Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<« Till belysande av frågan om kvinnans pöstpätt
i; har nu i bokhandeln utkommit
I MAN OCH KVINNA
o av
ADRIAN MOLIN .
Pr/® 25 öt*0m
i: Kan också rekvireras direkt från Ungsvenska förbundet, Vasagat. 12,
Stockholm C, som vid rekvisition av minst 10 ex. lämnar rabatt.
Högerpressens kampanj
mot opinionsyttringen.
I.
Aldrig har den kvinnliga
rösträttsrörelsen varit mer uppmärksammad av
vårt lands högerpress än fallet’ varit
detta nådens år 1913. ”Det slagets
uppmärksamhet såge vi helst att vi
slup-pe”, utbrister kanske en oeh annan av
våra läsarinnor vid tanken på de rent
av otroliga saker, som högeravisan i
hennes hemort levererat. Och sant är,
att i Stockholm, G-öteborg och de flesta
av våra små och stora småstäder har
högerns larmtrumma ljudit och dess
väktare ropat sitt: ”1 gevär!” Det är
annat än de tider, då samma press
negligerade oss till den grad, att knappt
-en stackars notis om våra föreningars
görande och låtande fick plats i dess
spalter. Låt oss då först och främst
konstatera, att denna ändrade hållning
visar på ett mycket stort framsteg för
•vår rörelse. Alla de ringaktande ord
man riktar mot den och mot vår
opinionsyttring, all den misstolkning, för
vilken båda äro utsatta, alla de
fram-tidsspöken man manar fram i
högerpressen — vad äro de annat än
symptom av fruktan — en fruktan att vara
den svagare parten i den strid man
utmanat till.
Ur den synvinkeln sett får
Lillkö-pingspostens ledare mot kvinnans
opinionsyttring ett nytt intresse. I sin
iver att klubba ihjäl k vinno rösträtten
och opinionsyttringen klubba de värda
meningsfränderna i högerpressen ofta
nog ihjäl varandras argument, där de
inte nöja sig med att helt enkelt vara
varandras eller kanske en mäktigare
stämmas trogna eko. Att ur den
förvirrade mångfalden av profetior och
lösa påståenden kunna få fram något
som kunde kallas ”sakligt argument”
-erbjuder en viss svårighet, men vi
skola våga ett försök.
De flesta av angriparna äro ense om
att anse opinionsyttringen absolut
meningslös, de många namnen på
listorna skulle endast representera en massa
kvinnor, som ej tänkt över saken och
ingenting begripa av den. De som
vägra sina namnunderskrifter däremot
skulle representera ett ”självständigt
tankearbete”. År det inte bra nog
anspråkslöst av denna press att
alldeles förbise den kraftiga hjälp den
givit dessa senare i deras
”självständiga tankearbete!” Och varför så
mycket hojtande, varnande, så mycket
agitation landet runt mot ett företag,
som a priori förklaras betydelselöst?
Inte är det väl för att ge kvinnorna
den triumfen, som föregående
petitioner och opinionsyttringar ej haft, att
kunna säga i tidens fullbordan: Trots
det att högern mobiliserat alla krafter
och använt sin press landet runt till
motagitation ha vi kommit till
följande resultat, etc. Genom sin taktik har
högern alltså själv slagit ihjäl sin
anmärkning att namnunderskrifterna
skett i tanklöshetens oeh slöhetens
tecken.
Bland de skrämskott man avfyrat
för att avhålla kvinnorna att skriva
på listorna är ”socialistskräcken” det
mest anlitade. Där man brytt sig
om att söka något stöd alls för sina
påståenden, har man sökt det i här
och var uttagna och hopställda siffror
och citat ur Widellska utredningen.
Hur litet stöd hr Widell egentligen
ger åt ”socialistskräcken” torde
framgå av följande citat sid. 66: ”Enligt
den i det föregående lämnade
redogörelsen för valen i de främmande
länder, som infört politisk rösträtt för
kvinnor, kan det icke i något fall
påvisas att kvinnornas röster fördelat
sig ur partisynpunkt på annat sätt än
männens. Det torde knappast finnas
något direkt skäl att antaga att
förhållandena skola bliva andra i Sverige,
därest rösträtten medgives åt kvinnor-
”Lika, nen inte samma piaa.”
Ung svenska förbundet, en
organisation, som enligt sin egen definition
”icke uteslutande” har till uppgift att
bekämpa kvinnans rösträtt, har utgivit
i särtryck första kapitlet av Adrian
Molins ”Svenska spörsmål och krav”
under titeln ”Man och kvinna”.
Avsikten är tydlig, eftersom
slutklämmen i broschyren är en varning
mot att göra kvinnans egenskaper
gällande i statslivet. ”Staten”, säger hr
Molin, ”är människoandens frisägelse
från beroendet av naturen”, men
eftersom kvinnan, enligt vad han på
föregående sidor klarlagt, är en
”natur-bunden” varelse, kan hon icke äga
politisk rösträtt och samtidigt förbliva
kvinna. Vilket skulle bevisas. Det
torde icke löna sig att söka finna
någon mening i detta nonsens.
