsglädje, som besjäla vår
rörelse. Genom värdefulla bidrag
från ett flertal utländska
korrespondenter har Rösträtt för Kvinnor alltid
kunnat bjuda sina läsare färska och
tillförlitliga nyheter från arbetsfältet
ute i världen.
Rikta vi så blicken framåt, så
möter oss ett år av mycket arbete.
1913 kommer att ställa stora krav
på L. K. P. R:s medlemmar, större
säkert än något föregående år. Under
sådana förhållanden ligger
betydelsen av att rösträttsrörelsen har en
egen tidning i öppen dag. För alla
rösträttskvinnor liksom för alla dem
som över huvud intressera sig för
kvinnans ställning i samhället, bör
det nu mer än någonsin kännas
som en bjudande plikt att stödja
den tidning, som satt som sitt mål:
medborgarrätt åt Sveriges
kvinnor, detta och ingenting annat.
Tidningen å sin sida kommer att göra
allt för att dess utveckling skall hålla
jämna steg med de större anspråk,
som ett alltjämt ökat prenumerantantal
och en ständigt växande läsekrets
ställer på densamma.
Rösträtt för Kvinnor utkommer
fortfarande den 1 och 15 i var
månad eller med 24 nummer under
1913. Prenumerationspriset,
postarvodet inberäknat, har satts så lågt
som till 1 kr. All prenumeration
sker genom posten. Lösnummer 5 öre.
Redaktionen.
De som spärra vägen.
En liten grupp högerkvinnor,
medlemmar av Stockholms F. K. P. R., har
på sista tiden gjort vad den knnnat
för att i den stora allmänhetens
uppfattning misskreditera
Landsförenin-gens ledning och för att åstadkomma
splittring inom de rösträttskrävande
kvinnornas sammanslutning. Det är
att hoppas, att den ej väckt hela denna
onödiga strid, som endast kunnat
komma till stånd med hjälp av
missuppfattade eller förvrängda
privatmeddelanden, i avsikt att utså oenighet, men
den kan ej gärna vara så oskuldsfullt
omedveten, att den ej förstått, att dess
tillvägagångssätt är ägnat att
äventyra vår enighet inåt och vårt
anseende utåt.
I dagens nummer av denna tidning
har fru Ebba von Eckermann för egen
och för andra högerkvinnors i
Stockholm del dragit i härnad mot den
passus i ecklesiastikministerns stora
politiska tal den 11 dec., i vilken han
lägger skuld på högerkvinnorna, att
svenskorna ha alla utsikter att i fråga om
politiska rättigheter komma sist i
raden bland de skandinaviska folken.
Hon tar för givet, att statsrådet Berg
med sina ord velat förebrå
högerkvinnorna, ”att de ej på sitt eget partis
bekostnad velat understödja
vänsterpartierna”. Och på grund av denna sin
förmodan tror hon si g hos statsrådet
Berg finna en betänklig brist på
aktning för övertygelse och finner
anledning att varna högerkvinnorna landet
runt att lyssna till V. U:s
machiavelli-stiska råd.
Det finnes ingen som helst anledning
till fru von Eckermanns särdeles
speciella tolkning av statsrådet Bergs
mening, som är tydlig nog för den som
vill förstå.
Varför äga icke de svenska
kvinnorna redan fulla politiska rättigheter?
Andra kammaren har trenne gånger
beviljat dem, och frågan har fallit på
Första kammarhögerns motstånd. Det
är således högerpartiets män, som
spärra vägen. Som skäl for sitt
motstånd uppgiva de ofta, att de aldrig
funnit, det kvinnorna i allmänhet bry
sig om att äga politisk rösträtt. Men
då man får antaga, att de
huvudsakligen umgås med högerkvinnor, är det
väl dessa, som visat mindre intresse
för politiskt medborgarskap än övriga
kvinnor. Ett annat vittnesbörd, som
pekar i samma riktning, är att
högerkvinnornas nya sammanslutning,
Moderata kvinnoförbundet, vars
ordförande är fru von Eckermann, icke
upptagit kvinnorösträtten på sitt program.
