Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£2n pilgr
Sommarens stora händelse inom den
engelska rösträttsvärlden är den
”pil-grimage”, som anordnats av National
Union of Women’s Suffrage Societies
(den engelska landsföreningen, vars
ordförande är mrs Faweett). Från
norr, söder, öster oeh väster ha under
sommaren dess färger vajat över
landsvägarna till London, och det röda,
gröna och vita har till hundratals byar
och städer i hela England bragt
budskap om de laglydiga
röstjättskvinnor-nas fasta hopp och outtröttliga energi.
Ändamålet med färden var
trefaldigt: 1) att uppmuntra det personliga
deltagandet i rösträttsarbetet; 2) att
visa oriktigheten i det ofta upprepade
påståendet att de stridande
rösträtts-kvinnornas taktik vänt den allmänna
opinionen i landet mot
kvinnorösträt-te, och 3) att nå så många som
möjligt av landets befolkning och för dem
klargöra innebörden av kvinnans
rösträtt.
Deltagandet i färden har varit
storartat. På 8 olika huvudvägar drogo
rösträttskvinnorna mot London, och
otaliga voro de bivägar, på vilka
ständigt nya skaror slöto sig till dem. Den
första processionen startade den 18
juni från Newcastle, där över 100
ivriga rösträttskvinnor började färden
med fanor och musik, och dagen efter
satte sig n:r 2 i gång från Landsend,
Englands sydligaste udde. Alla
deltagarna ha visat en outtröttlig energi
och en aldrig svikande offervillighet;
många vandrade hela vägen, andra
voro med om en vecka, två eller tre
veckor o. s. v. — många som bara
kunnat komma ifrån över en söndag, ha
givit denna åt saken och följt med så
långt de kunnat.
Hög ålder tycks ej ha utgjort något
hinder för deltagande. En deltagare
var hela 95 år. Från Irland kommo dess
Ur sommarbarns
-journalen.
Ett apropos till opinio&syttringen*
Av Frigga, C&rlberg.
Motto: Kvinnans plats är i hemmet.
Gammalt bekant riksdagscitat.
”Anmälning av sommarbarn kl. 10—12
f. m.” stod anslaget på min tamburdörr
under maj och juni månader, men det
hindrade icke att ringningarna ibland
började redan kl. 8 eller 9. Förklaringarna
kommo i rivande fläng: ”Ser frun, jag
kommer från kontorsstädningen och ska bort
te Petterssons och mangla halv nie. Glöm
inte barna — frun känner mina
omständigheter.” — Och borta är hon, utan att jag
hinner göra henne en enda fråga. Jag
känner, som sagt, hennes ”omständigheter” —
en sjuk man, sex minderåriga barn och
10 kr. i månaden från fattigvården — en
kvinnas nästan övermänskliga arbete som
familjeförsörjare, som husmor, mor,
sjuksköterska m. m. m. m.
Kvinnans plats år i hemmet!
Jag tycker mig med ens förflyttad till
åhörareläktaren i Första kammaren,
lyssnande till en sonor manlig stämma, som
förkunnar denna av ingen kvinna — men
av Sveriges lagstiftning — motsagda sats
och hör hur talaren applåderas av sina
kolleger,
— Andersson Iofte se till ungarna, mens
jag rände hit, säger en annan, men jag
har inte ett ögonblicks ro, när jag vet han
är ensam med dem, han har inte mer
förstånd på barn än en fluga. Frun
glömmer väl inte Lisa och Sven och Per och
Greta — och lilla Daga, förstås. Då hon
gör det sista tillägget, är hon redan
utanför tamburdörren för att fortast möjligt
intaga sin plats i hemmet.
— Skulle frun inte kunna hjälpa mig av
med spädbarnet också, ber en liten
ömklig blek kvinna och hostar styggt, så jag
kunde börja arbeta.
båda äldsta rösträttsvänner, mr och
mrs Haslam, båda ett gott stycke in
på 80-talet, ett lika gammalt par kom
från Wales, och 70 år tycks rent av ha
varit en vanlig ålder. Från Cornwall
kom en av denna trakts veteraner, mrs
Ramsay, även hon Över 80 år. Vid ett
tillfälle berättade hon huru bedrövade
hon och hennes dotter, en medicine
doktor, varit, då denna senare blivit
hindrad att deltaga i färden, men hur hon
till sist fått en idé: ”Men varför
skulle inte mamma gå med?” Ja, varför?
