Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADVOKATFIRMAN CARL VICTOR LANDSBERG
Rikstel. 527. Riddarhustorget 18, Stockholm. Stockholmstel. 754.
Brottmål, Äktenskaps- och Testament stvist er.
.............................. Kvinnlig pa,rts talan. ..............................
_(A. F. 1661)
Xi. K. P. R:s verksamnet under 1912.
Svar till ”(ammal domare”.
I en insändare, som gjort sin rond
genom högerpressen, har en ”gammal
domare” påstått, att
rösträttskvinnorna i sin agitation for kvinnornas
politiska rosträtt tillgrepo ^ängda
framställningar till allmänhetens
förvillan-ie oeh förledande. E stöder denna
anklagelse på L. K. P. K:s flygblad n:r
2, ”När kvinnorna sakna rösträtt”, där
det relateras en historia om en stackars
hustru, vilkens man två gånger genom
ett oordentligt liv gjorde av med den
egendom, som hustrun dels genom arv,
dels genom eget förvärv infört i boet.
Den ”vrängda framställningen” skulle
uppkomma därigenom, att flygbladet
läte sina läsare tro, att svensk lag
lämnar en hustru rättslös oeh skyddslös
inför ett dylikt missbruk, medan hon i
verkligheten skulle kunnat undvika allt
detta genom att begära boskillnad.
Det hade varit både bäst och
riktigast, om domarens framställning hade
bemötts från praktiskt juristhåll. Som
mer än en vecka gått utan att något
sådant bemötande synts till, ber
undertecknad att i all blygsamhet få
anföra ett par rader till försvar för
ifrågavarande flygblad, just ur
rösträtts-synpunkt.
Jag skall härvidlag icke spilla
många ord på att tala om
boskillnadsinsti-tutets faktiska och praktiska
otillräcklighet. Att i det här omnämnda fallet
en boskillnadsansökan före konkursen
eller i värsta fall under denna efter all
sannolikhet skulle ha räddat föga eller
intet av denna hustrus första arv, lär
en ”gammal domare” knappast vilja
bestrida; å andra sidan har han ju rätt
i att hela det sedan bekomna arvet
samt de medel, hon efter konkursen
genom eget arbete lyckats förvärva, i
så fall varit oåtkomliga för mannen.
Denna upplysning kunde gärna ha
stått i flygbladet; dess kraft och verkan
i rösträttsavseende hade därigenom
ingalunda försvagats.
Jag vet icke, huruvida det i
flygbladet berättade är ett ”framkonstruerat”
fall eller icke. Men vad jag vet är,
att i nio fall av tio blir förloppet i
verkligheten just det i flygbladet
skildrade, av det enkla skälet, att nio
tiondedelar av dessa stackars hustrur ej
alls känna till boskillnadsinstitutet och
ännu mindre veta, när och hur det kan
användas, eller hur man skall bära sig
åt för att erhålla detta lagliga skydd —
och ingen människa hjälper dem.
Härtill vill domaren antagligen svara, att
ingen har rätt att åberopa okunnighet
om lagen för. att förklara eller
försvara, att han eller hon försummar att
begagna de möjligheter lagen erbjuder.
Mig förefaller det emellertid, som om
detta åtminstone vore mycket
ursäktligt hos dem, vilka såsom kvinnorna
nekats varje befattning med oeh varje
inflytande på lagarna. Det är klart att
en kvinna genom själva detta faktum
ledes att tro, att landets lagar äro så
beskaffade att de skydda henne
omedelbart, utån att hon behöver tillgripa
sådana särskilda åtgärder, som
medgivits i undantagslagar3 vilka
fram-tvungits för att undvika de allra
värsta följderna av att själva huvudlagen
ställer allt vad som är eller blir
hennes till mannens oinskränkta och
ansvarslösa förfogande. Det är just ett
mycket kraftigt skäl varför rösträtt
bör beviljas kvinnorna, och detta ju
förr dess hellre, att rösträttens
utövande mer än något annat tvingar dem
till att intressera sig för och sätta sig
in i den lagstiftning, som ror dem och
som de så väl behöva känna både på
gott och ont. Nu är det ingen
människa, som undervisar dem om denna,
utom just vi rösträttskvinnor; vi hålla
i denna tid kurser över hela landet,
där vi klargöra för kvinnorna all den
lagstiftning, som rör kvinnor och barn
— även boskillnadslagen. Att deras
okunnighet rörande dessa ting är be-
Årsberättelsen ior Landsiöreningen och
lokalföreningarna för kvinnans politiska
rösträtt har nu utkommit, och det kan ju ha
sitt intresse att ined några korta ord
belysa den verksamhet, som utvecklats inom
rösträttsföreningarna under detta år.