Ett av de övriga misstagen, i vilka
författaren skrytsamt framhäver sin
okunnighet, är hans föreställning, att
kvinnornas mål är att likna mannen,
icke blott att bli erkända som
likvärda. Den fåfänga, som lyser fram
ur misstaget, är förlåtlig, men icke
den tankeslöhet, som icke kan skilja
på strävan att likna mannen och
strävan för rätten att leva och arbeta i
samhället, en strävan som ju, när det
blott finns en värld för bägge könen,
nödvändigt måste inrikta sig på
borttagandet av manliga arbets- och
kunskapsmonopol.
Ett platoniskt erkännande av ett
likavärde är av föga värde, det märker
man bäst av det följande, när hr Molin
mäter ut åt kvinnorna de områden, där
hon nådigst bör få tillåtelse att verka,
och går så långt, att han t. o. m.
föreskriver i vilka fakulteter hon möjligen
bör få studera, vilken art av kunskap
hon bör kunna smälta o. s. v.
En grövre kränkning av
personlig-hetsbegreppet kan icke gärna tänkas,
ej heller en mera skärande illogik av
«n man, som samtidigt erkänner
kvinnans rätt till personlighet. Hr Molin
är inne på samma tankegång, som hr
Gezelius i riksdagen vid en
rösträttsde-batt uttryckte så fascinerande groteskt
i orden: kvinnan och mannen stå på
lika, men inte samma plan. E. W.
Ett originellt argument.
Mångahanda äro de uttalanden, som i
dessa yttersta tider göras mot kvinnans
politiska rösträtt. Högertidningarna landet
runt överbjuda varandra i skrämmande
argument: det gamla temat, men med mer
oeh mindre välljudande variationer. E-n
alldeles särskild form av pressagitation är de
s. k. insändarna. När man läser insändaren
och sedan signaturen under densamma,
förefaller det ibland, som om dessa båda icke
voro presenterade för varandra. Eller vad
sägs om följande citat ur tidningen
Gott-länningen för den 30 maj?
Sedan insändaren, som kallar sig ”En
gottländsk bonde”, framhållit sina åsikter
varför kvinnorna ej böra ha politisk
rösträtt, fortsätter han:
”Det hela förefaller till den grad så
pockande och framfusigt, att man torde finna
motsvarighet härtill endast hos
egensinniga, bortskämda och illa uppfostrade barn.
Snikna, äregiriga, maktlystna och
despo-tiska kvinnor ha, särskilt när de haft
tillfälle att använda fega och erotiskt svaga
män som redskap, visserligen åstadkommit
stora händelser, som dock sällan varit
mänskligheten till fromma. Jag vill i
förbigående endast peka på den bibliska
berättelsen om Simson och den av fllistéerna
besoldade kvinnan Delila — andra
historiska fakta att förtiga.
Det har flera gånger förekommit under
nu pågående riksdag, att ’utåtrullade’ och
alltså kasserbara voteringssedlar avlämnats.
Detta synes tyda på att dessa sedlars resp.
avlämnare äro fega stackare, som endast
bemöda sig om att, som man säger, vända
kappan efter vinden. Redskapen finnas
således redan på platsen i avvaktan på
ankomsten av någon eller några skickliga
Delilor, som förstå konsten att riktigt sköta
dem.”
Ja, mycket har anförts mot dea
kvinnliga rösträtten, både i tal och skrift, men
att använda de utåtrullade sedlarna vid
voteringar under riksdagen 1913 som ett
argument mot kvinnorösträtten, torde slå rekord
i befängdhet. Vad menar den ärade
insändaren? Den enda möjliga tolkningen av
hans ord torde vara den, att de
riksdagsmän, som kompromissa med sin
övertygelse genom att rulla sina voteringssedlar
utåt, skola tillsammans med de kommande
kvinnorepresentanterna i riksdagen bilda
ett parti till landets fördärv. Det behövs
endast vanligt bondförstånd för att le åt
en sådan fantasi.
RYMKTIMKTUR
Majorsk&n Idmam
borttager rynkor och pormaskar. Har en tmderbar
förm&ga att föryngra och försköna, ty hyn blir BkSr och
genomskinlig. Anses vara det yppersta medel i sitt slag.
I parti och minut I
FRANSKA PARFYMMA GAStNEI
So vlever&m tör
21 Drottningga tan 21, Stockholm
90" samt i förnämata Parfymaffårer.
_(A. F. 1555).
Hur ungsyenskarna hjälpa
rösträttskvinnorna.
Verklighetsbild.
Unge hr F. och unga fröken K. äro ute
på en söndagseftermiddagspromenad. De
ha slagit sig ned på en soffa i parken, ock
samtalet har nästan avstannat.
