Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ensamma stunder...
Av Jane Gernandt-Claine.
En brännande fråga.
J. E. JOHANSSON: Reglementeringen i
Stockholm. Wahlström & Widstrands
förlag 1913. 133 sidor. Pris 2 kr.
Professor Johanssons ställning till
regle-menteringsproblemet har nyligen kommit
till uttryck i hans klart och skarpt
avfattade reservation till
reglementeringskom-mitténs betänkande, för vilken kommitté
han utfört en statistisk undersökning
angående det s. k. reglementeringssystemets
tillämpning i Stockholm. Då emellertid
den stora allmänheten vanligen har foga
tillfälle att taga del av ett digert
kommittébetänkande, har man anledning vara
författaren tacksam för att han
sammanfattat resultatet av sin undersökning i
föreliggande lilla, bok. Den bjuder, utom på en
inledande historik av reglementeringens
tillkomst och omfattning vid olika tider,
på ett allsidigt belysande statistiskt
material, vilket även vid ett flyktigt studium
därav tyckes så nedgörande beträffande
reglementeringssystemets påstådda ”nytta”,
att man måste med häpnad fråga sig, hur
en kommitté, som haft detta material till
sitt förfogande, likväl kunnat förorda
reglementeringens bibehållande.
För varje tänkande människa — och
författaren intar fullkomligt denna
ståndpunkt — är ju reglementeringen
tillräckligt utdömd på grund av etiska och
rätt-färdighetsskäl, men mången har likväl
betraktat den som ett ”nödvändigt ont”. Då
nu även dess hygieniska värde bevisas
vara mer än tvivelaktigt, finnes då någon
ursäkt for att den längre skall tolereras?
Och framför allt, nu då ”systemets” sista
bålverk undergrävts, skola ej kvinnorna
förena sig att rikta ett avgörande
dråpslag mot denna skamliga
undantagsförord-ning, vars skugga faller över hela deras
kön!
Ej blott är reglementeringens nytta
mycket tvivelaktig, det kan starkt ifrågasättas,
huruvida de byråskrivna kvinnorna ej
utgöra en större smittofara än andra
prostituerade, enär de av fruktan för de straff
som ”brott mot reglementet” medför, till
mycket stor procent långa tider
undandraga sig besiktning och vård — en vård, som
flertalet sannolikt skulle söka på en
poliklinik, om denna fruktan bortfölle, d. v. s.
tvång sbesiktningen avskaffades och
ersattes med en välordnad, lätt åtkomlig och fri
sjukbehandling. Det är ohyggligt att lära
känna i vilken grad könssjukdomarna
härja bland de prostituerade. Blott ett par
siffror ur prof. Johanssons avskräckande
statistik må anföras: Av de 1591 kvinnor,
som inskrivits under åren 1885—99, har
syfilis konstaterats hos 1,094. Sannolikt har
dock en god del av de övriga också haft
sjukdomen. Minst 69 proc. av de
inskrivna kvinnorna kunna sålunda anses hava
förr eller senare ådragit sig syfilis.
Ungefär hälften hava smittats före 20 års
ålder och högst Vs efter 25 år. ”1 alla
händelser”, säger förf. i detta sammanhang,
ӊr det klart, att den kundkrets, med
vilken de unga kvinnorna komma i beröring,
i sanitärt hänseende måste betecknas som
synnerligen farlig”.
Har icke den nyligen avlidne professor
Möller rätt, då han anser, att de personer,
som utgöra prostitutionens stadiga
kundkrets, borde ”såsom en sanitärt
samhälls-vådlig företeelse sidoställas med
prostitutionen?”
Prof. Johansson framhåller som
reglementeringens kanske största våda, då man
betänker dess bevisligen så ringa värde
som sanitärt skydd — den kvasi-garanti,
som den trots allt utgör i allmänhetens
medvetande. Den faktiskt uppmuntrar till
oförsiktighet och lättsinne! Det finns, kort
sagt, ingen synpunkt, ur vilken den icke
ar förkastlig, det har, om ej förr, denna
statistiska undersökning klart och tydligt
Framför mig ligga några
tidningsartiklar rörande mitt kön och
rösträtten, och jag har läst men gör det icke
längre. Jag sitter bara och inbillar
mig höra mnmlet av eviga vågor, som
stiga och falla sedan tusen och åter
tusen år, burna av en och samma
dunkla och demoniska makt: männens
eller en hel del mäns dova ovilja mot
mänsklighetens andra hälft, mot
kvinnorna.
I ensamheten härinne i mitt rum hör
jag denna känslas pulsslag lika
tydligt som hölle jag en klocka i min hand
och försökte räkna urverkets
svängningar. Hur snabba äro de ej, hur
otåliga i sin lidelse. Jag lyssnar, och
ett ögonblick sammansnöres mitt
hjärta. Det är en kraft av evighet och till
evighet, tänker jag, någonting i vissa
fall lika hemskt och oförklarat som
elektriciteten kan vara det. Vilka
vreda böljeslag ha icke slungats mot det
i många avseenden så hemlighetsfulla
något, som är kvinnoväsendet, vilka
störtsjöar av hån, av hat och av förakt.