Visserligen har 1912 ej varit så i yttre
måtto lysande som sin föregångare,
kongressåret 1911, och ej heller har det varit
av så stort allmänt politiskt intresse. Men
icke desto mindre finns där mycket att
glädjas åt och taga vara på. Det som ur
rösträttssynpunkt sätter sin egentliga
prägel på året är den kungl. propositionen
om rösträtt och valbarhet för svensk
kvinna, vilken framlämnades till riksdagen
1912 och antogs av Andra kammaren, men
föll på motståndet i Första kammaien.
Frågan föll, men den föll framåt med
betydande röstökningar, särskilt i Föista
kammaren.
En annan glädjande företeelse under 1912
är den stora ökningen av medlemstalet.
Medan denna Ökning under 1911 — ti ots
dess speciella egenskap av ”klang- och
glansår” för att tala med professor Clason
— endast uppgick till ett par hundra, har
den under 1912 uppgått till ett par tusen,
eller nogare bestämt till 2,101, och utgjcrde
medlemsantalet 31/i2 1912 14,325. Men som
en stor del av de under årets sista månad
nyförvärvvade medlemmarna ej ingingo
förrän 1913, så torde det ej vara någon
överdrift att påstå, att antalet medlemmar
— de nybildade föreningarnas medräknade
— i närvarande stund uppgår till. minst
15,000.
Antalet nybildade föreningar utgjorde 22
mot 10 under 1911, således mer än det dubbla,
och antalet döda föreningar utgjorde 7 mot
10 under 1911, således även detta en mera
glädjande siffra. Att döma av
förenings-bildandet under detta års första 5 månader
ser det ut, som om 1913 skulle komma att
överträffa sina föregångare. Det har
nämligen redan bildats 13 föreningar och 2
filialer, och antalet föreningar uppgår, då
detta skrives, till 199. Det fattas alltså
blott en enda för att vi ska ha nått det
andra hundratalet. Under de 11 år, som
den svenska kvinnorösträttsrörelsen varit
organiserad, ha 229 föreningar bildats. Av
dessa existera, som sagt, i närvarande stund
199, och 30 ha nedlagt sin verksamhet eller
nppgått i närliggande föreningar. I själva
verket är det — då man betänker de
svårigheter, under vilka föreningar arbeta på
smärre platser — rent av storartat att
endast något mera än Va av alla
föreningarna upphört med sin verksamhet och att
en myeket stor del av de existerande
föreningarna äro så livskraftiga som
framgår av deras årsberättelser.
klagligt stor är fullkomligt säkert;
men det är ingen god logik att
förebrå dem denna okunnighet i samma
andetag, som man säger dem, att hela
lagstiftningen ligger alldeles utanför
deras horisont.
Ifall jag skrivit flygbladet i fråga,
skulle jag låtit denna historia sluta så:
”Visserligen kunde en del av dessa
olyckor ha undvikits, ifall hustrun i
tid sökt boskillnad, men det visste hon
icke, ty hon hade alltid hört, att
lagstiftning icke kom kvinnorna vid.”
Men kanske författaren endast
önskade framställa ett verkligt inträffat fall
och ej ville vara så agitatorisk.
Lund i maj 1913.
Anna B. Wicksell,
jur. kand.