Och mrs Ramsay tänkte: jag kan väl
alltid följa med första dagen till en
uppmuntran för de andra som äro
yngre. Så hade emellertid den ena
dagen lagts till den andra, och innan
hon hunnit besluta sig för att avbryta
färden, var hon framme i London —
efter 6 veckors fotvandring. En särskild
entusiasm väckte naturligtvis mrs
Fawcetts deltagande i färden. Trots
sina 65 år slöt hon sig effer
hemkomsten från Budapestkongressen till
tåget och var med om alla dess
strapatser, alltid outtröttlig i att tala på små
improviserade möten vid vägkanten.
En betydlig del av pilgrimernas
verksamhet bestod nämligen i att vid alla
möjliga tillfällen göra propaganda för
rösträtten, genom att tala till vem de
träffade på vägarna, genom stora
de-monstrationsmöten om kvällarna,
genom utdelande av tidningar och
flygblad, medförda på en särskild lastvagn.
Vad befolkningens mottagande av
pilgrimerna beträffar, var detta i det
stora hela synnerligen välvilligt.
Särskilt i Cornwall och södra England
mötte pilgrimerna det livligaste
intresse, icke minst från de lokala
myndigheternas sida, och överallt kommo
stora åhörareskaror — stundom
uppgående till över 15,000 — till deras möten.
Ensamt i Cornwall såldes 80 dussin
— Men den lille är ju bara sex veckor,
och ni ger honom väl di?
— Ja, det gor jag, men det är så svårt
att höra hur ”han” jämt skäller för att
jag inte arbetar och hjälper till att
försörja barnen.
— Er man begär väl inte att ni ska gå
till fabriken, när ni har fem barn, det
minsta bara sex veckor?
— Jo, han tycker det är orättvist att han
ensam ska slita för oss. Och det är det ju,
— Sliter inte ni i hemmet för honom
och barnen?
— Joo — men det räknas inte.
— Nej, det räknas icke, även om ni i
det slitet mister ungdom och hälsa oeh
livsmod och offrar er sista blodsdroppe.
Och det kommer aldrig att räknas för
något, förrän kvinnan fått politisk rÖBträtt
och kan kräva aktning för sig och sin
”plats i hemmet”. — Ni har ju läst
flygbladen ni fick? Och visat dem för er man,
som jag sa er?
— Jo då, och jag vill så gärna skriva
mitt namn på listan.
— Tycker er man också att kvinnorna
ska ha rösträtt?
— Å, visst inte. Han sa att fruntimren
ska sköta sitt hem och sina barn och inte
lägga sig i politik, som herrarna i
riksdagen säger.
— Åndå vill han att ni ska ha
fabriksarbete och försumma hem och barn
därigenom?
— Ja, jag vet inte hur han får’et att
gå ihop, och om jag frågar honom, så
säger han att det begriper jag inte. Får
jag då säga honom att frun kan inte ta
den lille? Jag vill ju helst behålla honom
själv — fast det är svårt att få höra så
många hårda ord för det.
Där hon skrev sitt namn på listan, blev
en plump — vållad av en moders
glädjetårar över att få behålla sin plats i
hemmet — mot mannens vilja.
Detta är icke ett enastående fall.
Medan mammorna i tamburen vänta på
att deras tur skall komma, studera de
röst-rättslitteratur, och diskussionen blir
stundom mycket livlig, fastän enigheten är ode-
Common Cause (N. U. W. S. S:s
tidning) och utdelades över 10,000
flygblad.