Vad ha vi icke måst bära igenom
seklerna, vi, de så kallade svagare, och
hur stilla har vårt kön icke gått sin
gång genom tiden, hur slutet i sig
självt, hur buret av mystik, med
varelsens gåta innesluten i sin höga hand
som en tiggerska kan gömma ett
smycke.
Aldrig — och det är vår stolthet och
vår ära — ha vi svarat med hat mot
hat. Icke vid någon tidpunkt, i något
samhälle eller någon bekännelse ha vi
rest oss i ovilja mot mannen, så vitt
tilltaget är det ingenium vi kalla vårt
och som den största bland de stora,
Kristus, blickade ned i liksom
solljuset kan sänka sig i en källa. Här jag
nu sitter för mig själv och funderar,
gripes jag av en plötslig ödmjukhet
inför det höga hos kvinnokönet, detta,
som bara är färdigt att tillge utan
inskränkningar och utan mått, vår
styrka och vår svaghet, säkert något av
det mest svårtydda i den mänskliga
själen. Vår gång genom
århundradena är den eviga sagan i en tillvaro av
störningar och buller, ofattlig för oss
själva nästan, liksom tillhörande ett
annat och högre plan. Vore jag icke
kvinna i varje fiber av min varelse
och så intresserad av syntesen i mitt
eget köns förnimmelseliv — icke minst
gent emot mannen, skulle jag vilja
tillhöra det starkare könet för att — med
en omskrivning av Heidenstams ord
— ge kvinnorna all den heder oeh
hyllning de förtjäna.
Men allt detta för mig bra långt
från ämnet, från rösträtten med andra
ord. Låt oss återvända till de
beskyllningar skapelsens herrar framkasta
emot oss i akt och mening att bevisa
ådagalagt. Må de hustrur och mödrar —
och sådana finnas tyvärr — som i
reglementeringen egoistiskt vilja se ett skydd
för familjens hälsa, av dessa siffror tagas
ur sin sorgliga villfarelse! Må de som
Ömma för de olyckligaste bland sina
medsystrar, därav inse, att reglementeringen
är det starkaste hindret för dessas
återgång till ett hederligt levebröd. Må
slutligen alla kvinnor med dessa oavvisliga
fakta för ögonen enas i en energisk kamp
mot prostitutionens månghövdade hydra,
vilken, oavsett det elände den sprider, mer
än något annat hämmar och förgiftar
deras strävanden för sitt kons sociala och
ekonomiska oberoende av mannen.
C. v. K.
vår oförmåga att kunna bli
betraktade som fullt ansvariga
samhällsmedlemmar. Men... vad är icke en kvinna
oförmögen till ur rättroende herrars
synpunkt? Hon eller hennes kön —
könet som det hette för hundra år
tillbaka — måste ha bra starka skuldror
för att kunna bära på så många fel
och ändå hålla sig upprätt. Hon är
likgiltig för allmänna ärenden, alltså
mindrevärdig som väljare, hon visar
en påfallande brist på sans, är
upptagen av idel småting och sist men icke
minst en fiende till sitt eget kön.
Fiende till sitt kön... Hur många
herrar har jag ej hört påstå detta.
Herrarna veta ju allt bättre än vi och bli
i allmänhet högst förvånade, när man
tillåter sig en anmärkning om att vi
dock borde ha intrycken i första hand,
när det gäller oss själva. Så förklara
de att ingen är grymmare mot
förolyckade varelser bland kvinnorna än
vi, men vad mig beträffar, har jag
alltid hört detta påstående med häpnad.
Ty om jag får komma med min
erfarenhet, då det gällt dessa olyckliga,
blir en kvinna blott så mycket mera
mild mot de så kallade fallna, som hon
själv står högt i sedligt avseende. När
jag nu tänker mig om, har jag aldrig
hört mina medsystrar yttra sig om
dem annat än fyllda av ett sorgset
medlidande, som ingen herre ännu känt
för varelser utanför de samhälleliga
skrankorna.
Vidare — och harmens rodnad stiger
i mina kinder — skulle vi kvinnor
hemfallit åt bruk och missbruk av
sprit och tobak. Att försvara sig vore
härvidlag en självanklagelse, och
påståendet faller på sin egen överdrift
— och på sin löjlighet, särskilt när
man betänker att det gäller
svenskorna, jordens kanske stoltaste och mest
adliga kvinnotyp, så full av
medveten, mild försynthet, så stilla, så
värdig, så genomlyst av besjälat inre ljus.
Men — detta är inte allt. Vi skulle,
om man får tro herrarna — somliga
herrar — inte längre vara skickade
för giftermål till följd av könets
förfall under de sista tiotalen av år, vi
skulle inte vara goda nog att se om
hus och hem, inte–-. Man måste
le, sist och slutligen är det att
föredraga framför motsatsen.