Av de 347 representanter, som under 1912
sutto i centralstyrelsen, voro 150 gifta
(omkr. 43 proc.), 115 lärarinnor i sam-,
ele-mentar- och folkskolor (omkr. 36 proc.). 3
seminarieadjunkter, 8 fil. d:r, jur. kand.
och fil. mag., 3 läkare, 4 författare, 4
artister, 4 direktörer och föreståndare, 19
tjänstemän i post, telegraf och bank, 5
handlande, 3 barnmorskor, 3 fotografer,
1 kemist, 1 organist, 1 tandläkare, 1
apotekare, 1 massör och 1 redaktör.
Efter vad som framgår av
årsberättelsernas säkerligen dock ganska ofullständiga
uppgifter innehas kommunala
förtroendeuppdrag av 352 av L. K. P. R:s medlemmar.
Bestämda uppgifter saknas — utom i fråga
om stadsfullmäktigevalen — dock från de
båda största städerna Stockholm och
Göteborg, vilka alltså icke räknas med, ehuru
de naturligen skulle komma att högst
avsevärt höja siffrorna. Av de medlemmar,
som inneha kommunala
förtroendeuppdrag äro: 61 stadsfullmäktige, 90
medlemmar i fattigvårdsnämnder och -styrelser,
48 fattigvårdare, 69 medlemmar i olika slags
skolråd och -styrelser, 8 i
biblioteksstyrel-ser, 18 i styrelser för
föreläsningsförenin-gar, 6 i skolköksstyrelser, 1 i
saluhallssty-relse, 1 i kyrkoråd, 3 i hälsovårdsnämnder,
1 i drätselkammare, 3 i kommunal- och
municipalnämnder, 4 i
livsmedelskommit-téer, 5 i arbetsförmedlingar, 1 i kommitté
för bostadsräkning. Dessutom äro 3
bostadsinspektörer, 2 revisorer, 3
kommunal-och municipalfullmäktige, 1
kronouppbÖids-kassör, 1 kyrkogårdsföreståndare, 1
fÖr-mynderskapsgranskare och 21 sitta i
styrelser för under kommunernas förvaltning
stående välgörenhetsinrättningar. Slutligen
sitta 64 i styrelserna för männens politiska
organisationer.
Förutom de bekanta
Bergman-Österberg-ska samhällskurserna, som under året
kommit många föreningar till del, ha även
enskilda föreningar anordnat kurser i
sam-hällslära, m. m. Även till en del kurser i
huslig ekonomi ha rösträttsföreningar
tagit initiativet. Många föreningar ha för
att samla medlemmarna och väcka deras
intresse för samhällsfrågor anordnat
regelbundna läs- och arbetsaftnar med
diskussion.
Genom att studera de tabeller över
deltagandet i stadsfullmäktigevalen, vilka
återfinnas i slutet av årsberättelsen, kan
man se, att kvinnornas deltagande varit
ganska stort, på sina ställen t. o. m. större
än männens. Också ha under året valts 26
kvinnliga stadsfullmäktige.
Vid sommarmötet i Lund i juni 1912
väcktes frågan om en kvinnornas
opinionsyttring för rösträtt och valbarhet till
riksdagen 1914. Förslaget vann stor anklang,
och under hösten utarbetades en
fullständig plan, som underställdes föreningarnas
granskning for att sedan föreläggas
centralstyrelsemötet 1913. Mötet antog
enhälligt förslaget, och det stora maskineriet
sattes genast i gång. Nu stå alla
rösträttskvinnor mitt uppe i
namninsamlingsarbetet, och det är att hoppas, att den, som
skriver om verksamheten 1913, skall få
konstatera ett gott resultat av detta viktiga
arbete. Ezaline Boheman.
Nya landvinningar*
Nya F. K. P. R. ha bildats i
Limma-red och Älvser ed, Västergötland, efter
föredrag av fröken Sofia Svensson, i
Finspong, Östergötland, efter föredrag
av fru Ella Billing, i Los, Hälsingland,
efter föredrag av fru Emma Kring,
samt i Liljedal, Värmland.
RYNKTINKTUR
Majorskan Edmann
borttager rynkor och pormaskar. Har en nnderbar
förm&ga att föryngra och försköna, ty hyn blir skär och
genomskinlig. Anses Tara det yppersta medel! sitt slag.