Pilgrimerna från norra England
hade under en stor del av vägen
synnerligen obehagliga förelöpare i en del
medlemmar av antiforeningen, som
vandrade samma väg ett par dagar i
förväg, varvid de anordnade möten och
iv^gt uppmanade åhörarna att ställa
till bråk vid de möten pilgrimerna
sedan anordnade på samma ställen. På
en del platser följde man dessa
uppmaningar, och mötena stördes av skrän
och tjut och ibland t. o. m.
stenkastning. På ett ställe höll mötet på att
upplösas på grund av en drucken mans
bråk, då en präst bland de
närvarande föreslog att den druckne skulle
placeras på estraden som ett exempel på
de män, som ha rösträtt. Förslaget
väckte allmänt jubel, ordningen
återställdes, och mötet kunde fortsättas.
Många flera äro emellertid de
platser, från vilka det berättas om det
bästa mottagande och det livligaste
intresse även i dessa delar av England.
I en stad visade fackföreningarna prov
på sin ställning till frågan genom att
bilda en hederseskort för den
talarin-na, som hade i uppdrag att redogöra
för ändamålet med pilgrimsfärden för
en åhörareskara, som vid ett
föregående tillfälle visat sig bråkig och
besvärlig. Präster, universitetslärare,
parlamentsledamöter, det praktiska livets
män och på olika områden
framstående kvinnor erbjödo gång på gång
sina tjänster som talare vid mötena.
Den 25 juli hade alla de olika
processionerna äntligen nått fram till
London, och samma kväll höllos 30
väl-komstmoten i olika delar av staden.
Dagen efter, den 26 juli, ägde
pilgrimsfärdens upplösning rum, vilket skedde
genom ett storartat
demonstrations-möte i Hyde Park, besökt av 60- 80,000
människor församlade kring 19 talar-
lad. Flera av hustrurna tala med
stolthet om att deras män gilla saken och ha
uppmanat dem att skriva sina namn på
listan. — ”Min gubbe blev så himlaarg”,
höres en upprörd röst, ”då han fick läsa
flygbladet och sa, att jag skulle hälsa dendär
rösträtts frun och hon behöver inte sätta
dumheter i huvet på mig — ’vi karlar kan
slå ut rutor själv*, sa han. — Och ska den
konsten vara detsamma som politisk
rösträtt, så är han en riktig storkaxe. FÖrra
månaden fick jag tvätta en hel dag åt
vi-cevärdinnan för två fönsterrutor som
gubben slagit sönder i fyllan och villan,”
— Rösträtt? Tacka för det att jag vill
ha politisk rösträtt, ljuder en kraftig
stämma, som jag känner igen att tillhöra en
synnerligen duktig ”hjälpgumma”, särskilt
varmt rekommenderad av föreståndarinnan
for Göteborgs arbetsförmedlingsanstalt.
— Jag undrar vilken av oss båda som
mest förtjänar att ha rösträtt — han eller
jag? Är det inte jag som försörjer
familjen kanske? Får jag inte till och med
hålla gubben med fylla för husfridens skull?
När vi i vintras var hos prästen och skulle
varnas, och han talte så vackert om plikt
och försoning och ungdomskärlek, och
gubben gråt, så tårarna tillrade i skägget på’n
och lovade bättring, så var jag ett nöt som
vanligt och trodde på hans ord och satte
mig ut för en kostym åt honom för 30
kronor. Två gånger i vår har jag fått lösa
ut den — en gång med 15 kronor och en
gång med 12. Och var matbit ungarna
stoppar i sig och vartenda plagg de har
på sig, är det jag som slitit ihop. År det
han som bör rösta för lagar, som rör rätt
och ordning i landet, eller är det jag?
Svaret hon fick borde ha tillfredsställt
henne, och hennes första fråga, när hon
kommit in och skulle anmäla barnen för
sommarvistelse på landet, var efter listan
för att skriva sitt namn.
— Låt barnen komma ut, snälla frun, så
de slipper hemmet de veckorna, bad hon.
Och så sprang hon — hon hade försummat
en hel arbetstimme, där hon var sysselsatt
med rengöring vid ett bygge.