Bara detta att vi inbilla oss hysa
intresse för politik skulle, enligt
påstående från dessa håll, ha gjort oss
odugliga att fängsla skapelsens
herrar — i Skandinavien. Ty i de
romanska länderna är det icke så. Det skulle
nog mera än en intelligent svenska
kunna intyga. Har man varit gift ett
par tiotal av år, vet man för övrigt
av sig själv att ens man rent av
fordrar att man ska vara hemma i litet
av varje för att roa honom om inte
annat. Och att förena det nyttiga med
det nöjsamma för ett så lovligt mål
borde väl inte möta klander ens från
de allra strängaste maskulina kretsar.
Men dessa herrar äro icke lätta att
tillfredsställa. Tack vare rösträttsfrågan
lära vi ha blivit urståndsatta att
laga en omelett, vi som — jag talar av
erfarenhet — känt oss glada och
lyckliga att kunna stå vid spisen och
tillreda middag — och en utsökt sådan
— åt ett dussin gäster, om det skulle
så vara. Vi, som ha det stolta
medvetandet att kunna sköta hela vårt
hushåll ensamma, om det gällde och
känna oss tacksamma mot ödet, att vi
kommit i tillfälle både att visa en
kokerska hur man steker en kyckling och en
Arbetet ate i världen.
Island inför avgörandet.
Islands alting har nu för andra
gången antagit ett tillägg till sin
författning, som bland annat innefattar lika
rösträtt för kvinnor som för män.
Förslaget går nu vidare till konungen av
Danmark för att erhålla hans
sanktion, vilken med all säkerhet kommer
att beviljas.
Nästa kvinnorösträttskongress.
Tysklands L. K. P. R. har på sitt i
dagarna hållna årsmöte i Eisenach
enhälligt beslutat att inbjuda nästa
internationella kvinnorösträttskongress
till Berlin.
Ulstermännen och kvinnorösträtten.
Som bekant pågår f. n. i landskapet
Ulster i Irland en häftig rörelse mot
home-rule (självstyrelse för Irland). Ulster är i
motsats till det övriga Irland
protestantiskt och yrkar på att antingen allt
fortfarande få lyda under engelska
parlamentet eller också få en egen regering.
Ulstermännens ledare, den konservative
sir Edward Carson, har nu offentligt
förklarat att de kommunalt röstberättigade
kvinnorna i Ulster icke blott skola äga
rösträtt till ett eventuellt parlament för
detta landskap, ntan att de även skola bli
representerade i de olika kommittéer, som
skola tillsättas tillsvidare.
Det viktigaste härvidlag är emellertid
icke att ett jämförelsevis litet antal kvinnor
i Irland får rösträtt, utan att en betydande
del av unionistpartiet (högern) under en
ansvarig ledare definitivt uttalat sig för
kvinnorösträtten.
Englands präster och kvinnofrågan.
Vid den kongress, som nyligen hållits av
de engelska prästerna under presidium av
biskopen av Winchester, ägnades en hel
dags förhandlingar åt kvinnofrågan ”som
ett erkännande av kvinnornas insatser i
nationens andliga och sociala liv”. Dagen
ifråga var den stora mötessalen till
trängsel fylld. Sammanträdet öppnades av
biskopen av Winchester, varefter biskop
Welldon höll det första anförandet,
förklarande att historien visade att kvinnornas
intressen ej blevo tillräckligt
tillgodosedda av männen oeh att de lagar, som
reglerade förhållandet mellan de båda könen,
voro slående orättvisa. Tal höllos vidare
av flera andra framstående talare, både
manliga och kvinnliga, och det stora
intresse kongressen — för första gången —
visat kvinnosaken måste betraktas som en
avgjord framgång för densamma.
Hollands L. K. P. R.
passade i sammanhang med
fredskongressen på att göra propaganda för
kvinnorösträtten och inbjöd flera av kongressens
mera kända personligheter att tala på av
föreningen anordnade stora
rösträttsmö-ten. Bland dem, som medverkade vid dessa
möten, märkas baronessan Bertha von
Suttner och borgmästare Carl Lindhagen.
Miss Sylvia Pankhurst,
som under någon tid vistats på
rekreationsresa i Skandinavien, har talat på möten i
Kristiania, Göteborg och Köpenhamn.
husa hur man bäddar en säng utan att
det gått vår ära för nära...
Men — varför ta upp denna
stridshandske, varför svara på sådana
tillvitelser1? Livet skall svara för oss,
detta sällsamma liv, som, när allt
kommer omkring, icke endast går
mannens vägar utan även vet att bereda
plats för dem bland kvinnorna, som
förstå att taga den.
Lösnummer av Röstruft för Kvinnor böra säljas på alla föreninffs- oeh alla offentliga möten.
–––––––––––– Rekvireras från Cxpeditionen, Lästmakaregatan 6, Stoekholm.––––––––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