I parti och minnt i
FRANSKA PARFYM MAG AS t N El
Mo wle veraji tÖT
21 Brottn/ngga tan 21, Stockholm
samt i förnämsta Farfyzn&ffärer*
(A. F. 1555X
Avskedsfest för Signe Wollter,
En synnerligen anslående avskedsfest
firades torsdagen den 15 maj för ordföranden
i Ålvsborgsförbundet och Trollhättans F. K.
P. R., fröken Signe Wollter, som med detta
år lämnar rösträttsarbetet för att i
Tyskland bilda eget hem. Festen var anordnad
av Trollhättans rösträttsförening i
Freja-salen, som var festligt dekorerad i
rösträtts-färger med blommor och rösträttsflaggor.
Fru Sofia Spetsberg hälsade fröken Wollter
välkommen och uttryckte
rösträttskvinnor-nas glädje att ännu en gång få samlas
omkring sin ordförande. Därefter framförde
fröken Augusta Björkqvist i ett
varmhjärtat tal Trollhätteföreningens tack. Hon
påminde om den dag, då fröken Wollter
bildade Trollhättans F. K. P. R. och gjorde
sedan en kortfattad redogörelse för
föreningens historia och visade hur fröken Wollter
hela tiden varit dess ledande själ. Särskilt
framhölls bildandet av Ålvsborgsförbundet
och fröken Wollters agitation under
valsommaren 1911, då hon slog rekord som den
flitigaste kvinnliga talaren.
Älvsborgsför-bundets tack framfördes av fröken Ingrid
Bergius, som betonade vad fröken Wollter
betytt ior arbetet i förbundet. Därefter
frihnträdde fru Estrid Holmgren och
framlämnade från rösträttsvänner landet runt
ett rösträttsmärke i guld med kedja,
sammanhållen av en äkta pärla. Gåvan
åtföljdes av ett brev från professorskan Ann
Margret Holmgren, där hon betecknade
smycket som en medalj för trohet i tjänsten
och tilläde: ”Till den ha vi fogat en pärla,
äkta och svensk som du själv.”
Landstingsman A. Johansson talade om fröken
Wollters insats i nykterhetsarbetet, och
landstingsman A. Mellin erinrade om
gemensamma agitationsturnéer.
Därpå kom aftonens glanspunkt, fröken
WTollters tal. Hon tackade för den
vänlighet, som visats henne, och framhöll, att hon
alltid betraktat rösträttsmärket som en
symbol för det gudsrike, som vi tro på oeh
drömma om. Hon erinrade om de ord, som
stå att läsa på varje nummer av tidningen
Rösträtt för Kvinnor: ”Vi kunna aldrig
göra så mycket för en stor sak, som en stor
sak kan göra för oss”, och talade om allt
vad hon för sin personliga del vunnit
genom sitt arbete i rösträttens tjänst. Hop
hade där vunnit sina bästa och mest
värderade vänner, då inga band förena så som
ett gemensamt arbete för ett rättfärdigt
mål. Men för att vinna detta mål, måste
kvinnorna arbeta med världsalliansenö
oskrivna motto som sitt: ”Enhet i det
väsentliga, frihet i det oväsentliga, kärlek i
allt”
Till fröken Wollter Överlämnades från
Ålvsborgsförbundets föreningar en
hedersgåva, bestående av ett silverskrin med 800
kr. i guld.
Stämningen förhöjdes genom väl utförd
musik och sång, hell- och leverop. Telegram
till Wollterfesten anlände från olika delar
av landet. Festen, vari ett 100-tal personer
deltogo, avslutades med en animerad supé.
Ingrid Bergius.
Ett tack.
Då det är mig omöjligt att på annat
sätt nä alla dem, som på Trollhättans
F. K. P. R:s fest den 15 maj genom
personlig närvaro, gåvor, brev och
telegram visade mig vänskap och sympati,
ber jag att härmed få frambära mitt
ödmjuka varma tack.
Trollhättan den 17 maj 1913.
Signe Wollter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