På fru von Eckermanns frågar ”vad
är det som särskilt vi, högerns
kvinnor, borde ha gjort för genomförandet
av den kvinnliga röstrattenl” är första
svaret således: ni borde ha hyst och
visat ett varmare intresse för
kvinnornas medansvar och medarbete till
fosterlandets bästa.
Detta svar gäller högerkvinnorna i
allmänhet. På dem åter, som genom
sin anslutning till F. K. P. R.
ådagalagt sitt intresse för kvinnornas
politiska rösträtt, kan ställas än större
fordringar och läggas ett än tyngre
ansvar. Det är uppenbart, att
högerkvin-norna inom F. K. P. R. ha bättre
utsikt till framgång än
vänsterkvinnorna, då det gäller att övertyga männen
inom högerpartiet. Och det är denna
uppgift, som de politiska
förhållandena särskilt anvisat dem. Ha de i detta
fall ådagalagt kraftig
sammanhållning, varmt nit ocli seg energi? Ha
de rådplägat om, på vilket sätt de
skulle kunna bryta högerns motstånd
och själva undslippa den pinsamma
dualism, som en övertygad
rösträtts-kvinna och uppriktig högerkvinna
nödvändigtvis måste känna! Eller har
icke denna inre motsats hos många
snarare alstrat en viss likgiltighet för
rösträttsfrågan? Är det ej
uteslutande av ivriga högerkvinnor, som man
kan få höra det för en medlem av F.
K. P. R. något underliga yttrandet:
”det gör ingenting, om vi få vänta”
Det andra svaret på fru von
Eckermanns fråga blir således: ni borde i
flock ha övertygat högerns män som
parti om ert allvarliga ogillande av
deras motstånd mot den kvinnliga
rösträtten efter någon metod, som ni själva
gillade.
Villigt må medgivas att för ett
sådant handlingssätt fordras en ganska
hög grad av politisk självständighet,
klokhet och mognad. Det skulle också
framkallat respekt av alla partiers
män och tacksamhet hos
rösträttsrörelsens alla kvinnor. Högern skulle
hastigt ha kommit till insikt om, att det
bästa den kunde göra för sitt parti
vore att tillförsäkra detta så duktiga
kvinnors stöd.
Men dä bland högerkvinnorna i
allmänhet finnas de flesta motståndarna
till vår rörelse, dä de till F. K. P. R.
anslutna icke synas mera allmänt
förstå, att de just nu ha en särskild plikt
att fylla, dä en liten huvudstadsgrupp
bland dem tyckes anse som sin
uppgift inom F. K. P. R. att utöva den art
av kritik, som gör sandkorn till berg
och som framkallar misstro och
missstämning, ha högerkvinnorna själva
åtagit sig att samla bevismaterialet för
riktigheten av statsrådet Bergs
uttalanden.
Sarah Monod,
Franska kvinnornas nationalförbunds
ordförande, har avlidit i Paris i en ålder av
77 år. Sarah Monod började sin offentliga
verksamhet som sjuksköterska och deltog i
denna egenskap i 1870 års krig. Efter
krigets slut blev hon föreståndarinna för en
diakonissanstalt, vilken befattning hon
innehade i över 30 år. Under hela denna tid
tog hon livlig del i arbetet för kvinnans
höjande och då de franska kvinnornas
nationalförbund stiftades 1901, blev hon dess
första ordförande. Under m:lle Monods
förtjänstfulla ledning utvecklade
nationalförbundet en för de franska kvinnorna
betydelsefull verksamhet och intar nu en
framstående plats inom det internationella
kvinnoförbundet
Lotten von Krgemer.
Den 23 december avled i sitt hem i
Stockholm författarinnan Lotten von Kraemer i
den höga åldern av 84 år.