Han (plötsligt): — Är det sant att da
gått in i F. K. P. R.f
Hon: — Jaa.
Han: — Åh tusan! År du intresserad ar
politik? Det visste jag verkligen inte.
Hon: — Nää, det är jag inte.
Han: — Varför har du då gett dig med
suffragetterna, om jag får fråga!
Hon (om en stund, sakta och
eftersinnande): — Joo, för jag tror, att när jag blir
30 år, som du är nu, så är jag lika klok
och ”mogen” som du är nu och då kan
jag rösta på riksdagsman lika förståndigt
som du, om jag får rösträtt.
Han (med betoning): — Jag är med i
U. S. F.
Hon: — Jaså. Varför har du gett dig
med Ungsvenskarna, om jag får fråga?
Han (vårdslöst): Tja. Ser du, jag var med
på Ejnar Sjöholms svensexa i lördagskväll,
och då kom Karl Herrman — du vet han
är chef för ”Ungsvenskarna” här — och
bad mig skriva på en lista, och jag tog
just inte så noga reda på vad det var —
du förstår! — utan tänkte: Kan jag göra
dig en tjänst med det så — gärna för mig.
(Paus.)
Hon: — Jaså, ni män ta politiken på det
viset! Jag erkänner att jag inte brytt mig
värst mycket om rösträtten hittills, men i
morgon ska jag gå till byrån och hämta
opinionslistor, och sen ska jag gå ut och
samla namn för rösträtten, för nu förstår
jag, att vi kvinnor äro lika ”mogna” som
ni. — Tack ska du ha för upplysningen!
— Adjö! —
Sade och gick. Esste.
N amninsamlingen.
Från Kristianstad skrives:
Kristianstads F. K. P. R:s
namninsamlingskampanj inleddes med ett flygblad,
som medsändes den välvilliga liberala
tidningen i staden och Årbetets upplaga i
trakten — båda dessa tidningar äro
mycket spridda. De ha också sedan tagit in
uppsatser i rösträttsfrågan. Trots en
energisk motagitation från den konservativa
tidningens sida tyckes intresset för
rösträtten vara stort, mest hos de ensamstående
kvinnorna men också hos de gifta. Ej sällan
får man av dem till svar: ja, nog tycker
jag det vore rätt att kvinnorna finge
rösträtt, men för husfridens skull så...
Visar ej det hur väl den behövs? —
Motståndarna — eller rättare de tveksamma och
likgiltiga, ty direkta motståndare möter
man sällan — finnas mest bland de burgna
gifta kvinnorna. Emellertid verkar hela
namninsamlingen mycket uppryckande och
sprider intresset för rösträtten på ett
utmärkt sätt.
Från landsbygden ha kommit flera
erbjudanden om arbetskrafter, och vi ha goda
förhoppningar om att insamlingen som nu
kommer dit, också där skall ge ett
påtagligt bevis för kvinnornas allmänintresse.
Rösträttsbyrån.
Under tiden 15 juni—15 ang. hålles
Rösträttsbyrån icko öppen n&gon
e. m. i veckan.
na. Det ojämförligt största flertalet
av de kvinnliga väljarna kominer helt
säkert att utgöras av kvinnor, som
ifråga om sin röstgivning följa sina
manliga anhöriga. Visserligen måste
helt naturligt det politiska intresset,
och därmed deltagandet i valet komma
att ofta visa sig större hos det ena
partiets kvinnor än hos det andra
partiets, men detsamma gäller ju även om
männen. Det är sålunda mycket
möjligt att socialdemokratiska kvinnor
komma att begagna en eventuell
rösträtt i större utsträckning än kvinnor
tillhörande de borgerliga partierna,
men i så fall torde man kunna utgå
ifrån att förhållandet knappast ställer
sig annorlunda i fråga om männen.
Intill dess erfarenheten vare sig från
Sverige eller något annat land
ådagalagt motsatsen, torde man vara
berättigad antaga, att kvinnorna på varje
ort vid valen fördela sig i partier på i
huvudsak samma sätt som männen
Ur sifferuppgifterna sid. 67 meddela vi
följande siffror: Vid valen till andra
kammaren år 1911 avgåvos följande
antal valsedlar: moderata 188,691;
liberala 242,795; socialdemokratiska 172,196.
Hr Widell beräknar att om kvinnorna
deltagit i detta val skulle antalet
valmän blivit: moderata 333,520; liberala
416,934; socialdemokratiska 310,436. Det
socialdemokratiska partiet skulle
således trots kvinnornas deltagande i valet
blivit det till numerären minsta av de 3.
När därför högerpressen som
omedelbar följd av kvinnorösträtten
räknar upp genomförandet av långt
gående socialdemokratiska önskemål är det
från dess sida en medveten bluff
avsedd att skrämma särskilt
högerkvinnorna från att teckna sina namn på
listorna. Elin Wahlquist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