Kvinnans plats är i hemmet!
stolar, alla uppresta i en cirkel kring
”the reformer’s tree” — en plats som
varit vittne till så gott som allt
offentligt missnöje och alla offenliga
protester i England. Största
uppmärksamheten tilldrog sig den tribun, från
vilken mrs Faweett och mrs Chapman
Catt talade, båda kraftigt
understrykande betydelsen av kvinnorösträtten
för ett effektivt bekämpande av den
vita slavhandeln. Mötet hade tagit sin
början kl. 5, och kl. 6 gavs med
hornstötar signal till resolutionen, vilken i
all sin enkelhet lydde: ”Detta möte
fordrar ett regeringsförslag om
rösträtt för kvinnor.” Så få röster
höjdes mot denna resolution, att man
praktiskt taget kan säga, att den
fattades enhälligt. Stor entusiasm rådde
under hela mötet, tidningar och
flygblad hade strykande åtgång, och var
pilgrimerna visade sig, hälsades de
med ljudliga ”cheers”
Den förnämsta betydelsen av en
pilgrimsfärd som denna ligger i den
visshet den givit de kvinnor, som i snart
50 år outtröttligt arbetat för rätten att
tjäna sitt land, att de ha så stora
skaror bakom sig i sitt krav på denna
rätt, samt däri att den hos var och en
av sina deltagare ingjuter en levande
känsla av just hennes egen personliga
insats i arbetet.
Ester Brisman.
RYMKTIMKTUR
‘ ^ ^Majorskan Edmann g
borttager rynkor och pormaskar. HaT en underbar
förmåga att föryngra ocb försköna, ty byn blir BkSr och
genomskin2ig. Anses vara det yppersta medel i sitt slag.
I parti och minut i
FRANSKA PARFYMMAGASINET
HovleverantÖr
21 Drottninggatan 21, Stockholm
nr samt i förnämsta Farfymaff&r e r. "Til®
(A. F. 1555).
Den nästa såg så glad och pigg ut, att jag
måste fråga henne, om hon vunnit en
större summa på lotteri.
— Ja nästan, gubben har fått två år på
Härianda för inbrott, och nu har jag det
så gott, så jag vet knappt att jag har ett
hem. Jag har tagit ledigt från fabriken
i förmiddag för att anmäla barnen till
landet.
Kvinnans plals är i hemmet!
Ännu en bild — den sista — måste jag
ta med. Det är en ung kvinna med ett
blekt, tärt ansikte och djupa, sorgsna Ögon.
Jag känner hennes historia sedan fyra år
tillbaka, då hennes yngsta barn föddes. Det
var dagen före julafton, och hon visste att
hennes man, som var sjöman oeh varit
borta över ett halvt år, skulle snart vara
hemma. Hon hade inte vågat skrivå till
honom att hon väntade ännu ett barn —
han hade blivit så otålig när Karin kom
— och tänkte att han kanske förlåter
henne lättare, när allt är över. Och så kom
han själva julafton — —. Hon anklagar
honom icke — tvärtom. ”Det är ju klart,
att när en sjöman efter lång resa kommer
hem, så vill han att hustrun ska vara glad
och frisk och inte ligga hjälplös i en säng.
Och så var det ju kostnaderna också både
för mig och för den lilla nyfödda. Men jag
hade inte trott att han skulle ta det så
illa. ’Jaså, är det så fatt’, sa han, *är detta
jultrakteringen du bjuder på, så kan du få
vara ensam om den!’ — Så kastade han en
femma på täcket och rusade sin väg, utan
att bekymra sig om, att han i farten slog
omkull Gunnar, som han alltid tyckt om.”
— Sen har han aldrig hörts av.
Fattigvården ger henne 12 kronor i
månaden, och hon arbetar i en kappfabrik. De
två minsta barnen har hon i krubban, och
Gunnar har börjat skolan. Nu har läkaren
förbjudit henne arbeta efter senaste
blod-störtningen.
Kvinnans plats är i hemmet!
Varför göra icke herrar lagstiftare detta
till en möjlighet?
Kvinnorna önska ingenting högre oeh
därför äro de med om opinionsyttringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