Lotten voa Krasmers namn har nästan
varit glömt, så obemärkt och ensam har
hon framlevat sina sista år. Och dock var
hon en gång en lysande stjärna i
lamds-hövdingehemmet på Uppsala slott och i det
glada sällskapsliv, som fördes i ungdomens
stad. Hon var en god
amatörskådespelerska, som bl. a. kunde spela ”Antigone” och
”Den stumma’*, så att hon lär ha rört
publiken till tårar, något som väl sällan
händer en dilettant.
Och hon ägnade sig åt diktkonsten med
iver. Många diktsamlingar har hon givit
ut, varibland en blev belönad med Svenska
akademiens andra pris 1872.
Riktigt i harmoni med sig själv och med
tidens smak kom hon, av många skäl, dock
aldrig i sin diktning.
Redan ganska långt tillbaka i hennes liv
märker man en bestämd tendens att uppta
kampen för kvinnans frigörelse. Men
denna tendens stod på den tiden icke högt i
kurs. Den utvecklades emellertid hos henne
mer och mer med åren och hade ej ens
avstannat, när hon överskridit
åttioårsgränsen. Tvärtom gav hon vid fyllda åttiotvå
år ett starkare uttryck för sin känsla för
kvinnornas frihetssak än hon någonsin förr
gjort.
Det var vid den stora rösträttskongressen
i Stockholm 1911, då hon skänkte ett
dyrbart standar till den internationella
röst-rättsalliansen, och försåg det med följande
inskrift, som icke vittnar om
tillbakagåen-de i tanke och strävan:
”Så i molnhöljd dag som klar,
Framåt bjuder vårt standar.
Framåt genom moln och dimma
Mot den nya dagens strimma."
Och icke nog med denna storartade gåva,
som skall skänka heder åt Sverige vid
alliansens alla kommande rösträttskongresser i
skilda länder och världsdelar — hon
bekostade även kongressens gäster en åktur
omkring staden och Djurgården i ett åttiotal
vagnar.
Kortegen tog vägen förbi hennes bostad
vid Villagatan, för att man skulle få vifta
sitt tack till den gamla. Hon stod leende
och lycklig i ett öppet fönster och
besvarade hälsningarna outtröttligt.
Detta tåg av hela världens mest
framstående kvinnosakskämpar gjorde ett så
djupt intryck på henne, att det beredde
henne den lyckligaste dag hon upplevat,
sade hon.
I det hela taget var hennes receptiviiet
in i höga ålderdomen förvånande. Hon
läste t. ex. Strindbergs senaste böcker med
stort intresse. Åven följde hon tidens
händelser i pressen och kunde skriva brev till
sina vänner härom, när hennes dövhet
hindrade meningsutbyte.
RÖsträttsartiklar läste hon med
förkärlek och var själv en av de första i vårt
land, som offentligen gav uttryck åt sin
mening om kvinnans rösträtt. Sista gången
hon i pressen uttalat sig i frågan var
sannolikt den 9 febr. 1890 i N. D. A., då hon
avslutar sin skildring av ”En
idealkvinna1’ sålunda:
”Med ett sinne, starkt och verksamt, välver
mången plan hon i sitt huvud, fri,
men — ett fattas henne, läppen skälver
lätt av harm, av löje, ironi:
’Jag har ingen röst och ingen talan —
gudbevars för varje myndig fru —
men min dotter hon är fri som svalan,
hon är myndig fröken, hon — ännu.”
Ett annat varaktigare minne av sin
kvin-nosakskärlek har hon även lämnat i det
stipendium för kvinnliga studerande vid
Uppsala universitet, som hon stiftade 1872.
Lotten von Kragmer var en ärlig
kvinno-sakskvinna, som aldrig kunde svika.
Därför har hon förtjänat att vi minnas henne,
därför hur hon förtjänat vårt varma tack.
A. M. H,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
